Bilderboken - ett forskningsobjekt på frammarsch

Utan sagor inga vetenskapsmän!

Idag är drygt femtio forskningsprojekt om barnlitteratur anmälda till Svenska Barnboksinstitutet. En handfull behandlar bilderboken ur olika perspektiv.

Den första svenska högskoleutbildningen i "Barn och litteratur" utvecklades på 70-talet vid dåvarande Högskolan i Karlstad. Västkustbon Ulla Rhedin var initiativtagare, och har sedan dess under tre decennier forskat i ämnet. I drygt två decennier har hon skrivit barnlitteraturkritik i DN.

Med bakgrund inom bland annat litteratur- och filmvetenskap samlade hon ett brett "startfält" av lärare och forskare för att "ställa alla frågor på temat Barn och litteratur", eftersom det i Ullas ögon inte bara var en litteraturfråga. Författarparet Inger och Lasse Sandberg ingick i referensgruppen.

- Vi satt först spridda som ett ösregn i hela Karlstad, men hamnade så småningom under ett tak när högskolan byggdes i mitten av 1970-talet.
Poängen var att assimilera relevanta teorier och "sila dem genom böckerna", som Ulla uttrycker det. Som så många andra studenter ville även Ullas få enkla svar på vad som är en bra barnbok. Men svaren är inte enkla, än mindre frågorna.

- Frågorna är så komplexa att det krävs tvärvetenskapliga svar, och därmed tväreller mångvetenskapliga teorier för att ställa de rätta frågorna.

OM BILDERBÖCKER fanns det i princip inga teorier alls när hon först började undervisa i ämnet. Följaktligen fick hon presentera teorierna själv. Eller åtminstone föreslå, i ett första steg. Avhandlingen "Bilderboken - på väg mot en teori" blev startskottet för ett nytt synsätt på böcker för små barn.

- Dessutom en insikt om att mycket har hänt, eller borde ha hänt, sedan Elsa Beskows samlade utgivning ingick i köpet när svenska daghem skaffade nya bokhyllor, säger hon ironiskt.

Ett signum för Ulla Rhein kan sägas vara helhetsperspektivet på det lilla barnets möte med boken.

- För mig är inte alltid boken det viktigaste, utan tanken på vilket barn som möter den, och vad som sker i mötet.

Den norska litteraturvetaren Anne Saether skriver i en uppsats om Ulla Rhedins litteraturkritik att hon går ett steg längre i sin kritik än många kollegor. Rhedin ser inte boken som en autonom enhet, utan mötet mellan boken och barnet ur ett kulturellt kognitivt perspektiv.

- Ja, precis så var det när jag hade kurserna i Karlstad! Vi gav kurser i "Barn och litteratur". Jag sa alltid att "det är och:et vi ska studera"!
Hon förklarar det hela med att barnet står i centrum. Sedan analyserar man mötet mellan barnet och litteraturen... och bilden... och serien... och sagan.

ANNE SAETHER GER Ulla Rhedin epitetet "en resonerande kritiker ... som ser verket i dialog med sin mottagare". Hon menar också att Ulla Rhedin gör skillnad på barns och vuxnas förståelsenivå. Hon skiljer också på text och bild på ett tydligare sätt än många andra barnlitteraturkritiker, som här i en recension av boken "Skon" av Fam Ekman:

Texten har fått en sparsmakad men laddad bildsättning i omsorgsfullt byggda bildcollage. Här har varje millimeter yta sin egen nerviga och precisa textur /.../ Samtidigt blir tempot dröjande och värdigt eftersom varje bild äger egen auktoritet och självständighet, liknande den ickeberättande konstbilden.

När andra kritiker talar om språklig genre, talar Rhedin om konstnärligt värde. Men hon poängterar också starkt funktionen.

- Finns det böcker som kan hjälpa barn att växa in i samhället? frågar hon retoriskt. Och antyder i undertexten att samhällen i olika tider sanktionerar viss litteratur för vissa situationer.

VAD ÄR DÅ skönlitteraturen för barn ute i för olika ärenden? Ulla Rhedins svar är att denna typ av problematiserande frågor aldrig ställs när det gäller barnlitteratur.

- "Alla barn behöver bra böcker" - hör vilken intetsägande mening!
Hon betonar skillnaden mellan den vuxnes syn på vad en viss barnbok kan ge, och barnets egen upplevelse av dess sammanhang och mening.

- Barn upplever inte sammanhangslöshet, de får ihop det ändå. De förstår inte att de inte förstår. De säger aldrig: "Den här boken är för avancerad för mig", utan möjligen: "Usch, vilken tråkig bok!".

- Vi måste i stället fråga oss om det finns böcker som kan hjälpa barn att utveckla sin identitet, självkänsla, mening, lust att leva och framtidstro!

Hit hör till exempel böcker som kan spegla barnet när det blir otillräckligt speglat av sina föräldrar, menar Ulla. I bland för att känna igen sig, andra gånger för att upptäcka att man kan ha det annorlunda. I den egna boken "Bilderbokens hemligheter" tar hon "Resan till Ugri-la- Brek" av Thomas och Anna-Clara Tidholm som exempel på en mångbottnad bilderbok. Berättelsen rör sig på en manifest barnnivå, en slags äventyrsnivå som inbjuder den vuxne läsaren att delta på barnets villkor. Vi lär oss hur barnet fungerar "inifrån". Med Piagets termer använder barnet sin tankestruktur för att konstruera sin värld och göra omvärlden begriplig.

ULLA ÅTERBERÄTTAR hur de två barnen Hinken och Myran har upptäckt att deras morfar är borta, och eftersom de inte får några besked bestämmer de sig för att leta rätt på honom:

-Texten börjar med ett konstaterande (Morfar har kommit bort) som rymmer en obesvarad fråga (Vad har hänt med morfar?) och visar sig vara en gåta (Varför har han inte tagit med glasögonen?). Den bygger alltså både på en betydelsefull frånvaro eller ett berättandets minusvärde och på en oroande närvaro. Och den handlar om de vuxnas tystnad - också den ett stort minusvärde.

Ingenstans i hela lägenheten sitter Morfar och tippar Sängen är tom och stolen är tom och toaletten är tom och skafferiet är tomt och hallen är tom och kylskåpet är tomt för nu har Morfar blivit bortrövad och är i ett annat land och jobbar i ett träsk och har inte med sig glasögonen Och mamma vill inget säga Och pappa vet ingenting

Thomas Tidholm visar oss alltså i sin text hur barn anpassar sig till världen, och hur de tänker. Men han gör det i fiktionens form, på fiktionsplanet. Han avstår från att på konstruktionsplanet ha en allvetande berättare, som kommenterar, analyserar och lägger tillrätta. Det innebär att Hinkens och Myrans värld förevisas som den är, texten förklarar ingenting för barnet/ läsaren. Barnen tror inte att Morfar har rest; de konstaterar Morfar har rest."

Ett liknande exempel på välgörande barnperspektiv ser Ulla Rhedin i "Andrejs längtan" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson, en historia om två små barnhemspojkar i St Petersburg. Författaren Barbro Lindgren, som också skrivit "Max"- och "Vilda bebin"-böckerna, har aldrig en vuxen berättarröst i sina texter. Hon säger inte "så här trodde han" utan "han gjorde det". Inte förklarande, utan konstaterande.

- Piaget skulle bli lycklig, skrattar Ulla.

- Det är precis det här som är en tre- fyraårings kognitiva nivå.

Att de två föräldralösa pojkarna i bokens slut förenas med sin mor på ett för vuxna obegripligt sätt, illustrerar tydligt skillnaden mellan barn- och vuxenperspektiv i texten.

- En vuxen skulle kanske säga att "mamman har ju dött", men jag vet att Barbro Lindgren menar att de träffade mamman. Hur det gick till behöver vi vuxna kanske inte bry oss om!

VUXNAS SÄTT ATT ständigt försöka förstå och förklara hindrar många gånger barnet fantasi och utveckling.

- Vi behöver inte de vetenskapliga förklaringarna.

- När den sovjetiska staten skulle byggas upp så försvarades rätten till barnens fantasi. Maxim Gorkij, som på 1920-talet blev något av en fadersgestalt för den unga sovjetiska litteraturen, sa att "om vi tar sagan och fantasin från barnen så kommer vi inte att få fram några vetenskapsmän i framtiden".

Konsekvensen blir alltså inte att ge alla förskolebarn ska lära sig om naturen genom en lupp, som en forskningskonferens en gång diskuterade. Vi ska i stället läsa sagor för dem som gör livet transcendent.

Men är det så den svenska barnboksmarknaden ser ut? Tja, det kommer allt fler bra svenska barnböcker, men ett stort problem är könsperspektivet, menar Ulla.

- Tyvärr är det mer lönsamt att ge ut bilderböcker med pojkar i huvudrollen. Både pojk- och flickmammor köper böcker om pojkar, men pojkmammor köper inte böcker om flickor.

- Det innebär att kvinnor specialutbildar sig på män redan från början. De läser med "dubbelt öga", både om kvinnor och om män. Män läser bara om sig själva redan från början.

Ulla Rhedin åker ofta på turné med barnbokförfattare och illustratörer, och får många inblickar i hur förlagsvärlden resonerar.

- Det händer att författare får frågan "Hördu, skulle du kunna göra om det här till en pojke, för det säljer bättre".

Översättningar av barnböcker är ett annat problem. Här tar hon Anna Bengtssons "Bollongexpeditionen" som skräckexempel, där en dansk utgåva helt missar det faktum att alla arbetsmyror är honor, likaså går parafrasen på ingenjör Andrées luftfärd helt om intet. Här har översättarna låtit sig förledas av det vuxna perspektivets överlägsenhet gentemot barnets. En studie av "Knacka på"-böckerna för några år sedan gav vid handen att danska översättare förhåller sig friare till källtexten än norska, och att detta är ett område som skulle behöva studeras vidare. Kanske har de dåliga översättningarna med barnbokens låga status att göra, funderar Ulla.

- Bilderboken borde jämställas med lyrik när det gäller hänsyn i hanteringen, tycker hon.
Oavsett översättningar och språk så finns det ur barnets synvinkel ingen förväntan på att till fullo förstå litteraturen. Enligt vilka utvecklingspsykologiska teorier behöver barn förklaringar för att förstå? frågar sig Ulla Rhedin.
- Barn förstår alltid på sitt eget sätt!

LISELOTTE ENGLUND