Den ifrågasatta gåvan - bistånd i adoptionssammanhang

I utredningen befaras att biståndspengar ger ökat spelrum för adoptionsmöjligheter. Dynamiken mellan gåva och gengåva porträtteras som riskabel och därmed antyder man möjligheter till korruption.

Utredningen innebar att ett till synes vällovligt engagemang - bistånd - blev ifrågasatt och måste hanteras av myndigheter och av adoptionsorganisationer. En rad byråkratiska aktiviteter, bland annat betänkanden och uppdrag om att skriva riktlinjer, initierades. På grundval av dessa måste myndigheter som mia (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), SIDA och adoptionsorganisationerna utforma riktlinjer, vilket ger upphov till frågor om såväl praktiska som moraliska gränsdragningar.

För mig har misstänkliggörandet av adoptioner genom dess sammankoppling med korruption utgjort en intressant pendang till de studier av mutor och korruption som jag och en forskargrupp ägnat oss åt under ett antal år. Vi har intresserat oss för mutor som sociala och moraliska, snarare än ekonomiska, fenomen. Hur beskriver och tolkar människor sina erfarenheter av korruption utomlands och hur fördömer, ursäktar eller rättfärdigar man egna och andras användande av mutor? David Wästerfors har i "Berättelser om mutor" undersökt affärsmän som arbetat i Östeuropa. I avhandlingen "Mutor i det godas tjänst" analyserar Joakim Thelander hur svenska biståndsarbetare framställer erfarenheter av småskalig korruption och i "Mutor och moral" analyserar Katarina Jacobsson svenska rättsfalls produktion av skilda beskrivningar (åklagares, den åtalade, polisers etc.) av samma händelse.

En undersökning av mutor är väsentlig av såväl samhälleliga som inomvetenskapliga skäl. Den tangerar ett klassiskt sociologiskt och antropologiskt fält: gåvan. Såväl moderna som klassiska sociologer (t.ex. Bourdieu och Simmel) har aktualiserat ämnet. Temat har också varit centralt inom antropologin, sedan den franske antropologen Marcel Mauss undersökte fenomenets utbyteskaraktär i sin bok "Gåvan" (1925).

Adoptionsområdet är intressant då det ger en möjlighet att studera ett fält där man engagerar sig i förebyggande åtgärder utan att problemet i sig manifesterats. Skälet till detta kan kanske finnas i den svenska "mutblick" som senare tids rapporterade mutskandaler har frambringat, tillsammans med den känslighet som finns beträffande sammankopplingen barn-pengar.

BARN HAR "SAKRALISERATS"

Även om syftet i adoptionssammanhang inte är fråga om ett utnyttjande av barn - så finns det en uppenbar risk för att barnen blir brickor i ett ekonomiskt spel, som drivs av vuxnas barnlängtan och svåra ekonomiska och sociala problem i ursprungsländerna. Ett sådant ekonomiskt spel måste betraktas som en form av barnhandel.

En bakgrund till att adoptionsutredningen tillsattes var att adoptioner minskat under ett antal år, samtidigt som kostnaderna för adoptioner ökat. Det utredningen riktade in sig på var det vårdbidrag som adoptionsföräldrar betalar och som används till annat än att täcka det egna barnets vård. Försvararna av detta system anser att bidraget används i ett vällovligt och legitimt syfte, nämligen till de barn som finns kvar på barnhemmet. Att enbart använda vårdbidraget till det egna barnet vore omoraliskt, anser försvararna. Den statliga utredaren hävdar å sin sida att barnet genom ett sådant bidrag blir en "handelsvara":

När blivande föräldrar måste betala mer för adoptionen än vad de faktiska kostnaderna uppgår till, tenderar barnen att bli en handelsvara. Även om det som betalas utöver de faktiska kostnaderna används till ett gott ändamål, får ett sådant bidrag aldrig bli ett villkor för att ett barn skall bli tillgängligt för adoption.

I utredningen uttrycker man sig så att man vill bevara "renheten" i adoptionen - ett klassiskt uttryck i korruptionssammanhang. Känsliggörandet angavs också genom utredarens val av begreppet "barnhandel", vilket i sig kan ses som en provokation. Misstänkliggörandet uttrycktes vidare i utredningen och i andra sammanhang genom begrepp som "auktioner", "sanera" och "överpriser".

"Anledningen till att just Sverige, Danmark och Norge får stryka på foten är att de skandinaviska adoptionsbyråerna ogärna betalar överpriser", säger Janna Olzon på Adoptionscentrum i en intervju i Sydsvenska Dagbladet. (20 december 2006)

FINNS DET ETT PROBLEM?

Nr 2: Men det öppnades, ja, mycket då. Det var inte så lätt utan mycket mer komplext än vi trodde det skulle vara.

Nr 1: Innan jag började med det här området skulle jag säga att jag aldrig tänkt tanken att det kulle finnas stora etiska dilemman kring adoptioner och att, det fanns utrymme mer eller mindre, att det finns tangeringar kring barnhandel (med sänkt röst) eller att man genom biståndsmedel smörjer, det var för mig en helt ny värld kan jag säga...

I takt med att samtalet framskrider, desto mer problematiseras fältet. Det handlar inte enbart om "etiska dilemman", det kan även vara så att denna biståndsverksamhet är besudlad. En av de intervjuade SIDA-representanterna talar till exempel om att man "smörjer" genom biståndsmedel. "Smörjer" är, liksom adjektiv som "ren" och "smutsig", förknippat med de sätt att tala om korruption som vi funnit i de olika delprojekten kring mutor.

Varken i denna intervju, i samtal med tjänstemän från Myndigheten för internationella adoptioner eller från adoptionsorganisationerna, beskrivs någon skandal eller överträdelse där svenska organisationer varit inblandade. I likhet med Thelanders studie av biståndsarbetare och Wästerfors undersökning av affärsmän som arbetar utomlands, framställs Sverige som problemfritt. Problemet finns "därute". Det finns i vissa "korruptionsbenägna" länder, på adoptionsspråk "givarländer". Vissa "mottagarländer" pekas också ut som benägna att ingå avtal med "överpriser" som ger "konkurrensfördelar". Sverige framstår här som avvikare - ett moraliskt rent land. Problemet handlar om hur vi kan förbli obesudlade. För SIDA-representanternas del tycks detta inte vara något problem: "Vi i Sverige ska gå före... det har vi gjort så många gånger förut...".

YRKESRELATERADE DILEMMAN

Olika yrkesroller ger upphov till olika sätt att formulera sig kring det dilemma som alla tycks vara överens om. Beroende på vilken institutionell verklighet man arbetar i, krävs olika lösningar för regleringen av bistånd och adoptioner. För dem som arbetar inom SIDA aktualiseras kraven genom det formellt byråkratiska. På min fråga "Hur ni kom in i detta?" svarar en av de två kvinnorna som intervjuades:

Det kom ju i regleringsbrevet, alltså ett uppdrag. Ja, i förra årets regleringsbrev... Och i det låg det, just våran avdelning och våran enhet, som jobbar med enskilda organisationer, att vi skulle ta fram riktlinjer... Och att det låg till grund, alltså en SOU som...

De beskriver hur de kommer fram till ett byråkratiskt avgränsningsproblem, som innebar att de inte behövde ta hänsyn till adoptionsverksamheten i sig.

Vi ska inte titta på hur det påverkar adoptioner... si eller så. Utan vi ska titta strikt på ett biståndsperspektiv. Så det är det vi har gjort med våra riktlinjer.

I sitt gränsdragningsarbete behöver de dessutom enbart beröra bistånd som söks via statliga bidrag, "för det är det vi kan reglera".

För dem som befinner sig närmare adoptionsverksamheten blir moralen inte så entydig medan gränsdragningen blir mer precis och problematisk. Myndigheten för internationella adoptioner måste skriva riktlinjer beträffande det bistånd som inte ges via statliga bidrag. Ofta handlar det om mindre eller tillfälliga stöd till projekt startade av anställda eller föräldrar som upptäckt ett visst behov. Men uppgiften är inte helt lätt. Var ska gränserna dras? I tjänstemännens arbete ingår att besöka länder och barnhem som svenska adoptionsorganisationer har kontakt med. Erfarenheterna från resorna synliggör behoven och aktualiserar moraliska val:

Tvättmaskiner... Torktumlare, fuktigt klimat, de får eksemproblem av att aldrig ha torra blöjor på sig. Ska man då kanske inte köpa den här tvättmaskinen och torktumlaren?

Adoptionsorganisationerna fyller sin argumentation kring det dilemma som relaterats med bland annat en kostnads- och organisationsbeskrivning. Visst ska man separera biståndsverksamheten från adoptionsverksamheten så att man inte riskerar att få en situation där länderna eller de konkreta barnhemmen favoriserar organisationer som ger bistånd. Å andra sidan kan det vara svårt att ekonomiskt motivera att ytterligare en person avdelas för en biståndsverksamhet, på platser där man bedriver en mindre adoptionsverksamhet.

DEN SVENSKA "MUTBLICKEN"

Enigheten kan inte förklaras genom några skandaler som svenska adoptionsorganisationer varit inblandade i. Hur ska man då tolka denna villighet till såväl problemtolkningar som till förändringar? Delvis kan det handla om den svenska "mutblicken", som i detta fall underbyggs med den ömtåliga sammankopplingen av barn och pengar. När sedan SOU-utredningen med sina antydningar av eventuell korruption läggs fram, kräver det av det svenska förvaltnings- och föreningslivet någon form av efterföljande handling. Resultatet blir inte enbart att regleringar skrivs och arbetet omorganiseras, utan också att bistånd misstänkliggörs.

Den defensiva ton adoptionsföreträdare använder när det gäller bistånd är därför signifikativt. En adoptionsorganisation förklarar oombett att man ger ett litet stöd till ett barnhem: "... ett särskilt stöd till proteser, långtidsvård, hjälpmedel och sånt." Vidare förklarar man ursäktande att projektet har varat i mer än tjugo år och att det inte påverkar adoptionerna eftersom det ges till en särskild kategori barn som "inte är till adoption".

Sammantaget kanske resultatet av den statliga utredningen "Adoption - till vilket pris?" paradoxalt nog har inneburit att man nu, kanske mer än tidigare, betraktar adoptioner med en mer monetär och misstänksam blick.