Samverkan eller antagonism?

Tankar kring mötet mellan litterära kulturer

Den betraktas inte "bara" som en översättning, utan som ett avgörande ögonblick i den kulturhistoriska epok känd som den arabiska renässansen, an-nahda. Enligt Holmberg utgör översättningen "i sig själv ett möte mellan tolkningar av det arabiska arvet och receptionen av europeiska värden". Översättaren, en framträdande intellektuell vid namn Sulayman Al-Bustani, betonar sin uppgift som översättare i förordet. Det ger honom anledning att reflektera inte endast över västvärldens kulturarv, utan i lika hög grad över den arabiska litteraturens starkare och svagare sidor. Som Holmberg uttrycker det "gjorde Miltons och Scotts episka diktning ett djupt intryck på honom som skolelev; Homeros präglade honom som vuxen. Det fick till följd att han sökte sig bakåt till rötterna i hans egen tradition".

I stället för att enbart reproducera västvärldens dominans inom kulturens domäner, fann Bustani ett sätt att omvandla och rentav symboliskt upphäva denna dominans genom att låta Homeros tala arabiska.

Den arabiska Iliaden är därmed ett slående exempel på hur litteratur kan korsa gränser - och hur denna rörlighet får litteraturen att förändras.

ATT KORSA GRÄNSER

Låt oss för ett ögonblick utveckla själva metaforen "att korsa gränser". Liksom för varje annan resenär innebär passagen från en plats till en annan att litteraturens omständigheter växlar. Vid vissa gränser är stämningen loj. De lokala invånarna är gästfria och nyfikna. Vem är den här främlingen? Liknar hon oss? Finns det skillnader? Kan vi lära av oss av våra skillnader? Mötet är kanske så avspänt att skillnaderna och därmed gränsen som sådan upplöses. Jag föreställer mig att det sena 1800-talets dansk-norsksvenska litteratur ibland fungerade på det viset.

Vid andra gränser är stämningen avvaktande. Besökaren kanske uppfattas som mäktig och potentiellt hotande. Invånarna sätter upp gränsposteringar och försöker hålla koll på resenären som nu definieras som en "främling". Det utesluter inte möjligheten till ett möte, men situationen kräver en viss diplomatisk fingertoppskänsla. Bustanis översättning av Iliaden är ett exempel på den sortens litterära utbyte som utförs under känsliga och asymmetriska omständigheter. Den arabisktalande världen befann sig under hårt politiskt och ekonomiskt tryck från Europa, men på det kulturella planet kunde översättningen av en västerländsk klassiker bidra till vitaliseringen av arabisk litteratur.

Vid ett tredje slags gränser är det inte längre möjligt att upprätthålla skenet av balans mellan parterna. Mötet övergår istället till antagonism. Resenären, visar det sig, nöjer sig inte enbart med att resa utan gör anspråk på de platser han besöker. Det visar sig att han - och "han" är ofta ett passande pronomen i sammanhanget - har en hel armé i ryggen. Han är inte längre en besökare eller gäst, utan en erövrare. Istället för att samverka med de lokala invånarna förnekar han dem. Deras enda chans till erkännande består nu i att göra sig till en avbild av erövraren. Men ironiskt nog ger den sortens efterbildning idel möjligheter till sluga omkastningar och dubbeltydigheter som så att säga kastas tillbaka i ansiktet på erövraren. De erövrade visar sig vara lika smarta som erövraren, och med tiden står resenären inte längre att känna igen. Gränsrelationen förblir flytande.

GLOBALISERINGENS KONSEKVENSER

Artiklarna tar upp så skilda sammanhang som Japan, Sydasien, Turkiet, gulfstaterna, Västafrika och Latinamerika. Deras historiska fokus sträcker sig från femtonhundratalet till nittonhundratalet, men betoningen ligger på den senare perioden. Det innebär inte nödvändigtvis att litterära gränsmöten blir vanligare ju närmare vår egen tid vi kommer. Korsandet av gränser mellan litterära kulturer är ett gammalt fenomen - det räcker med att nämna exemplen Grekland-Rom, Indien-Persien-Arabiska halvön eller Kina-Japan-Korea för att inse att nutidens kulturmöten har idel historiska paralleller. Ändå finns det faktorer som urskiljer de senaste två-tre seklerna från föregående epoker. En är geopolitisk, nämligen det halva millenniet av europeisk/västerländsk imperialism som haft ett unikt globalt genomslag. En annan faktor hänger samman med själva tryckmediets geografiska spridning: bokmarknader och tolkningsgemenskaper har kommit att vävas samman på global skala, något som i sin tur har lett till en ökande synkronisering av litteraturen. En tredje, ideologisk faktor som kan tyckas motsäga de föregående men som snarare är deras symptom är det närmast universella genomslaget för nationallitteratur som ideal och kategori.

Trots heterogeniteten i dessa volymer är det uppenbart att artiklarna tar upp frågor som präglas av minst en, ofta samtliga, av dessa tre utvecklingstendenser. Översättningen av Iliaden är ett utmärkt exempel, men låt mig beröra ett par till. Med fokus på nutida arabiskspråkig litteratur undersöker Gail Ramsay i Globalisation and Cross-Cultural Writing dels hur författare på innehållsplanet bearbetar globaliseringens konsekvenser i Gulfstaterna, dels hur deras stilideal åskådliggör samtidslitteraturens globala intertextualitet, särskilt med avseende på den brett marknadsförda genretiketten "magisk realism", företrädd särskilt av författare som Gabriel García Márquez och Salman Rushdie. Här finner vi åter en paradoxal men gynnsam form av litterära gränsmöten: i reaktion mot den extremt uppskruvade moderniseringen i Gulfstaterna utvecklar författarna vad som kan kallas en egen, lokal stil genom att hämta inspiration från vad som är en av de mest spridda - globaliserade - genrerna någonsin.

Magisk realism är dock inte bara ett (tills ganska nyligen) trendriktigt marknadsfenomen. Betraktar man den som en litterär motstrategi hemmahörande i den västerländska imperialismens epok, ska man se att den har sin egen långa historia. I artikeln Amerindian and European Narratives in Interaction tittar Nelson González närmare på några avgörande exempel på antagonistiska men litterärt kreativa gränsmöten i Latinamerika. Från Popol Vuh på femtonhundratalet till Miguel Angel Asturias' författarskap har det som vid olika tillfällen kallats nahualismo eller realismo mágico gjort det möjligt för "infödingars" undertryckta röster och erfarenheter ta plats i det diskursiva rum som sanktionerats av den hegemoniska spanskspråkiga kulturen. Om Ramsay visar hur den magiska realismen har färdats över världen, ägnar sig González åt dess historiska och kulturella förankring i koloniala (och postkoloniala) gränszoner i Latinamerika.

"EUROPEISKT" KONTRA "AFRIKANSKT"

I en andra artikel ägnad närläsning istället för begreppsanalys demonstrerar Larsen hur intertextualitet i litteratur från Afrika skapar ständiga bekymmer för den som önskar sig klara gränsdragningar mellan "europeiskt" och "afrikanskt". I verk som Wole Soyinkas The Bacchae of Euripides och Camara Layes Le Regard du Roi, vilka bearbetar motiv från Euripides och Kafka, finner vi litterära gränsmöten i deras mest påtagliga och specifikt litterära form. Intressant nog visar perspektiven som Larsen utvecklar hur de tre faktorerna västerländsk imperialism, sammanflätningen av tolkningsgemenskaper och föreställningen om nationallitteratur alla påverkar skrivandet och läsandet av litteratur i Afrika. Deras relativa betydelse beror dock till stor del på vilket snitt forskaren lägger på sitt material.

Här skönjer vi en central motivering för vårt arbete i dessa volymer. Frågan bör nämligen ställas: Vad är poängen med att studera korsandet av gränser i litteraturhistorien? Enklast uttryckt: För att det ständigt pågår. Det hör till litteraturens livsbetingelser att korsa gränser. Men samtidigt har så mycket av litteraturstudiet genom tiderna ägnats åt att upprätthålla och bevaka gränser mellan språk, genrer, nationer, civilisationer, och så vidare. Gränsmötet och gränsöverskridandet erbjuder därmed ett annat perspektiv, ett annat snitt, som alstrar ny kunskap och är lika tillämpbart på makrohistorisk nivå som på stilens mikronivå. Det utgör i sig ett av litteraturvetenskapens nya gränsområden.