Sherlock Holmes - en kritisk rationalist

Denna önskan att bravera låter Doyle gå igen hos Sherlock Holmes. Romaner och noveller inleds ofta med att Holmes gör en serie observationer av lätt förbisedda detaljer hos ett föremål, en person eller i ett beteende. Av detaljerna drar han en överraskande mängd slutsatser. Sådana inledande uppvisningar är rena bluffen, eftersom det finns flera alternativa tolkningar till dem som Holmes lägger fram. Hans vän och krönikör doktor Watson får skyla över blottorna med utrop av typen "Fantastiskt!", "Ja, sannerligen!", "Det hade jag aldrig kunnat komma på!"

DET KREATIVA ELEMENTET

Holmes försäkrar gång på gång att han är en renodlad empirist med ett positivistiskt vetenskapsideal. Men i praktiken ägnar han sig åt hypotesprövning enligt den metodologi som Karl Popper senare skulle döpa till kritisk rationalism. Studierna av vetenskapsteorin i Doyles berättelser har lett vidare till en diskussion av hur Holmes tillämpar abduktion, ett begrepp som lanserades av den filosofiska pragmatismens grundare Charles Sanders Peirce (1839-1914).

Abduktion är det kreativa elementet i forskningen, tankesprånget från ett observerbart fenomen till en prövbar hypotes om dess upphov, det vill säga det moment som skiljer den uppslagsrika forskaren från den mer begränsade. Umberto Eco har sammanfattat abduktionens innebörd i en pregnant formulering:

It starts from one or more surprising particular facts and ends at the hypothesis of another particular fact which is supposed to be the cause of the former.

Det är förvånande att abduktion så sällan nämns i den vetenskapsteoretiska debatten. Ibland nöjer man sig med att definiera den som enbart motsatsen till prediktion, som är naturvetenskapens normala verifikationskriterium.

Det är för snävt resonerat. All forskning har ett moment av abduktion, men för samhällsvetare och humanister är den särskilt viktig eftersom de sällan utgår från generella lagar (annat än i trivial mening) och i regel inte har som syfte att fastställa några.

INGET TEGEL UTAN LERA

Sedan sållar han sitt material. I exempelvis "Beryllkronan" (The Beryl Coronet) konstaterar han: "Det är en av mina erfarenheter, att sedan man uteslutit det omöjliga måste vad som återstår, hur osannolikt det än kan synas, vara sanningen."

Men sanningen uppenbarar sig inte motståndslöst. Även i det sållade materialet kan det återstå förbryllande inslag. Då ställer Holmes upp hypoteser om deras upphov. Det är undersökningsprocessens abduktiva fas. Holmes får blicka bakåt och mobilisera den kreativa delen av sitt intellekt för att uppställa prövbara hypoteser om orsakerna till det problem han för ögonblicket konfronteras med. I "Förföljd" (A Study in Scarlet) konstaterar han att alldeles för få människor tränar sig i att utforska orsakskedjor baklänges. Det finns bara ett fåtal "som om ni talade om resultatet för dem, skulle vara i stånd att häraf utveckla de händelser, som ledt till detsamma".

Abduktionen blir ofta det viktigaste steget på hans väg till klarhet. "Den enda punkt af målet, som förtjenade att omnämnas var den egendomliga analytiska slutledning, från verkningar till orsaker, genom hvilken jag lyckades bringa ljus i saken", förklarar han i "De fyras tecken". (Holmes använder begreppet analytisk i en annan betydelse än vi gör i dag.)

Genom ett rent logiskt resonemang konstaterar Holmes sedan vilka slutsatser som med nödvändighet följer ur de uppställda hypoteserna. "Jag har tänkt ut sju olika förklaringar, hvilka alla passa in på de få fakta vi känna till." Därefter konfronterar han hypoteserna med empirin. "Hvilken af dessa som är den riktiga kommer afgöras af de nya upplysningar som vi utan tvifvel skola finna." ("Den röda hårflätan")

Så småningom har hypoteserna blivit tillräckligt prövade: "Vi försökte inbilla oss, hvad som kunde inträffat, handlade i öfverensstämmelse med detta antagande, och funno att vi hade rätt". ("Den försvunne kapplöpningshästen", The Silver Blaze).

EN POPPER FÖRE POPPER

Teoretiska utgångspunkter är självfallet uteslutna. I "En konungs bryderi" (A Scandal in Bohemia) slår han fast: "Det är ett grundligt misstag att göra upp några teorier innan man har tillräckligt med fakta. Ofrivilligt söker man sedan att få sina fakta att passa in på teorierna, i stället för att teorierna skola rätta sig efter fakta."

Detta var ända fram till senare delen av 1900- talet den vanliga invändningen mot att använda klart deklarerade utgångspunkter - teoretiska eller andra - inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Liksom Holmes hävdade länge de forskare som kallade sig empirister att de närmade sig källorna utan förutfattade meningar, var neutralt registrerande och producerade "objektiv vetenskap". När vi granskar deras arbeten i efterhand är det uppenbart att de sade ett och gjorde ett annat. De bar alltid med sig en förförståelse och en organiserande princip för att skapa sammanhang i sitt material.

Det är slående i hur hög grad Sherlock Holmes följer samma mönster. Trots sina försäkringar om motsatsen utgår han hela tiden från hypoteser när han försöker klarlägga vad som skett. Hans metod är ett utmärkt exempel på Karl Poppers conjectures and refutations, det vill säga att vetenskapliga observationer alltid föregås av hypoteser eller teorier. Sedan är det forskarens plikt är att söka efter observationer som kan vederlägga hypoteserna och ge upphov till nya, förhoppningsvis bättre, hypoteser.

I det fallet var Holmes en Popper före Popper. "Man bör alltid söka efter andra möjligheter och pröva dem. Det är den första regeln inom kriminalundersökningen", förklarar han i "Svarte Peter" (Black Peter). I "Vampyren i Sussex" (The Sussex Vampire) formulerar han Poppers kritiska rationalism i ordalag som kunde ha kommit från Popper själv: "Man formar provisoriska teorier och väntar sig att tiden och fullständigare kunskap skall vederlägga dem." Men eftersom Holmes inte vill grumla sin självbild som konsekvent empirist måste han tillfoga ursäkten att "detta är en dålig vana [...] men den mänskliga naturen är svag".

DET NÖDVÄNDIGA SÖKARLJUSET

På samma sätt låter Holmes sina hypoteser svepa över problemfältet. Tack vare sin så kallade science of deduction anser han sig veta vad han skall titta efter. Doktor Watson behärskar inte den metoden, han ser sig bara planlöst omkring. "Icke osynligt, Watson, men förbisedt. Du visste icke hvar du skulle se, och du gick därför miste om det viktigaste.", konstaterar Holmes i "Den försvunne brudgummen" (A case of identity).

I "Den försvunne kapplöpningshästen" demonstrerar han hypotesens primat så elegant att det borde bli ett standardexempel i läroböcker. Han letar efter spår tillsammans med en polisman och hittar en tändsticka. "Jag kan icke förstå, att jag icke såg den", säger polisen förargat. Holmes svar klingar bäst i original: It was invisible, buried in the mud. I only saw it because I was looking for it.