Var tid har sin Linné

Till de minsta gemensamma nämnarna hör enigheten om att Linné bär på föredömen och därför bör hyllas. Dessutom är han ju vida berömd, vilket i sig är en tillgång som gör att allt fler personer, grupper, platser och intressen dras in i jubileumskarusellen.

Ett jubileum handlar om att lyfta fram ett förflutet, men det görs för att skapa utrymme i samtiden och öppna vägen för bestämda framtidsvisioner. Den ensemble av svenska platser som gjort mest anspråk på Linné är prästgårdarna Råshult och Stenbrohult som födelseplats och barndomshem, Växjö (gymnasium) som skolort under 11 år samt Uppsala med universitetet, gården Linnés Hammarby och Linnéträdgården. 2007 tar även Svedens bröllopsgård utanför Falun och Linnés hustru Sara Moreaus plats i den centrala kvadraten av invigningsplatser koordinerade från Stockholm.

Men många fler platser har ambitioner. Linné was here märker ut 33 platser med anslutning till Linnés resor. Möckelsnäs i Råshults närhet härbärgerar ett utvecklingsprojekt stött av EU:s regionalfonder och privata sponsorer där bland annat en kopia av Linnés orangeri invigs, trots protester från Uppsalas sida. Under ytan av samverkan mellan orterna vilar en dragkamp. Det prestigefyllda besöket av Japans kejsare Akihito nu i maj gällde först Råshult, men senare visade det sig att Uppsala (där Anders Björck, ordförande i Linnéårets jubileumsdelegation, är landshövdning), var bättre lämpat för ett sådant besök.

Konkurrens förekommer även inom de respektive orterna. I Råshult finns många aktörer och uppfattningarna om vilket kulturarv som ska förvaltas skiljer sig åt.

LINNÉ - STUDENTERNAS FÖREBILD

Desto ståtligare manifestationer hölls i anslutning till gymnasiet i Växjö och universitetet i Uppsala (1807). Trots tidig kungligt engagemang, till exempel donation av botaniska trädgården i Uppsala, så handlar Linnéhyllandet i huvudsak om lokala festligheter. Linné är studenternas förebild. Som rektor för Uppsala universitet leder E G Geijer studenternas insamling till statyn över den tänkande Linné i Botanikum, invigd 1829. Internationellt hade då byster avtäckts sedan 1760-talet och 1788 bildades Linnean Society - först ut av sedermera 58 sällskap med hans namn.

Från att ha varit studenternas egendom blir det under 1800-talet allt tydligare att nationen behöver nya förebilder att komplettera krigarkungarna med. Carl Snoilsky uttrycker väl behovet av Linné som föredöme för det Sverige som efter 1809 hade att vinna tillbaka det förlorade stormaktsväldet (se ovan).

1885 invigdes Linnéstatyn i Humlegården i Stockholm av konungen och 30 000 närvarande medborgare. Monumentet påbörjades redan i samband med 100-årsminnet av Linnés död. Runt en mogen man med bok och blomma i handen står fyra figurer som allegorier för Linnés vetenskaper: läkekonsten, botaniken, zoologin och geologin. Till dessa kan vi idag lägga kulturhistorikern Linné, som med ekonomiskt stöd och uppdrag av Riksens ständer organiserade breda inventeringar och topografiska berättelser om Sveriges rikedomar.

Även om statyn avgränsar sig så ser man fler vetenskapsgrenar än i 2007 års Temoundersökning där frågan gäller om han bidrog till de tre förra (inte geologin) som rätt svar och till genetik och fysik som felaktiga svar. Den första frågan i undersökningen är dock vilket århundrade han hör hemma i. Majoriteten vet inte det, vilket lägligt visar behovet av mer jubileums- och upplysningsaktiviteter!

OMFATTANDE 200-ÅRSJUBILEUM

Sveriges Nationalmuseum skapar en utställning med Linnéminnen. Oscar Levertins postumt utkomna tolkning av Linnés liv som historisk person och diktare lyfter fram hur "psalmistens upphöjdhet växlar med idyllikerns naturglädje och sagoberättarens fantasilek" och förebådar det tillägg till Linnétolkningen som allt mer betonar existens, kultur och teologi på bekostnad av systematik och naturvetenskap.

Något vi åter ser mindre av i 2007 års Linnéfirande. Festligheter förekommer i bland annat Stockholm, Lund, Uppsala, Växjö och Råshult den 21 maj 1907. Den småländske godsägaren Meijer, Verpeshult (Liatorp), vänder sig i ett tal till Stenbrohults församlingsbor.

Syftet med minnesfesterna är enligt Meijer att framhålla en manande förebild för den unga generationen.

Det är fåfängt att få alla att sträva efter ryktbarheten som vetenskapsman, men vi kunna alla, om vi beflita oss derom, blifva aktade och ärade såsom menniskor, genom att sträfva för allt godt och ädelt här i verlden och derigenom lemna efter oss ett kärt och aktadt minne. Äfven i detta sista stod Linné högt öfver alla andra. Han var icke blott stor såsom vetenskapsman, han var ock stor såsom menniska. Han älskade ej allenast den friska blomman, som växte i fäderneshemmets skogsbacke, utan han älskade allt af Gud skapadt på jorden, ej minst menniskan, för hvars förkofran och utbildning han egnade sitt lifsarbete.

Så formulerat är Carl en förebild i klass med dygdiga och kristliga hjältar i allmänhet. Att förhoppningarna riktar sig till ungdomen har vid denna tid en särskild laddning. Ungdomsbegreppet drar till sig en radikal känsla av förnyelse på kulturarvets grund som lovar förändring utan revolution genom kulturell förnyelse. Ellen Key hade nyss utropat 1900-talet till barnens århundrade.

INTERNATIONALISERINGEN GÅR IN I EN NY FAS

Ett omfattande folkligt blomstertåg med vagnar dragna av traktorer och kvinnliga bilkårister paraderar genom staden. Handlarna stänger tidigare Linnés till ära och i Folkparken är det dans till Garvis orkester. I den andra änden av spektrumet går internationaliseringen in i en ny fas genom etermedias genomslag och världskommunismens frammarsch. Det kommunistiska Världsfredsrådet har utsett Linné till ett värdigt föredöme för året. Därför är det inte bara i till exempel London, Chicago, Paris och Indonesien, utan även i Leningrad, Moskva, Prag och Peking som dagen högtidlighålls. Svenska institutet sprider en broschyr på flera språk. Den film som Svensk Filmindustri producerat och distribuerat i 60 kopior över världen användes också som förspel till Bergmans "Smultronstället", vilket naturligtvis ökade genomslaget.

2007 tycks de internationella inslagen vara mycket färre allt tal om globalisering till trots. De norska inslagen tillhör de mer frekventa i jubileumskommitténs databas. Är man numera medveten om att Linné på mödernet har norska släktingar från Stavanger? Mormors farmor var inte bara norsk, utan brändes på bål som häxa och sonen hamnade i Skåne, dåvarande Danmark. En nordisk potential tillhör de hittills mer obearbetade elementen, bortsett från några namnkunniga finska Linnélärjungar som uppmärksammas.

IDENTITETSFORMANDE HISTORIEBRUK

Linné själv pendlade mellan fast övertygelse om sin egen storhet, för att i nästa andetag bäva inför övermodet och det förgängliga i anspråken. Å ena sidan målmedveten maktkamp, rekrytering av lärjungar, tillverkande av biografiskt grundmaterial och införskaffande av museistoff inte bara till den biologiska vetenskapen. Å andra sidan Nemesis Divina, anteckningar på lösblad om hur Gud straffar synd, bland dem kardinalsynden övermod. Här finns en misstanke om att ordningen inte är orubblig, uppskattningen inte tillräcklig eller äkta. Ruelsernas utsprång är lika många som berömmelsens källor.

Jubileernas framsida är det som väljs ut och poängteras som efterföljansvärt. Friedrich Nietzsche menade att detta historiebruk var ett av de rätt få exemplen på ett gott bruk av det förflutna. För det mesta framställs historien som ett oundvikligt öde. Det andra bruket som Nietzsche hyllade var det kritiska, det som upprörde och genom sina missförhållanden manade till handling, men inte till efterföljd. Förintelsedagen den 27 januari, dagen före Linnéjubileet och Karldagens invigning, är ett exempel på detta. Det tredje bruket som Nietzsche kallade det antikvariska - det omsorgsfulla, kärleksfulla och individuella odlandet av relationen till det förflutna - försvinner lätt i det officiösa firandet. Men bakom många hängivna minnesvårdare finner vi inte bara revirstrider mellan professioner och institutioner, utan också de som så identifierar sig med sin skyddsling att eftergifter vore ett svek. Vi andra kan på avstånd identifiera oss om inte med den store vetenskapsmannen som föredöme, så med hans självömkan om missförstådd skolgång och svåra umbäranden och hoppas på samma lön för mödan vid livets middagshöjd. Då börjar vi närma oss ett historiebruk som inte är allt igenom instrumentellt utan som kostar något, betyder något och därmed har identitetsformande potential - på gott och ont.