Vem äger kulturhistorien?

Denna situation är särskilt påtaglig i områden som präglas av en kolonial historia och där arkeologi och fysisk antropologi, tillsammans med många andra vetenskaper, var en del av en förtryckande strategi som inte bara plundrade dessa områden på deras kulturarv, utan också använde tolkningarna av det för att mer eller mindre medvetet berättiga förtryck. I Nordamerika samlade man in föremål från byar, bosättningar och gravar för att bevara något av de kulturer man ansåg dömda att försvinna. Människors kroppar - levande såväl som döda - ställdes ut på världsutställningar och museer. Fysiska antropologer samlade in kranier från olika så kallade "folkslag" för att typologisera dem. Dessa kunde komma från gravar (nya eller gamla), eller från mentalsjukhus, fängelser och slagfält. Sverige var en ledande forskningsnation på området och också här ackumulerades skallar från världens alla hörn.

Arkeologi och fysisk antropologi har förändrats i takt med det omgivande samhället och tidsandan och bedrivs idag utifrån en helt annan värdegrund. Men bilden av arkeologen som gravplundrare och den fysiske antropologen som rasist lever fortfarande kvar i många människors medvetande. Även om det inte alltid sägs rakt ut, präglas debatten om arkeologins roll i samhället i till exempel usa fortfarande på många håll av misstro.

POSTKOLONIAL FRIGÖRELSEPROCESS

Lagstiftningen i dagens USA är ett tydligt exempel på denna utveckling. Enligt en lag som instiftades 1990 (Native American Graves Protection and Repatration Act, kort NAGPRA) är alla museer och institutioner som mottar federala bidrag skyldiga att inventera sina samlingar och kontakta de grupper av Native Americans som på något sätt anses ha en anknytning (s k affiliation) till de mänskliga lämningar och till vissa kategorier av kulturföremål (s k sacred objects och objects of cultural patrimony) som finns i samlingarna.

Äganderätten till dessa lämningar och föremål överförs till den aktuella gruppen som får göra med dem vad de finner mest lämpligt, till exempel återbegrava dem. Utvecklingen i USA har kantats av en stundtals hård debatt, men har också lett till en ökad förståelse mellan parterna. Det har förekommit kritik mot att föremål och mänskliga lämningar ibland hamnat hos fel grupp. Det har också förekommit rättstvister som i fallet med de drygt 9000 år gamla lämningarna efter en man som sköljdes fram på en flodbädd i Kennewick i nordvästra USA. Efter en lång rättslig process beslutade en domare att det inte fanns något bevisbart samband mellan denna mycket gamla individ och nu levande grupper i området. Lämningarna kunde alltså inte repatrieras under NAGPRA. Beslutet väckte bestörtning hos de grupper som menade att de enligt sin traditionella världssyn alltid funnits i området och att den så kallade Kennewickmannen därför är deras förfader. Vetenskapen, menade man, kan helt enkelt inte avgöra dessa saker. Här anar vi en konfrontation som berör en större fråga i USA, nämligen konflikten mellan vetenskap och tro, som jag kommer att återkomma till nedan.

Idag har lämningarna efter närmare 32 000 individer och över 700 000 föremål som kunnat associeras till gravar repatrierats inom ramen för NAGPRA. Dessutom har tusentals så kallade heliga föremål (sacred objects) och särskilda kulturarvsföremål (objects of cultural patrimony) återlämnats. Även om det inte finns någon liknande lagstiftning i Sverige idag, ser vi också här en utveckling i samma riktning, bland annat i kravet från samer om att lämningarna efter deras förfäder ska återlämnas från samlingar på våra museer och universitet. I ljuset av det förflutna kan denna utveckling ses som odelat positiv, men vid en närmare analys framträder en rad intressanta komplikationer som utmanar inte bara arkeologins och den fysiska antropologins förflutna, utan också deras framtid.

REPATRIERING - ETT INTRESSANT DILEMMA

På ett ännu djupare plan har man fört en lång diskussion om tolkningsprocessen som sådan. Vi är idag medvetna om att vår tolkning av de materiella lämningarna av det förflutna är just en tolkning och att den i viss mån alltid speglar en del av våra egna värderingar och förväntningar.

Utifrån detta perspektiv blir kraven på återföring och återbegravning av kulturföremål och mänskliga lämningar ett intressant dilemma. Vi är medvetna om vår historiska skuld och vi är angelägna om att engagera oss i samhällsdebatten och att ha en mera öppen syn på alternativa tolkningar av det förflutna.

Samtidigt utmanar debatten oss på flera olika punkter. Debatten som förs är ofta onyanserad och beskriver arkeologisk och antropologisk forskning så som den bedrevs för 100 år sedan. Detta är provocerande, men kan också ses som en pedagogisk utmaning som vi bör axla ansvaret för. Ett större problem för forskningen i sig är att våra källor till kunskap om det förflutna försvinner. Just en arkeologi och en fysisk antropologi som är medveten om tolkningsprocessens subjektivitet värderar möjligheten att återkomma till källorna för att testa tidigare idéer och ompröva dem. Med återbegravning blir detta omöjligt. Då kontrollen och ägandet av de fysiska lämningarna tillskrivs en specifik grupp i samhället uppstår också andra konflikter.

FORSKARE BÖR VÄRNA KRITISKT PERSPEKTIV

Här måste vi också etiskt syna oss själva och ställa frågan om vi verkligen behandlar alla intressenter i debatten på samma sätt. För att ge perspektiv på detta vill jag kort belysa situationen i Israel där en lag föreskriver att mänskliga lämningar som påträffas i arkeologiska sammanhang inte kan betraktas som fornsaker. I enlighet med en religiös övertygelse, formulerad av judiska rabbiner, måste de omedelbart återbegravas. Problemet kompliceras av att det bara är judiska lämningar som berörs, vilket inte hindrar religiösa ledare från att blanda sig i beslut om vilka lämningar som kan tänkas vara judiska och hindra utgrävningar där man anser att lagen överträds. Lagen får konsekvenser då den till exempel möjliggör att man stoppar en utgrävning av en romersk begravningsplats där det rent teoretiskt kan finnas en judisk soldat begraven, men inte nödvändigtvis skyddar den gamla muslimska begravningsplats i Jerusalem på vilken man ironiskt nog idag planerar att bygga the Museum of Tolerance and Human Dignity.

Medan maktbalansen mellan de olika intressenterna kanske är annorlunda i detta fall, är det ändå jämförbart med de argument som bygger på tro och övertygelse och som till exempel ligger till grund för kravet att lämningarna från Kennewick, som jag tidigare diskuterat, ska återbegravas. I USA måste arkeologer kanske också förbereda sig på att i allt högre grad bemöta kristna fundamentalister som utmanar idén om evolutionen och som i allt högre grad vill föra in sin agenda i tolkningen av platser som Grand Canyon. Det jag vill understryka här är att vi som arkeologer måste värna om vårt perspektiv och inte alltid tillmötesgå andra parter bara för att vi har dåligt samvete eller sympatiserar med dem, för om vi gör det undergräver vi vår auktoritet att protestera när kraven kommer från andra betydligt starkare och kanske mindre sympatiska grupper. Detta anknyter vidare till frågan om huruvida kulturarv ska kunna ägas och kontrolleras av enskilda grupper. I Sverige känner vi ofta ett instinktivt motstånd till denna tanke, men detta är inte nödvändigtvis en universell princip. Äganderätten till kulturarv är grundläggande för till exempel NAGPRA. Denna princip går stick i stäv med de ansträngningar som görs för att göra det svenska kulturarvet angeläget för invandrade svenskar, något vi här sett en stark utveckling mot under de senaste åren.

Slutligen kan man också fråga varför just arkeologi och antropologi blivit syndabockar i debatten. Varför har inte till exempel medicin som disciplin fått utstå samma kritik? Mycket av den rasbiologiska forskningen utfördes på medicinska fakulteter och många anatomiska samlingar skapades där.

En oroande fråga för arkeologen och den fysiska antropologen blir om detta kanske kan knytas till våra ämnens status som mindre samhällsnyttiga, inte bara av den politiska makten utan också av allmänheten och av de människor vars förflutna vi forskar om.

EN UTMANING FÖR ARKEOLOGI OCH ANTROPOLOGI

Vi måste självklart kunna acceptera att andra tolkningar får ta plats i samhällsdebatten. Vi måste också försonas med idén att repatriering i en del fall inte bara är ett rimligt krav, utan kan vara en positiv process. Men detta betyder inte att vi ska anpassa oss och forma vår forskning och våra perspektiv enbart efter krav utifrån. I stället måste vi föra fram våra synpunkter och också här blir debatten i sig en möjlighet.

Vid en närmare granskning blir det uppenbart att frågan om repatriering innebär många komplikationer som vi som forskare inom ämnena kanske ser tydligare än de andra debattörerna. Vi måste föra en debatt om dessa dimensioner och bidra med våra reflektioner och vår kunskap. Detta problematiserande och nyanserade perspektiv kan vara ett av våra viktigaste bidrag till den nya samhällsdebatten om kulturarv, multivokalitet och försoning.