Humaniora är inte ett bildningsprojekt...

Mitt svar på frågan är nej - nästan vad man än menar med bildning.

En elak definition vore att bildning är lika med sådana kunskaper som andra tycker att det är fint att man har, sådant som ger status vid middagssamtal och liknande. Vad det kan röra sig om varierar från tid till annan och från middag till middag. Men jag föreställer mig att insikter i kvantmekanik i dag skulle vara lika gångbara som kunskaper om Shakespeare och den antika demokratin. I så fall är bildning inte något som särskilt utmärker humanister.

Ett annat sätt att se det på vore att det snarare är den stora bredden av kunskaper än kunskapernas privat-sociala status som förtjänar att kallas bildning. Att vara bildad skulle då vara lika med att vara välorienterad om allt möjligt, till exempel om allt från kvantmekanik till Shakespeare och den antika demokratin, vare sig kunskaperna har skrytvärde eller ej. Inte heller med en sådan definition skulle bildning vara särskilt kännetecknande för humanistisk forskning. Ingen har hittills visat att humanister har en bredare orientering än andra, och den humanistiska forskningen är nog lika specialiserad som annan forskning. Bland de humanistiska specialisterna återfinns visserligen sådana som har bildningen som särskilt studieobjekt, till exempel idé- och lärdomshistoriker eller inlärningspsykologer, men detta gör dem ju inte mer bildade (i denna mening) än andra specialister.

Om bildning istället sätts lika med vetande som är särskilt viktigt för att göra oss till goda människor, vore det då ändå inte befogat att säga att sådant särskilt kommer fram inom humanvetenskapen? Också det kan bestridas. Skälet är att den som vill verka för det goda livet och för goda relationer mellan människor, behöver veta något inte bara om de sociala och kulturella, utan också om de materiella och medicinska villkoren för att komma dithän. Så är kunskap om fysisk smärta lika viktig för den saken som kunskap om kulturella integrationsprocesser.

Men - och nu kommer det - samtidigt är det så att vissa av de grundläggande frågor som rör det goda livet och villkoren för goda relationer mellan människor adresseras nästan bara av forskare som är verksamma inom humaniora och samhällsvetenskap: den praktiska filosofin, freds- och konfliktforskning, forskning om sociala läkningsprocesser, forskning om relationen mellan daglig interaktion, våld och religionstillhörighet, forskning om Förintelsen, forskning om faktorer som styr resursfördelningen, etcetera.

På dessa områden har humanister och samhällsvetare gjort viktiga insatser med begränsade medel, som skulle behöva ökas dramatiskt för all den forskning som ännu krävs för att ge svar på ännu obesvarade frågor av grundläggande betydelse för det goda livet.

Dessa omständigheter ger mycket bättre skäl för ökat stöd till human- och samhällsvetenskapen än diffusa hänvisningar till den bildning som all slags forskning kan bidra med.