Om behovet av att vidga sina vyer

Dagens moderna tekniker tillför nya aspekter till den arkeologiska forskningen. Med hjälp av biomolekylär analys kan man till exempel ta reda på vad våra förfäder hade för kulinariska preferenser. Vi börjar också få en klarare bild av vårt eget ursprung. Detta sedan en forskargrupp ledd av svensken Svante Pääbo lyckats rekonstruera mer än en miljon DNA-byggstenar i neandertalmänniskans arvsmassa. Läs intervjun med Svante Pääbo på nästa uppslag.

Ett annat aktuellt tema inom arkeologin är frågan om repatriering. Hur ska den vetenskapliga forskningen förhålla sig till det faktum att vissa ursprungsbefolkningar ser repatriering som en del i en frigörelseprocess? Vem äger kulturhistorien? Kring detta resonerar fil.dr Liv Nilsson Stutz, som arbetar med ett forskningsprojekt som undersöker och jämför repatrieringsdebatten i USA, Sverige och Israel.

I årets första nummer av Tvärsnitt tar vi också upp den så kallade världslitteraturen (en term som liksom "världsmusik" bör betraktas som marknadsmässig snarare än vetenskaplig). Varför ges västvärldens litteratur så stort utrymme på den litterära världskartan, medan litteratur från många andra länder betraktas som obetydliga parenteser? Varför har Frankrike större plats i litteraturhistoriska översiktsverk än Indien, med sin mycket rikare skatt av skrifter? Detta diskuterades på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium i januari.

En snabb sökning på Google säger en hel del om den eurocentriska världsbild som råder inom fältet: fransk litteratur - 370 000 träffar, tysk litteratur - 363 000 träffar, svensk litteratur 122 000 träffar, engelsk litteratur - 78 000 träffar, indisk litteratur - 2 130 träffar, persisk litteratur - 756 träffar...

Det säger också något om behovet av att vi vidgar våra vyer - både som forskare, inom till exempel litteraturvetenskap, och som noviser med föreställningen att det enda arkeologer håller på med är att gräva i jorden.

Helena Bornholm, redaktör