Reportage

Litteraturen i världen - Läsandet som nyckel till andra kulturer

Den karta över världslitteraturen som litteraturforskare och lekmän har i huvudet är till stora delar missvisande, anser Anders Pettersson, litteraturprofessor vid Umeå universitet och en av deltagarna i projektet.

- Den tenderar att placera Europa och västerlandet mitt på kartbladet och att allt därutöver blir symboliska tillägg.

Anders Pettersson undersökte under sitt anförande själva begreppet litteratur, som han anser är ett vagt vardagsbegrepp, och i denna skepnad inte riktigt användbart i vetenskapligt arbete. Begreppet är också osammanhängande: litteratur efter 1800 definieras som poesi, drama och fiktion på prosa, men före 1800 ingår också facktexter: historieskrivning, filosofi och många andra typer av texter i litteraturbegreppet, förklarade han.

Anders Pettersson ville därför tona ner litteraturbegreppets betydelse och tryckte i stället på vikten av klara problemställningar och på ett vidare intresse för texterna i de litterära kulturer som man skriver om.

PROBLEMATISKT MED GENREBETECKNINGAR

- Det finns inga absoluta genrer, framhöll Bo Utas.

Han efterlyste istället andra verktyg för att klassificera litteratur. Det handlar dock inte om att skapa ett klassificeringssystem à la Carl von Linné. Det hela måste vara av mycket mer provisorisk art, anser Bo Utas.

Litteratur är med andra ord ett poröst begrepp. Det underströk professor Sheldon Pollock, Department of Middle East and Asian Languages and Cultures, vid Colombia, New York. Pollock berättade om hur de muslimska sufierna med sin utsökta poesi, vandrat till Indien, tagit med sig skriftkulturen från persiskan vars syntax och metrik flätats in i den skrivna urdu. Litteratur, menar Pollock, är en serie konversationer som vandrar över jordklotet, lånar och tar av varandra. Han vänder sig mot begreppet hybriditet i litteraturen därför att, menar han, det inte finns något tillstånd före hybriden.

- All litteratur är lånad, stulen eller ihoptiggd, sade Sheldon Pollock.

Men vad bestämmer vilken litteratur som ska betraktas som värdefull? Svenska Akademien, föreslog den franska litteraturvetaren Pascale Casanova, vid Centre de Recherche sur les Arts et la Langue, CRAL, i Paris. Hon flyttade djärvt fram diskussionen till den moderna litteraturhistorien. Hennes teoretiska modell utgår från Pierre Bourdieus tankar om prestige och hur den prestigen distribueras. Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur deltar i allra högsta grad i denna distribution av litterär prestige, menar Pascale Casanova.

GLOBAL KAMP OM ERKÄNNANDE

- De författare som levde och lever i periferin, bedöms med ord som "efterklang", "inte innovativt", förklarade Pascale Casanova.

Trots detta envisas historien ständigt med att producera stora författarskap av perifera författare och de är Pascale Casanovas hjältar.

Hon talar om Franz Kafka, August Strindberg, Joseph Conrad, Henrik Ibsen. Eller ännu hellre om James Joyce och Samuel Becket, som flyttade till Paris från provinsiella Irland. De är alla nyskapande, men det är ett villkorat nyskapande, enligt Casanova.

Det räcker inte för dem att komma som provinsiella genier, de måste också vara skickliga litterära aktörer, spela spelet, förstå vilken effekt det de skriver och publicerar kommer att ha på omgivningen.

Pascale Casanova har kritiserats för sin eurocentriska syn på litteraturhistoria, en kritik hon gärna bemöter:

- Det är inte ovanligt att indiska författare byter språk och börjar skriva på engelska. Men det omvända, att engelska författare börjar skriva på hindi har väl aldrig hänt.

LITTERATUREN - EN RESENÄR OCH EN ERÖVRARE

Enligt honom är litteraturen en resenär, som måste förhandla, anpassa sig när den passerar kulturella och nationella gränser. Den kan också komma som en erövrare, som underkastar den kultur den tränger in i.

Men oavsett vilket maktförhållande som råder är den som underkastar sig ofta slug nog att åstadkomma en förändring även hos erövraren. Denna pendling mellan interaktion och antagonism präglar den moderna litteraturhistorien.

- Det sker en ömsesidig kulturell förändring trots en historia av kulturell antagonism, sade Stefan Helgesson.

Det fanns en slogan för att sammanfatta det skeendet på 1990-talet: The empire writes back, vilket här avsågs att imperiets undersåtar "skriver tillbaka" i revansch.

Margareta Petersson, professor vid Institutionen för humaniora vid Växjö universitet, fortsatte diskussionen om litterär kulturblandning, hybriditet och hon tog två brittisk-indiska författare som exempel.

Hos Salman Rushdie laddas ordet hybriditet med positiv kraft, alla hans blandfigurer är positiva medan enkelspårigheten skildras som dött eller döende. Detta är en estetisk hållning hos Rushdie, men den blir politiskt laddad när han talar om invandrarna i England, som han menar har en stor uppgift.

Hos Arundhati Roy är perspektivet det motsatta. Roy är författare till storsäljaren "De små tingens gud". Där är kulturmötena aldrig jämlika.

- De koloniala maktförhållandena gör sig ständigt påminda hos Roy och det är alltid den indiska kulturen som drar det kortaste strået, förnedras och sugs ut, sade Margareta Petersson.

Thomas Heldmark