Debatt:

Får vi råd med banbrytande forskning?

Tillsammans med Anders Jörnesten har hon nyligen gett ut en uppmärksammade debattbok om universitetspolitik: Reclaim the Science. Om vetenskapens avakademisering (Gidlunds, 2007).

Det finns en uppsättning praktiska frågor som har att göra med att vi befinner oss i en tid då universiteten ska konkurrera om studenter, forskare och resurser. Oavsett om man anser att konkurrens alltid är av godo eller inte, måste vi ta hänsyn till sakernas tillstånd och acceptera ökad styrning, marknadsanpassning och nyttoberäknande både när det gäller forskning och undervisning. Därför är jag glad att utredningen tar de problem denna acceptans kan innebära på allvar, och försöker utarbeta en modell som kan hjälpa forskare, lärare, studenter och högskoleledningar att komma till rätta i den nya akademin. Men på vissa punkter är kartan lite suddig.
 
1. Argumentet för att vi mellan universiteten och staten behöver ett "intermediärt organ" som tar ansvar för fördelning av medel på basis av utvärderingar är inte glasklart. På flera ställen är utredaren kritisk till att alltför stora resurser går till organisatoriska och administrativa ändamål. Men är det inte stor risk att ett intermediärt organ ökar byråkratiseringen? Jag förstår önskan att avpolitisera forskningen, men frågan är om detta organ kommer att få den effekten. Så länge staten är huvudfinansiären och beskyddaren av universitetet är det en politisk uppgift att bestämma forskningsvolymer för olika områden.
 
2. Skillnaden mellan basresurser och den resultatbaserade delen av forskningsanslagen till lärosäten tycks vara en chimär, eller snarare en fråga om tidsfördröjning. Om jag förstår saken rätt, är egentligen hela beloppet konkurrensutsatt. Skillnaden består enbart i att det garanterade basbeloppet förändras utifrån resultaten av den föregående fyraårsperioden, emedan den resultatbaserade delen baseras på färska siffror. Det som är konkurrensutsatt i den ena perioden blir en del av basbeloppet i nästa.
 
Men är det verkligen lämpligt att alla medel är konkurrensutsatta? Varför är debatten om konkurrensens fördelar och nackdelar så livlig när det gäller sjukvård, energiförsörjning och grundskola men inte när det gäller universitetsforskning? Ingen förnekar att man har rätt att kräva resultat för den verksamheten man bekostar. Däremot kan man förvänta sig att kriterierna för vad som är goda resultat är ordentligt diskuterade och genomtänkta innan de används för att styra medel till eller från en verksamhet.
 
3. När universitetsledningen får en klumpsumma för forskning och undervisning som inte är bunden till vetenskapsområden läggs all makt på lärosätets styrelse i stället för på områdes- och fakultetsnämnder. Det omkullkastar det interndemokratiska systemet inom universitet och förskjuter makten till universitetsledningen. Detta är ett rätt stort ingrepp i universitetets autonomi. Det är besynnerligt att tänka sig att fakulteterna ska kunna ansvara för" kvaliteten "i en verksamhet vars materiella villkor till stor del bestäms av externa ledamöter i universitetsstyrelsen, utan förankring i verksamheten.

Och hur ska tilldelningen gå till? Det finns risk för nyckfulla beslut utifrån tillfälliga modebetonade och massmediala forskningsprofiler. För att kunna fördela medel mellan till exempel byggteknik och estetik måste styrelsen också tillhandahålla redskap för jämförelse mellan olika ansatser. Jag förstår inte riktigt hur de allmänna kvalitetskriterier som beskrivs i utredningen ska hjälpa därvidlag. Ska estetikern ändra sitt forsknings- och publiceringsmönster för att kunna konkurrera om medel? Är det önskvärt? För så kommer det att bli om exempelvis fältnormaliserade citat ska ligga till grund för forskarnas möjlighet att forska. Om man försöker åtgärda sådana problem genom att utarbeta förfinade bibliometriska metoder kommer det troligen att kräva mycket administration och byråkrati, något som i sig kräver extra resurser.

4. Tanken med fyraåriga anslag i stället för ettåriga är berömvärd. Längre framförhållning ger stabilitet i verksamheten och möjlighet till långsiktig planering. Däremot finner jag idén om alla dessa ständigt återkommande utvärderingar problematisk. Det finns en gräns för hur många utvärderingar per år man klarar av. De nya och något överambitiösa utvärderingar som Högskoleverket nu genomför är exempel på att gränsen har passerats. De är enormt resurskrävande vad gäller tid och arbete — resurser som tas just ifrån forskning och undervisning. Forskarna och lärarna måste få möjlighet att arbeta i fred.

Givetvis har avnämarna rätt att kräva insyn. Men det föreligger en risk att vi forskare och lärare ägnar oss mer åt att prestera resultat (höga poäng) i utvärderingarna än att prestera äkta bestående kvalitet i verksamheten.(Den som inte ser skillnaden kan erinra sig hur mycket kunskap han eller hon hade kvar en månad efter gymnasieproven i det ämne han eller hon fick toppbetyg.)

5. När kvantitativa mätningar av vetenskaplig produktion används vid tilldelning av medel, dvs. ett automatiserat och mekaniskt evalueringssystem, styr det verksamheten och forskningen, oavsett om detta är avsiktligt eller ej. Det blir helt enkelt så att färre forskare inom exempelvis humaniora kommer att ägna sig åt forskningsfrågor och metoder som inte tillhör den huvudfåra där pengar och därmed meriter finns att hämta snabbast — man ska ju värderas årligen. Humanisternas paradgren ska vara att just ägna sig åt kritik av djupliggande samhälls- och kulturtendenser som inte är direkt avläsbara. Ironin är att forskaren, för att kunna ägna sig åt sådan kritik, först måste anpassa sig till rådande idéer och institutioner.

Pudelns kärna tycks ligga i det flitiga bruket av begreppet kvalitet. I utredningen problematiseras tendensen att försöka mäta kvalitet i utbildningen med kvantitativa mått. Examensfrekvens och genomgångna kurser är mått som har visat sig generera kvalitetssänkning; man sänker kraven, kanske omedvetet, för att uppnå önskade "resultat".

Däremot menar utredningen att problemen med att mäta forskningskvalitet inte alls är lika stora. Det vetenskapliga samfundet har ju själv mejslat ut fungerande och tillförlitliga instrument i form av bibliometriska kriterier. Men bortsett från att kriterierna i så fall behöver modifieras så att man till exempel inte styr humanistisk forskning åt ett tekniskt håll, finns ett annat och större problem: För att verkligt banbrytande forskning och vetenskapliga genombrott ska komma till stånd måste det finnas utrymme för misstag, förvirring, och omarbetning, ja, eftertanke helt enkelt. För att något riktigt nytänkande ska kunna uppstå måste det finnas en öppenhet i akademin för misslyckande, oklarhet och osäkerhet. Kreativ forskning måste innehålla ett riskmoment.
 
När krav ställs på att alla i ett högt tempo ska publicera sig i vissa tidskrifter så ofta som möjligt styr man all forskning åt ett visst håll. Det måste inte med nödvändighet leda till likriktning och anpassning, men att förneka risken är att blunda. Det är inte konstigare än att den så kallade fria marknaden ofta leder till konsolidering av en eller två riktigt starka aktörer som slår ut eller köper upp andra aktörer — som inte nödvändigtvis erbjuder en sämre produkt. Vem vill påstå att alla små lunchrestauranger som har slagits ut av McDonalds erbjöd sämre mat eller en sämre atmosfär? Förvisso erbjuder snabbmatskedjor en viss trygghet: Man vet vad man får, kvalitetssäkring tryggar "kvaliteten" i någon mening.

Även konkurrensbegreppet är problematiskt i sammanhanget. Bland annat tar man inte hänsyn till effekten per satsad krona. Konkurrensbaserat anslag leder till Matteus-effekten: åt den som har skall vara givet. Har man gott om anslag, konkurrerar man på helt andra villkor än den som inte har anslag. Ingen verkar oroa sig för tanken att man kanske har lagt alla ägg i fel korg. Men är systemet så ofelbart? Hur skulle vi veta om vi felade, då icke externfinansierad forskning aldrig kommer till stånd?

Kvaliteten på forskning mäts alltmer i kvantitativa termer, i antal publikationer och viktning av publikationsvärde, något som premierar många mindre forskningsansatser. Utlåningsfrekvens tas som mått på en boks värde vid universitetsbiblioteken, extern finansiering tas som bevis för forskningens potential etc. Förbättringar blir härmed en fråga om att öka produktiviteten och inte en fråga om vad som produceras. Men volym är inte ett mått på kvalitet, volym är ett mått på kvantitet. Visst kan vi ställa krav på kvantitet, men då får det heta kvantitet och inget annat. Annars är det lätt att misstänka att begreppsglidningen är avsiktlig, oavsett om det handlar om utbildning eller forskning. Konkurrensen, utvärderingshysterin och tävlingsmentaliteten i forskningen och utbildningen kan ses som ett kamouflage. Genom att ordet kvalitet ges en ny innebörd i dessa utvärderingar döljs en pågående kvalitetssänkning.

Så vad är då vetenskapens huvudmål och hur vi bäst ska leva upp till det? Ska universiteten karakteriseras av oberoende eller nytta? Finns det något i den högre utbildningens idé utöver omvärldsanpassning, tillväxtbefrämjande tillämpad forskning och praktisk yrkesträning? Vilka konsekvenser har marknadstänkande, politisk styrning och avnämarkrav för hur vi uppfattar vetenskap och för hur den professionella identiteten formas och verksamheten organiseras?

Kring dessa frågor behövs mer forskning och debatt. Med rätta tar utredningen avstånd från Europeiska kommissionens ensidigt entreprenörsmässiga syn på akademin som kunskapsföretag och ekonomisk motor. Utredaren tycks se en potentiell fara med en alltför snäv syn på vad nyttan i universitetsforskning och undervisning är och kan vara. Samtidigt genomsyras utredningen av en tilltro till den ekonomiska modellvärldens konkurrensbegrepp. Det betyder inte att de konkreta förslagen i utredningen är dåliga. Tvärtom finns det värdefulla analyser och goda och viktiga förslag, band annat på avskaffande av prestationskrav i grundutbildning som kriterium för tilldelning av resurser.

Men det måste vara varje forskares och universitetslärares rätt, och även plikt, att fråga sig själv: Vad är kvalité i forskning och undervisning? Hur ska det bestämmas och på vilka grundvalar? Det är kanske den djupaste betydelsen av den akademiska friheten idag.

Thomas Kaiserfeld: Tjänstetillsättningar fungerar som indikator på kvalitet

Men detta är detaljer. Det viktiga med RUT 2 är att den markerar nytt fokus för det svenska akademiska kvalitetsbedömningssystemet. Tidigare byggde systemet på tjänstetillsättningar; innan en forskare anställdes granskades kvaliteten på hans/hennes forskning offentligt. Idag verkar LAS och obetänksamma prefekter tyvärr undergräva den ordningen. Förslagen i RUT 2, både de som gäller indikatorer för kvantitativa bedömningar och de som gäller paneler för kvalitativa, handlar istället om att utvärdera redan anställda, kanske rentav inlasade forskare.

Säkert har det förekommit korruption när tjänster tillsatts. Och säkert har det hänt att sakkunniga inte gjort sitt jobb utan inskränkt sig till... bibliometri faktiskt. Ändå borde systemet med de öppna svenska tjänstetillsättningarna kunna utnyttjas mer även i framtiden, åtminstone borde det övervägas i en utredning på 483 täta sidor. En enkel, men effektiv indikator på kvalitet är hur många externa sökande som utlysta tjänster lockar — uppgifter som på grund av slutna sökprocesser sällan finns utomlands. Sådana siffror säger mer om ett lärosätes renommé än antalet disputerade lärare.

Innan man i detalj föreslår helt nya strukturer är det ibland värt att resonera mer om hur gamla system kan användas

Ulf Sandström: Banbrytande forskning kommer att premieras!

Varför skulle forskarna reagera på signalen om fokus på citeringsgraden genom att öka antalet publiceringar? I stället kommer forskarna att vårda sina resultat, använda avancerade metoder och presentera teoretiska förklaringsmodeller som gör det intressant för kolleger att referera till resultaten.

Utredningen har presenterat en modell för detta som bygger på en indelning av forskningen i områden som har specifika produktionsvillkor, det vill säga psykologer i Uppsala jämförs med normalproduktionen för psykologer i hela Norden. Produktionstalet ger bottenplatta som — om man har normal produktivitet — kommer att motsvara antalet forskare. I de flesta fall skiljer sig inte detta nämnvärt mellan universitet. Däremot väger citeringarna tungt, eftersom man multiplicerar produktion och citeringsgrad, och detta gör skillnad.

Portföljen av forskningslinjer måste vara diversifierad för att universitetet skall kunna hämta hem "citeringsvinster" när tillfälle ges. Enda chansen att öka sina möjligheter är att se till att så många grupper och individer som möjligt har de allra bästa förutsättningarna att delta vid den internationella forskningsfronten.

Ulf Sandström är en flitig debattör i forskningspolitiska frågor, se hans blog på forskningspolitik.blogspot.com.