Det lönar sig att protestera i Kina

Den nya protestvågen började på landsbygden på 1990-talet och den vanligaste orsaken bakom protesterna var de godtyckliga skatter och avgifter som jordbrukarna uppfattade som illegitima. Enskilda protester utvecklades till större upplopp i till exempel Renshou i Sichuanprovinsen 1994. Ett decennium senare har markkonflikter ersatt de godtyckliga avgifterna som den vanligaste anledningen till missnöje. Som ett resultat av urbaniseringen tvingas bönder avstå från sin jord för att ge plats åt dammbyggen, företagsparker och bostäder. Många vill inte ge upp sin jord och andra strävar efter en ekonomisk kompensation som de har chans att överleva på.

I städerna har arbetare protesterat mot att de inte får ut sina löner, att de som fått gå när ett företag lagts ned inte får ut minimibeloppet i ersättning och att den utlovade pensionen uteblir. Stora demonstrationer utbröt i Liaoningprovinsen år 2000 när en gruva lades ner. Men även i städerna har många missnöjesyttringar kommit att handla om rivning av hus som skett för att ge rum för breda gator, shoppingcentra och moderna bostäder. Sedan ett år tillbaka har vi också sett ett nytt fenomen där främst medelklassen gett sig ut på gatorna i två stora kuststäder, Xiamen och Shanghai.

Ekonomiska krav med politisk kraft

Regimens respons på enskilda protester har varit tudelad: Å ena sidan försöker man identifiera och arrestera eventuella protestledare om det är en organiserad protest, å andra sidan går man de protesterande delvis till mötes i själva frågan. När arbetare eller bönder i grupp kräver att få ut sina löner eller den kompensation de lagligen har rätt till, har statliga representanter på olika nivåer i många fall sett till att åtminstone delar av summan betalats ut. Eftersom det finns så många eftersatta ökar chansen att något händer med ens eget fall om man tar till missnöjesyttringar.

Ju högljuddare ju bättre

Det som talar för att protesterna kommer att öka i antal och styrka i framtiden är att det i nuvarande system lönar sig att protestera. Tendensen verkar vara att ju högljuddare man är, desto större chans till bättre behandling. I Kina säger man att "en stor orolighet leder till en stor lösning, en liten orolighet till en liten lösning och ingen orolighet ingen lösning". I Cai Yongshuns studie av ett antal fall visade det sig att ett stort antal deltagare, störande taktik och mediautrymme mycket riktigt ökade chansen för de protesterande att få sina krav tillgodosedda.

En viktig institutionell faktor som både öppnar dörren för protester och som till viss del kan förklara varför protester kan bli så effektiva, är relationen mellan lokala politiska ledare och regeringen i Peking. Det är väldigt vanligt att de demonstrerande utser lokala ledare till måltavla för kritik och vädjar till högre nivåer att de ska ställa saker och ting till rätta. Detta är möjligt att göra därför att lokala ledare hålls ansvariga inför högre nivåer av partistaten, bland annat utvärderas de årligen. Att hålla nere antalet klagomål riktade till högre nivåer och protester med många deltagare har blivit allt viktigare i den årliga utvärderingen.

Att lokala politiska ledare hålls ansvariga uppåt gör det möjligt för demonstranter att sätta press på de lokala ledarna. Social stabilitet värderas högt av Peking. En komplicerande faktor är att lokala ledare hålls ansvariga för frågor och politik som de inte har makt att göra något åt, dels för att de politiska besluten är fattade i Peking och dels för att lokalregeringen inte har de ekonomiska resurser som skulle krävas. Budgetunderstödet från centralregeringen är långt ifrån tillräckligt och lokalregeringen har ingen rätt att ta ut lokal skatt, särskilt inte efter 2006 då förbud infördes mot alla informella skatter och avgifter. Skuld bollas därför nedåt och uppåt mellan nivåerna i systemet, men Peking har än så länge övertaget.

Kinas kommunistparti är pragmatiskt och, framför allt, ett mycket flexibelt parti. Dess förmåga att förnya sig är en viktig förklaring till varför partiet har lyckats hålla sig kvar vid makten. Den framgångsrika kinesiska reformstrategin beskrivs bäst som "vi prövar oss fram och ser hur det går" och man prövar sig fram med hjälp av experiment ute i regionerna. Spänningen mellan lokala ledare och centralregeringen i Peking, användande av experiment och partiets pragmatism talar tillsammans för att protesterna runt om i landet kommer att driva fram förändringar i politiken.
 

Väg ett: lägg om politiken

Ett första alternativ är att den politiska ledningen väljer att bemöta de protesterandes krav genom att ändra den förda politiken. Faktum är att detta redan har skett vad gäller den vanligaste orsaken bakom protesterna som framfördes på 1990-talet — de godtyckliga skatter och avgifter som pålades bönder. Centralregeringen i Peking eliminerade jordbruksskatten för bönder 2006 och har även förbjudit lokala myndigheter att ta ut informella avgifter, en viktig inkomstkälla för dem. Detta var en relativt enkel och billig åtgärd att genomföra i jämförelse med andra reformer. Den vanligaste orsaken till protester idag är landkonflikter, en mer komplex fråga, och här har de nationella ledarna än så länge inte tagit ett samlat grepp.
 

Väg två: Socioekonomiska reformer

Väg tre: Gradvisa politiska reformer

Det troligaste är att det kinesiska kommunistpartiet kommer att kombinera den första vägen med den andra eller tredje. Det är uteslutet att partiet enbart skulle slå ned demonstrationerna utan några andra åtgärder. Kommunistpartiet i Kina har aldrig haft våld som sitt huvudsakliga styrmedel. Vi kan ännu inte uttala oss om huruvida de politiska ledarna i Peking kommer att välja bredare socioekonomiska reformer och fördelningspolitik, eller gradvisa politiska reformer. Det får den närmaste framtiden utvisa.

För den som tror att kommunistpartiet kommer att fortsätta sätta tillväxten främst, om inte annat för att kunna bekosta alla de sociala reformer som partiet vet är nödvändiga för att bibehålla den politiska stabiliteten, så ter sig den tredje vägen med gradvisa politiska reformer som det mest troliga alternativet. Den är mindre kostsam för partiet och enklare att genomföra. I så fall skulle politiska reformer komma att bli ett resultat av protester där kraven främst är ekonomiska till sin karaktär. Det finns all anledning att fortsätta följa de vardagliga protesterna i Kina.