Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida

En god talare vet hur en röst ska slipas

Eva Strangert är professor i fonetik vid Umeå universitet. Hon har sedan slutet av 1980-talet studerat olika aspekter av talets prosodi — främst betoning, intonation och pausering — samt ägnat sig åt prosodisk modellering inom ramen för olika forskningsprojekt, delvis i samverkan med forskare inom talteknologi. Eva Strangerts forskning har också inkluderat prosodiska drag i svenska dialekter inom projektet SweDia 2000. Artikeln sammanfattar en del av resultaten i det pågående projektet Det offentliga talets prosodi, finansierat av Vetenskapsrådet.
Det är inte bara argumentationen och talets disposition som gör att somliga talare lyckas bättre än andra med att göra intryck på lyssnande åhörarskaror. För att budskapet ska gå fram måste också betoning, pausering och intonation fungera. Då en lyssnarpanel fick bedöma tal hämtade från Riksdagens interpellationsdebatter gav de högt betyg åt egenskaper som uttrycksfull, kraftfull, förtroendeingivande, engagerad, agitatorisk, och till och med aggressiv och anklagande. De akustiska mätningar som gjordes samtidigt visar vilken betydelse talarnas användning av rösten hade på de omdömen de fick.  
Hur man framför ett budskap så att det går fram hos åhörarna är en ständigt aktuell fråga. Vi vet att den funnits hos människor sedan lång tid tillbaka. Den utsattes för systematisk analys redan av Aristoteles på 300-talet före Kristus i Grekland och senare också i det antika Rom. Parallellt skrevs mer praktiskt inriktade handböcker i talekonst. Det gällde då som nu att kunna tala för sin sak — inför politiska församlingar, inför domstol och i andra sammanhang.

Dagens nyvaknade intresse för retorik och den stora floran av böcker i ämnet bör ses i ljuset av den växande betydelsen av det talade ordet i dagens samhälle. Muntlig framställning ingår i ökande grad i många utbildningar. I det offentliga livet i övrigt och speciellt när det gäller samhällsfrågor av alla de slag har medieutvecklingen inneburit en revolution. Genom radio och TV sköljer ofantliga mängder information över miljontals människor på en och samma gång. Det ger helt nya möjligheter att föra ut ett budskap och till direkt påverkan. Den nu aktuella amerikanska presidentvalskampanjen är bara ett exempel.
 
Framgången beror självklart på budskapet i sig, men i kanske lika hög grad på hur det presenteras. För att få önskad effekt gäller det att förpacka innehållet så väl som möjligt. Och här skiftar förmågan. Somliga är långt bättre på det än andra

Inom retoriken, under antiken såväl som idag, läggs huvudvikten vid argumentationen och talets disposition. Också den språkliga formen ges stor betydelse. Betydligt mer översiktlig blir framställningen när det gäller själva talandet och hur känslor och attityder förmedlas via rösten i talet.
 

Goda talare i Riksdagen


Inom ett pågående forskningsprojekt om det offentliga talets prosodi — talets betoning, pausering och intonation — fick en lyssnarpanel bedöma talsekvenser på en dryg halvminut hämtade från Riksdagens interpellationsdebatter. Bedömningarna gällde ett antal egenskaper hos talarna inklusive en sammanfattande bedömning av i hur hög grad talaren var en "god talare", allt på en skala 0—4. Den sammanfattande bedömningen för varje talare relaterades dels till resultaten av bedömningarna i övrigt, dels till akustiska mätningar.

Figur 1 visar hur bedömningen av egenskapen "god talare" samvarierar med bedömningarna av de övriga egenskaperna för de 16 talarna i studien. Det är uppenbart att det finns starka positiva samband mellan att vara en "god talare" och egenskaper som uttrycksfull, kraftfull, förtroendeingivande, engagerad, agitatorisk, och till och med aggressiv och anklagande, Sambandet med saklig är däremot långt svagare. Negativa samband råder vidare mellan "god talare" och monoton, osäker, trevande och ödmjuk.  
 
Det finns här alltså ingen motsättning mellan att vara en god talare och samtidigt både aggressiv och anklagande. Och det är uppenbarligen inte nödvändigt, eller kanske ens bra, att vara ödmjuk inom politiken.

Resultaten ska sannolikt ses i ljuset av att det här är fråga om politiska debattinlägg. Andra studier som rör utmärkande drag hos goda talare i mer generell mening visar snarare att just ödmjukhet och icke-aggressivitet är egenskaper som betraktas som positiva hos en talare. Det innebär att man får räkna med att detta att vara en "god talare" inte är detsamma i alla situationer. En lärare som vill väcka sina elevers intresse bör nog inte försöka kopiera talstilen hos en politiker till exempel.
 

Röstens roll


Om vi då ser på de faktorer i rösten och talet som gör att somliga framstår som bättre talare än andra, det vill säga mer uttrycksfulla, kraftfulla med mera, så finns här ytterst litet av tidigare forskning att luta sig mot, även om undantag finns. Beskrivningen i olika handböcker är likaså oftast ganska vag. Det gäller idag likaväl som tidigare. I en framställning som bygger på de gamla grekerna (Quintilianus) skriver professorn i retorik Kurt Johannesson.

En skolad röst är smidig böjlig, stark, fast, mjuk, klar och ren. När man talar ska man eftersträva en sorts jämnhet. Varken tankar eller ord får "halta", de ska "flyta" fram... Ett enformigt språk tröttar alltid åhörarna, och därför måste man alltid eftersträva en omväxling, eller varietas, i innehåll, ordval och röst... uttalet ska vara så klart att inga ljud eller stavelser faller bort. Likaså bör man göra sammanhanget klarare genom ett omsorgsfullt bruk av pauser, både kortare och längre.

Citatet reflekterar i stort innehållet i de flesta framställningar om själva talandet. Betydelsen av en väl avvägd betoning, liksom pausering, framhålls ofta som ett viktigt medel för att skapa en ideal framställning och maximal kommunikativ effekt på lyssnaren. Mycket tyder också på att just detta som hör till talets prosodi är ytterst betydelsefullt för en god framställning. Det bekräftas också i det aktuella projektet. Genom att detta inkluderar akustiska mätningar kan det ge en mer detaljerad bild av vad som ger bättre respektive sämre utdelning när det gäller intryck på publiken.

Dynamisk intonation och pauser


Att man inte får vara monoton i sitt tal framgår av det negativa sambandet med att vara en "god talare". Man bör alltså ha en dynamisk intonation. Den viktiga variationen åstadkommer man genom att framhålla, det vill säga betona, det som är väsentligt på bekostnad av det mindre viktiga i budskapet. Det främsta medlet rent akustiskt är att göra en tydlig stigning i intonationen. Här finns en klar skillnad om man jämför olika talare och det finns ett starkt samband mellan att vara en god talare och kraftfulla intonationstoppar på viktiga ord.
 
En skicklig talare framhäver det väsentliga just genom de tydliga och återkommande intonationstopparna. Talaren åstadkommer också en strukturering i yttrandet på så sätt att intonationen gradvis sjunker från starten av en sats eller fras till slutet före en paus. En sådan sänkning, som då också innebär att omstarten efter pausen sker från ett högre tonläge, hjälper i sin tur lyssnaren att hitta strukturen i yttrandet. Omstarten i tonen tolkas som början på något nytt.
 
Pauser hör också till det som hjälper till att strukturera i talet, men det behöver inte nödvändigtvis alltid vara fråga om tysta pauser. Fyllda pauser, där lyssnaren upplever ett avbrott via ett förlångsammande av talet eller en kraftig sänkning av intonationen, ofta tillsammans med knarrande röst, kan fylla samma funktion.

Men pausering har dessutom en roll som verktyg för att nå effekt — vi talar om "talande tystnad" — och för att ge emfas åt det som talaren speciellt vill framhålla. Betoningen av ett ord förstärks om ordet föregås av en paus, som antingen kan vara tyst eller fylld. Det kan räcka med ett förlångsammande av talet, en nedtrappning av tempot före det viktiga som ska komma, för att ge ökad framhävning.

Pauseringen har alltså en betydelsefull och tydlighetsskapande roll. Men det är samtidigt viktigt att talet upplevs som flytande. Det får inte innehålla för många pauser som upplevs som tvekan eller för många upphakningar och omtagningar. Den aktuella studien visar att det finns ett starkt negativt samband mellan sådant "icke-flyt" och bedömningen av personen som "god talare".

Engagemanget märks i prosodin


Trevande, monoton och osäker är som nämnts negativa egenskaper hos en talare. De talare som bedömdes som sämst i dessa avseenden talade spontant, huvudsakligen utan koncept. Det framgick av materialet från debatterna i Riksdagen, som inte enbart innehöll ljud utan även bild. Men också de talare som bedömdes som bäst av lyssnarpanelen talade i stor utsträckning spontant, även om de någon gång tittade i sina papper. De som använde sig av uppläsning låg huvudsakligen i ett mellanskikt, var varken riktigt bra eller riktigt dåliga talare, förutom den talare som bedömdes som allra bäst som faktiskt läste sitt inlägg.
 
Det sägs ofta att det är de talare som inte är bundna till koncept — som talar spontant — som lyckas bäst. Men det går helt uppenbart att tala alldeles lysande såväl som mediokert, eller ännu sämre, på både det ena eller andra sättet. Det som förefaller spela den avgörande rollen är hur genomtänkt och förberedd man är, och hur närvarande i talandet. Det som i första hand krävs är en tydlig fokusering på uppgiften och en inspiration i stunden. Utan ett tydligt engagemang går det inte. Och det är här prosodin kommer in. De talare som bedömdes som minst engagerade var också sämst i fråga om att utnyttja intonation och pausering för strukturering och framhävning. De hade mindre av den dynamik i talet som är en förutsättning för att uppfattas som engagerad och kraftfull.
 

Rätta sortens upprepningar


Den talare som var allra bäst i lyssnarpanelens bedömning hade sannolikt slipat en hel del på sitt tal. Det var konkret och enkelt, och samtidigt skickligt uppbyggt med likartat utformade inledningar — språkligt och prosodiskt — på successivt följande meningar: Är det rimligt att...?  Är det rimligt att...? Är inte dessa...? Liknande grepp återkommer hos ett par andra av de högst bedömda talarna och är för övrigt ett väl använt stilistiskt medel hos vana och karismatiska talare. Martin Luther Kings berömda tal 1963 på trappan till Lincoln Memorial när han återkommande — åtta gånger — med en röst skälvande av känsla yttrade sitt I have a dream är ett av de allra mest kända exemplen
 
Den här typen av upprepning är också någonting helt annat än den upprepning av ord och vändningar som kan förekomma hos den som inte behärskar situationen och som snarare är ett uttryck för att talaren kommit vilse i sin planering. Den medvetna och skickligt utnyttjade upprepningen med optimalt utnyttjande av prosodiska medel är ett ytterst verksamt stildrag inom retoriken.
 
Prosodin är alltså mycket betydelsefull för att nå fram till en publik. Här tillför projektet ny och mer detaljerad kunskap genom att visa vad det är som gör att somliga lyckas bättre än andra. Nästa steg är tvärkulturella jämförelser. Ett nyss inlett samarbete med forskare i USA kan ge svar på frågan i vad mån resultaten gäller även för andra språk än svenska.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2008-03-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!
Eva Strangert
Eva Strangert
Figur 1
Figur 1
Figuren visar hur bedömningen av egenskapen "god talare" samvarierar med bedömningarna av de övriga egenskaperna för de 16 talarna i studien. Det är uppenbart att det finns starka positiva samband mellan att vara en "god talare" och egenskaper som uttrycksfull, kraftfull, förtroendeingivande, engagerad, agitatorisk och till och med aggressiv och anklagande. Sambandet med saklig är däremot långt svagare. Negativa samband råder vidare mellan "god talare" och monoton, osäker, trevande och ödmjuk.