Himmelskt imperium blev modern stormakt

Dagens pluralism hänger ihop med uppbrottet efter Mao Zedong. Under Maos epok skulle alla tänka korrekt och likadant, och både den "reaktionära" gamla kinesiska kulturen och den "borgerliga" västerländska kulturen brännmärktes. Mao och hans handgångna såg det som sin uppgift att skapa en progressiv proletär kultur som inte hade existerat tidigare. Denna hållning, liksom dagens pluralism, måste ses i perspektivet av Kinas uppbrott från kejsardömet och modernisering i vid mening.

Inte ett land bland andra

I imperiet fanns klassiska skrifter som innehöll alla väsentliga sanningar. Att studera var viktigt, men studiernas syfte var ytterst att förstå klassikernas eviga sanningar, inte att ifrågasätta dem eller ersätta dem med andra sanningar. Imperiet slog vakt om föreställningen att en guldålder hade existerat i forntiden och att dess principer fanns förborgade i de klassiska skrifterna. Kärnan i kejsardömets ideologi var att hålla fast vid uråldriga principer.

Det förekom att folk som etniskt inte var han-kineser tog makten och etablerade en dynasti. Det gällde mongolerna som upprättade Yuan-dynastin (1260—1368), och det gällde manchuerna som innehade kejsarmakten under Qing-dynastin (1644—1911). Dessa folk anpassade sig till imperiets ideologi — i den meningen var de lika kinesiska som han-kineserna. Annorlunda var det med européerna, som representerade en annan kultur. De jesuitiska missionärerna som verkade i Kina från omkring år 1600 sökte visserligen gemenskap med kineserna genom att hävda att kinesisk och europeisk kultur och religion hade gemensamma rötter. Men när de europeiska makterna blev angelägna om att utvidga handelsumgänget med Kina och inte fann sig i att detta umgänge skulle ske i enlighet med imperiets himmelskt förankrade principer, då blev det konfrontation.

Opiumkriget inledde moderniseringen

Engelsmännen lät sig emellertid inte nöja med detta utan återkom fyrtio år senare med kanonbåtar. Genom Opiumkriget 1839—42 tilltvingade sig Storbritannien med hänsynslöst militärt våld de villkor som Macartney hade misslyckats med att uppnå förhandlingsvägen. Kina tvingades avträda Hongkong och öppna ytterligare fem hamnar för handel, och engelsmännen kunde fortsätta att mot de kinesiska myndigheternas vilja föra in opium i Kina, en handel som medförde svåra sociala problem.  

Dessa historiska händelser representerade ett möte mellan ett självtillräckligt kinesiskt imperium med en förlegad världsbild å ena sidan och ett aggressivt och expansivt brittiskt imperium å andra sidan.

Nederlaget i Opiumkriget var en chock för Kina, ett nederlag som tycktes hota imperiet, och därmed den himmelska ordningen, i dess grundvalar. Det ledde efter hand till en genomgripande omprövning av den traditionella ordningen. För första gången i Kinas historia började kineserna begreppsmässigt att skilja mellan landet Kina och kinesisk kultur och fråga sig om det kanske var nödvändigt att förkasta större eller mindre delar av det kinesiska kulturarvet för att rädda Kina. Därmed är det rimligt att se Opiumkriget som en brytpunkt som markerar inledningen på Kinas moderna historia.

Omprövningen av den traditionella ordningen genomgick flera faser. I en första fas framträdde skolarer och ämbetsmän som menade att det egentligen inte var något fel på den traditionella konfucianska kulturen, men kineserna hade inte tolkat och tillämpat de konfucianska texterna på ett riktigt sätt. I det första stora arbetet på kinesiska om världens länder — Wei Yuans Haiguo tuzhi (Illustrerad uppslagsbok över de maritima staterna) som gavs ut 1844—52 — kan man läsa att skälet till att européerna varit så framgångsrika var att de översatt de konfucianska skrifterna till latin och tillämpat de insikter de funnit där. Europas framsteg förklarades alltså med kinesisk påverkan.

I en andra fas av omprövningen formulerades uppfattningen att den förödmjukande konfrontationen med européerna visade att det var nödvändigt att tillägna sig europeisk teknologi som ett redskap för att slå vakt om den kinesiska kulturen. Begreppen "kinesisk" och "västerländsk" kom allt mer att ställas emot varandra som jämförbara storheter. Föreställningen om kinesisk kultur som civilisationen under himlen började ge vika för tanken att Kina och kinesisk kultur måste finna en plats som ett land bland länder och en kultur bland kulturer. Kinas utrikesrelationer hade sedan urminnes tider handlagts av byrån för barbarärenden inom ministeriet för riter. 1861 inrättade man ett utrikesministerium och började upprätta diplomatiska förbindelser med andra suveräna stater.

Tog avstånd från kinesisk tradition

Ett slags socialdarwinistisk grundsyn började genomsyra kulturradikalernas världsbild. Det är signifikativt att Thomas Huxleys föreläsning "Evolution and Ethics" från 1893, som syftade till att vederlägga idén att Darwins utvecklingslära var tillämplig på kulturområdet, i Yan Fus kinesiska översättning kom att bli en propagandaskrift för socialdarwinism.

Avståndstagandet från den kinesiska traditionen formulerades i ett skede då den officiella ortodoxin hade havererat och diskussionens vågor gick höga. Olika ståndpunkter i de stora frågorna om Kinas framtida väg och människans roll bröts mot varandra. Så småningom utkristalliserade sig en ny ortodoxi, den här gången formulerad i det kinesiska kommunistpartiets och Mao Zedongs namn.

Den nya ortodoxin stämplade den konfucianska traditionen som reaktionär, men sökte också identifiera progressiva strömningar i det gamla Kina som skulle kunna ge näring åt den moderna och progressiva kultur — för och av arbetare, bönder och soldater — som man ville utveckla. I praktiken blev denna kultursyn — som kanske tydligast formulerades av Mao Zedong i två föreläsningar om konst och litteratur i Yan´an 1942 — rigid och sluten, snarare än dynamisk och öppen. Partiideologerna talade om för författare, konstnärer och forskare vad de skulle göra och hur de skulle göra det. Därmed kom den antikonfucianska maoistiska ortodoxin att på många sätt likna kejsardömets förhatliga konfucianism.

Ansågs sakna möjligheter att utvecklas

Den moderna sociologins portalfigur framför andra, Max Weber, fann att traditionellt kinesiskt tänkande saknade den dynamik han tyckte sig ha identifierat på ett arketypiskt sätt i kalvinismen. Han ansåg att konfucianismen inte gav uttryck för det spänningsförhållande mellan moralens krav och människans svaghet, som var så centralt i protestantisk kristendom, och särskilt i kalvinismen. Han menade också att den konfucianska — och kinesiska — moralen saknade den metafysiska eller transcendenta förankring som krävs för att ett tankesystem ska kunna fungera som hävstång för utveckling och modernisering.

Man kan på goda grunder ifrågasätta Webers tes, både empiriskt och teoretiskt. Såvitt jag kan se ger Zhu Xis (1130—1200) neokonfucianska filosofi, som var imperiets ideologiska ortodoxi i nära sex hundra år, från 1313 till 1905, i högsta grad uttryck för spänningsförhållandet mellan moralens krav och människans svaghet. Och visst finns det väl transcendens i neokonfucianismens universum. Dessutom kan man verkligen undra om den historiska utvecklingen i Europa och på andra håll verkligen ger stöd för tesen att en metafysisk och transcendent filosofisk tendens i allmänhet varit ett väsentligt inslag i moderniseringsprocessen.

Icke desto mindre har Webers tes haft mycket stort inflytande i forskarvärlden. Vi möter den både i väst och under senare år också i Kina.

Även om Webers tes inte håller, kan det naturligtvis ändå föreligga ett spänningsförhållande mellan den kinesiska kulturtraditionen och modernisering. I själva verket är det nog en tautologisk sanning att det råder ett spänningsförhållande mellan de två, eftersom kulturtraditionen ju var en del av en ordning som hade en ursprunglig guldålder som modell och som i sina grunddrag var himmelskt förankrad — transcendent om man så vill — och därmed självklart skulle bevaras, inte rivas upp. Det innebär emellertid inte alls med nödvändighet att kukturtraditionen som helhet, eller ens konfucianismen, måste förkastas som utvecklingshämmande. Den intressanta frågan är rimligen vilka aspekter av traditionen som står i motsättning till modernisering.
 

Desarmerad som reaktionär kraft

Denna situation skapar utrymme för stämningar av nationell stolthet, vilka ibland kan slå över i nationalistisk chauvinism, men väsentligen tar sig uttryck i ett mera avspänt och positivt förhållande till den kinesiska kulturtraditionen.  

Kinas modernisering har inneburit genomgripande förändringar av såväl den sociala strukturen som av tänkesätt och attityder i Kina. Kanske kan man säga att traditionen desarmerats som utvecklingshämmande kraft. I det läget kan man intressera sig för den gamla kulturen och känna stolthet över det rika kulturarvet.

Historikern Joseph Levenson (1920—69) förutsade för mer än fyrtio år sedan i sitt stora arbete Confucian China and Its Modern Fate (1958—65), att det konfucianiska kulturarvet efter decennierna av radikal förkastelse skulle återupprättas som museiföremål — desarmerad som reaktionär kraft men i sin storslagenhet inspirerande och identitentsskapande. Långt om länge håller hans profetia nu kanske på att besannas.