Kvinnor i fält en självklar sak

Då äldre förhållanden jämförs med dem som är aktuella i vår tid framstår 1900-talets enkönade svenska värnpliktsarméer som en historisk tillfällighet. I diskussioner om krig och militära organisationer berörs detta dock sällan.

Kvinnor som oskyldiga offer

Trots att det inte var rapportens avsikt, bekräftar den att krigens arena inte var separerad från livet i stort — och att det inte bara var soldater som var inblandade i krigen. Där fanns också hustrur, pigor och barn. Tillfångatagandet av dem visar att åtminstone motståndarsidan inte gjorde någon skarp åtskillnad mellan arméns civila och militära personal. Det som i rapporten framhålls som avskyvärt var dock inte denna sammanblandning — den oklara distinktionen understryker bara att det civila var en del av det militära och vice versa — utan de övergrepp som i kyrkan av alla ställen riktades mot dem som i allsköns ro firade gudstjänst.  

Även förstörelsen av Magdeburg 1631 innebar omvittnat våldsamma excesser. I ett brev ställt till riksrådet i maj 1631 skildrar Johan Adler Salvius hur de kejserliga trupperna urskillningslöst for fram mot barn, gamla, män och kvinnor.

Trots att inte något av de nämnda övergreppen uteslutande drabbade kvinnor är det ändå kvinnor, barn och åldriga män som i relationernas retorik utgjorde oskyldighetens markörer och vad vi i dag kallar civilbefolkningen. Krigsretoriken använde inte ordet civil men genom hänvisningarna till åldriga, kvinnor, barn och tjänstefolk markerade den att de drabbade på intet sätt utgjorde militära resurser.

Krigsrapporter var formellt avsedda för kungen och rikets ämbetsmän, men dess propagandistiska syfte var mera vidsträckt än så. I dessa relationer formulerades normer för tidens krigföring, där övergrepp mot civilbefolkningen i grunden var klandervärt och något som inte borde ske. De symboliska representationerna av kvinnor och barn i krigens retorik ingick i en ständigt pågående normbildning. Denna byggde på traditionella könsföreställningar, där kvinnor av naturen anses vara fredliga medan män lika naturligt förknippas med krig.

Historien ger dock åtskilliga prov på att dessa föreställningar saknar verklig grund. Kvinnor har inte varit fredligare än män. I alla tider har kvinnor medverkat i krig, även om deras villkor varit andra än mäns.

Dagbok från trettioåriga kriget

Kvinnor i fält var krigsbyten. Tillfångatagna kvinnor och flickor erbjöd förlustelser och möjlighet till viss utkomst. För att återföra bortrövade kvinnor krävde soldaterna nämligen ersättning. Peter Hagendorf deltog i detta slags handel. I samband med plundringen av staden Landshut 1634 lyckades han komma över en "söt liten flicka". I Pforzheim lyckades han få fatt på ännu en ung flicka.

Långa perioder av det kringflackande livet som soldat var Peter Hagendorf gift. På pingstafton 1627 vigdes han vid Anna Stadlerin och strax därefter fick paret sitt första barn, vilket dock var dödfött. Även de kommande barnen var dödfödda och slutligen dog även hustrun. Några år därefter levde Peter Hagendrof som änkling. Till sin hjälp i hushållningen lejde han en ung pojke som fanns kvar i hushållet även efter det att Peter Hagendorf gift sig en andra gång, med en Anna Buchlerin. Precis som Hagendorf själv stal pojken och skaffade fram förnödenheter. Även hustrun stal och plundrade. Ut genom ett brinnande Magdeburg lyckades hon exempelvis få med sig sängkläder, en kanna vin, två silverskärp och kläder. Nöden och svälten i Fritzlar 1640 drabbade inte Peter Hagendorf och hans hushåll: "Jag för min del hade bröd så det räckte. Sålde till och med eftersom vi gjort en kvarn av två slipstenar, grävt en bakugn och bakat bröd."

Peter Hagendorf och hans medhjälpare, pojken och hustrun, utgjorde ett hushåll som livnärde sig på plundring, köp och försäljning samt lite hantverk. Utgivaren Jan Peters påpekar likheten mellan det traditionella hantverkshushållet och soldaternas dito. Soldaternas försörjning var dock mycket sårbar. På samma sätt som Peter Hagendorf med hustru och pojke rövade från andra blev de själva utsatta. Pojken blev bestulen och så även hustrun. Vid ett tillfälle blev hustrun av med såväl kläder som smycken och pengar och Hagendorf skriver att han nu blev alldeles utblottad. Kort därefter var emellertid hushållet på förhållandevis grön kvist igen — vinnare och förlorare i krigens plundringsekonomi varierade från en dag till en annan.

Kvinnor som förövare

Peter Hagendorfs upplevelser väcker frågor om fältlivets könsrelationer och normer kring dessa. Förvisso var det männens sak att använda vapen. Män tog kvinnor som krigsbyte, inte det omvända. Kvinnor födde och var de som främst skötte barnen. Så långt är mönstret välbekant. Soldaten var dock inte främmande för uppgifter som traditionellt förknippas med kvinnor. Han visade omsorg om de sina, bakade och sålde bröd. Hans hustru bröt också mot traditionella könsnormer. Med våld rövade hon till sig krigsbyte, vilket knappast kan anses vara vare sig kvinnligt eller fredligt.  

Kvinnliga plundrare och manliga bagerskor rimmar illa med hävdvunna föreställningar om kön. Kanske fältlivet öppnade för andra beteenden hos både kvinnor och män än de som var aktuella i fred? Samtidigt fanns ändå vissa ramar. I fredstid var kvinnor och män hänvisade till giftermål för att med detta som bas bilda hushåll. Denna tradition rubbades inte av att man befann sig i fält, även om hushållen tvingades vara i ständig rörelse och periodvis bestod av andra konstellationer än kvinna och man. Soldaternas skick och bruk att i fält ha egna hushåll gör att krigstågen hellre än som en soldatorganisation bör ses som en form av hushållsorganisation, en aspekt som dock sällan lyfts fram i historieskrivningen om äldre tiders krig.
                     

Hushåll basen i den militära organisationen

Soldaternas hustrur var garanterade viss ekonomisk försörjning och kunde tryggt stanna kvar i hemlandet. De uppgifter soldathustrurna tidigare hade ansvarat för övertogs nu av militära institutioner. Till dessa knöts även i fortsättningen kvinnor. Men till skillnad från soldaternas hustrur var dessa kvinnor utbildade yrkesutövare. De anlitades alltså inte för att de var gifta med någon av soldaterna utan för att de utövade yrken som den militära organisationen efterfrågade. Denna process innebar att hushållssystemet avvecklades som en fältmässig organisation, i stället kom homosociala principer att dominera.

Homosocialiteten i svensk militär organisation var inte ny. Dess grunder, den militära hierarkin, regementstillhörigheten och det kamratskap dagboksskrivande militärer säger sig ha upplevt, hade i själva verket funnits länge. Poängen är att den homosociala militära organisationen under lång tid inom sig hyst en organisation som byggde på giftermål och hushåll. Hushållssystemets förutsättningar utgjordes bland annat av rådande könsnormer, där äktenskapet var av central betydelse. Som hustrur kunde kvinnor vistas med sina makar i fält.

Hustruskapet gav kvinnor tillträde till manliga sfärer. På samma sätt som äldre tiders kamerala material endast bokförde hushållsföreståndare, vilka oftast var män, men samtidigt förutsatte att hushållsföreståndaren hade någon utöver sig själv att förestå, var det naturligt att i de militära rullorna notera och namnge soldater, inte deras familjer. Familjerna och hushållen fanns där ändå. Kvinnors tillträde till manliga sfärer, antingen det var fråga om hushållsföreståndarskap eller regementstillhörighet, var sålunda alltid indirekt, via den man de var närmast underordnade — fader eller make — och det var hustruskapet eller dotterskapet som möjliggjorde tillträdet.

Kvinnor som soldater