Offer för en rutten idrottsvärld?

I min studie av attityderna till dopning i Sverige mellan 1960 och 1994 har jag granskat hur man ansett att problemet bör hanteras. Vilka argument har förts fram i frågan? Kan någon förändring över tid noteras? Källmaterialet utgörs av den rapportering som Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet haft om dopning och dopningsfall i samband med de olympiska sommar- och vinterspelen.

1960 kan sägas utgöra startpunkten för dopningsfrågan som problem inom den internationella tävlingsidrotten. Frågan uppmärksammades på allvar vid OS i Rom då en dopad dansk cyklist avled under pågående lopp, mitt framför det församlade pressuppbådet. Spelen direktsändes dessutom för första gången via television detta år, vilket förde händelsen rätt in i allmänhetens vardagsrum.

Som en följd av denna och andra händelser inleddes ett intensivt anti-dopningsarbete som bland annat resulterade i att IOK:s medicinska kommitté bildades (1962) och att dopningstester gjordes i Tour de France och VM i fotboll (1966). Civil lagstiftning mot dopningbruk infördes först i Belgien och Frankrike 1965. Tre år senare, till sommarspelen i Mexico City, antogs det första regelverket mot dopning av IOK. De följande decennierna karaktäriseras av en tilltagande kamp mellan dopningsbrukare och antidopningsförespråkare fram till Östblockets kollaps. Därefter inträdde nya förutsättningar både för dopningen och för antidopningarbetet.

Professionalisering och kommersialisering

Prestationsfokuseringen, resursmobiliseringen och resultatoptimeringen har lett idrotten mot en tilltagande kommersialisering och professionalisering. Utvecklingen tog fart på allvar under 1960-talet. Under denna period avskaffades amatörregelverket i Sverige. Samtidigt restes allt kraftfullare kritik mot amatörhegemonin i den olympiska rörelsen.

I samband med idrottens övergång från amatörideal till professionsideal har också den etik som genomsyrat idrotten förändrats från ett slags idrottsetik, som kan definieras med Coubertins klassiska idrottsdevis, "Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl", till ett slags arbetsetik, som kan definieras enligt devisen: "Winning isn´t everything, it´s the only thing".

Utvecklingen i dopningsfrågan är motsägelsefull. Dels förefaller dopninganvändandet inom internationell toppidrott att öka som en följd av en intensifieringsprocess inom idrotten — vilken både ökat incitamenten och möjligheterna till dopning. Samtidigt har den förändrade idrottsetiken i allt högre grad kommit att utmana tidigare idrottsetik som var mycket negativ till bruket av prestationshöjande medel. Trots detta uppvisar toppidrottens ledande organisationer (IOK, de internationella och nationella idrottsförbunden) en fortsatt restriktiv inställning till dopning och har snarast intensifierat sitt anti-dopningsarbete, både på nationell och internationell nivå.

Allt aggressivare press

Naturligtvis finns det specifika förutsättningar som påverkar hur pressen förhåller sig till enskilda fall, men detta är inte en heltäckande förklaring. En annan förklaring står att finna i pressens egen utveckling under perioden. Medierna har blivit allt mer närgångna i sin rapportering och tagit plats som en aktör på olika plan i samhällsdebatten. Man nöjer sig inte längre med att rapportera utan önskar i högre grad att kommentera händelser. Det förklarar varför pressen blivit generellt hårdare i sina utsagor under de senaste decennierna. Däremot förklarar det inte varför dopningsfrågan i sig rönt ett så betydande intresse. Detta leder oss till idrottens interna utveckling.

Dopning och idrottens inre logik

Pressens reaktioner kan förklaras i ljuset av denna process. Under 1960-talet låg antidopningsarbetet i sin linda — kunskaperna om dopningens användning och utbredning var i stort okänd. Att reaktionerna inte blev särskilt kraftfulla är därför förståeligt. Med tiden kom dock fler och fler idrottare att testas positivt för olika dopningspreparat. Ett antal studier som visade att bruket av dopning var utbrett i vissa sporter hade publicerats och ihärdiga rykten hade börjat spridas om en statsfinansierad, systematisk dopning i de kommunistiska staterna i Östeuropa. Därmed blev också reaktionerna mycket starka.

Mobiliseringen av resurser till idrotten tillsammans med fokuseringen på optimerade resultat och högre resurser gjorde att den internationella toppidrotten alltmer börjat ta formen av ett politiskt och ekonomiskt spektakel. De dopade blev således representanter för ett korrumperat idrottssystem. I ljuset av detta är det heller inte svårt att förstå att reaktionerna blev mycket kraftfulla.