Visst kan en grupp avkrävas ansvar

Å andra sidan är den traditionella analysen av moraliskt ansvar individorienterad — endast personer kan vara moraliskt ansvariga för sina handlingar, och grupper är inte personer. Många moralfilosofer skulle instämma med H D Lewis, som i sin långa katalog över invändningar mot "det barbariska begreppet om grupp- eller kollektivt ansvar" ställde diagnosen att detta begrepp är ett utslag av frestelsen att "förväxla språkliga knep med bokstavliga sanningar, när knepens syfte egentligen bara är att göra vårt tal mera kortfattat eller att uppnå poetiska och retoriska effekter".  

Individualistisk syn på ansvar

Denna traditionella syn ifrågasätts från två håll inom filosofin. I den förhållandevis unga disciplinen social ontologi har tänkare som John Searle, Michael Bratman och Margaret Gilbert påvisat en artskillnad mellan genuint kollektiva handlingar och blotta mängder av parallella eller sammanflätade individuella handlingar. En konsekvens är att grupper ibland måste betraktas som självständigt handlande aktörer. Därmed öppnas för möjligheten att grupper i sig kan vara moraliskt ansvariga.

Konsekventialistiskt orienterade moralfilosofer som Donald Regan och Derek Parfit har visat att den traditionella synen på ansvar och moral är otillräcklig när det gäller att bedöma värdet av individuella bidrag till sådant vi åstadkommer tillsammans. Även om de inte talar direkt om kollektivt ansvar menar också de att vi måste revidera de individorienterade moralprinciperna. Som Parfit påpekar är det här ett område där moralfilosofisk teori kan få en avgörande betydelse för etisk och rättslig praktik.

Ingen är orsak till skadan  

För det första kan en grupp vålla skada utan att någon av de individuella medlemmarnas handlingar bidragit till att skadan uppkommit. Ett enkelt exempel på detta handlar om överdeterminering, det vill säga situationer i vilka flera händelser var för sig är tillräckliga för att en annan händelse ska inträffa. För några år sedan orsakade utfiskning att det rika torskbeståndet i Newfoundland utplånades. Sannolikt var denna ekonomiska och miljömässiga katastrof överdeterminerad. Även om något färre trålare nyttjat farvattnen hade torsken tagit slut. Varje deltagande fiskeskeppare kunde därmed säga att hans fiske inte gjorde någon skillnad; torskbeståndet hade kollapsat även om just han hade avstått.
Säkert gäller motsvarande för många miljöskador. Den vanliga ursäkten att det inte gör någon skillnad om just jag slutar leva miljöskadligt kan ibland mycket väl vara sann. Det individualistiska synsättet får den orimliga konsekvensen att vi inte kan klandra någon i fall som dessa.

Beslut speglar inte enskildas åsikter

Av rent formella skäl behöver ett beslut inte ens uttrycka vad medlemmarna faktiskt tycker i själva beslutögonblicket. Ett exempel är det så kallade diskursiva dilemmat: Anta att du, jag och hon sitter i en jury och att vi absolut inte får fälla den åtalade om inte villkoren A, B och C är uppfyllda. Du menar att A och B men inte C är uppfyllt, jag tror på A och C men inte B, medan hon anser B och C uppfyllda, men inte A. Majoritetsbeslut angående vart och ett av villkoren skulle leda till fällande dom, trots att ingen av oss tror att de nödvändiga villkoren för fällande dom är uppfyllda!

Liknande exempel kan konstrueras med andra vanliga beslutsmetoder. Det är ett välkänt resultat inom beslutsteorin att ingen beslutsprocedur som uppfyller andra rimliga rationalitetskrav kan garantera att en grupps beslut svarar mot de individuella medlemmarnas uppfattningar. Vi kan med andra ord inte alltid förklara eller förutsäga gruppbeslut enbart genom att undersöka medlemmarnas övertygelser.

Bestraffa kollektiva handlingar

De lösningar som förespråkarna för kollektivt ansvar hittills föreslagit på detta problem är inte tillfredsställande.  Somliga (t ex Deborah Tollefsen) menar att moraliskt ansvar inte ska sammankopplas med rättfärdigandet av sanktioner. Det skulle dock göra begreppet om moraliskt ansvar tandlöst. Som John Stuart Mill och många andra påpekat är de moraliska sanktionerna kärnan i vår moraliska praxis i verkliga livet.

Andra hävdar att man kan förtjäna sanktioner även om man inte alls varit inblandad i orsakandet av skadan. Christopher Kutz antar exempelvis att det räcker med att man haft intentionen att delta. Detta är svårt att förena med en någorlunda rättssäker praxis för utdelning av moraliska och rättsliga sanktioner.

Åter andra ger istället upp kravet på avsiktlighet. Torbjörn Tännsjö drar en parallell mellan kollektivt ansvar och det juridiska begreppet om "strikt ansvar"; att vissa handlingar kan vara straffbara enbart på grund av sina effekter, oavsett om effekterna varit avsedda. Det är dock värt att notera att det juridiska begreppet om strikt ansvar brukar tillämpas just på områden där man explicit lägger åt sidan frågan om huruvida någon handlat fel.

Valet tycks stå mellan å ena sidan en snäv individualistisk syn på ansvar och å andra sidan vidlyftiga teorier om kollektivt ansvar som riskerar att antingen göra ansvarsbegreppet tandlöst eller leda till godtyckliga sanktioner. Det som behövs är en klarare syn på två frågor: För det första, på vilka sätt kan en individ i en grupp vara inblandad i orsakandet av det som gruppen vållar? För det andra, på vilka sätt kan en grupps avsikter förhålla sig till medlemmarnas avsikter? Mer precisa svar på dessa frågor skulle ge en säkrare grund för omdömen om gruppers och medlemmars ansvar.

Inte nödvändigt att göra skillnad

Avgörande för frågan om förhållandet mellan en grupps och dess medlemmars avsikter är den sociala ontologins grund. Vad är det egentligen som skiljer en genuint kollektiv handling från en samling individuella handlingar? Vad är det som binder medlemmarna till ett kollektivt beslut?

Det enligt min mening mest lovande angreppssättet utgår från att kollektivitet måste analyseras i termer av innehållet i deltagarnas avsikter. När vi kollektivt avser att göra handlingen H avser var och en av oss att "vi" ska göra H. I denna modell finns den kollektiva avsikten i huvudet på individer.

Centralt för analysen är vad "H" står för i "vi ska göra H". Standardsvaret är att H betecknar den kollektiva handlingen. Men då förklarar man vad en kollektiv handling är i termer av kollektiv handling, vilket inte gör oss mycket klokare.

Kollektivitet utan kollektiva avsikter

Kollektivitet i denna mera osofistikerade mening förutsätter inte några kollektiva avsikter. Uppenbarligen kan vi betrakta till exempel en bisvärm som en sammanhållen agerande enhet, fundera över varför den far åt ett håll snarare än ett annat, och så vidare. På samma sätt kan vi betrakta gruppen vi själva tillhör som en sammanhållen enhet utan att redan från början förutsätta kollektiva avsikter. Gruppmedlemmarna behöver inte ha begreppet om en kollektiv handling för att kunna utföra en kollektiv handling. Det räcker att de har förmågan att bedöma de kausala möjligheterna ur ett grupperspektiv. Detta löser cirkularitetsproblemet och ger ett tydligare svar på vad det är man avser eller förbinder sig till när man har en kollektiv avsikt.

Hur ska man då gå tillväga för att bedöma rimligheten i ett påstående om att en viss grupp är kollektivt ansvarig? Anta att vi uppmärksammar en händelse som gör oss moraliskt berörda — misshandel, utfiskning, förtryck — och att vi spårar händelsens orsaker till en grupp människors handlingar. Till att börja med måste gruppen enligt min mening avgränsas till de individer som verkligen varit kausalt inblandade i företeelsen — men med insikt om att kausal inblandning kan bestå i mer än att göra skillnad.

För det andra måste vi bilda oss en uppfattning om vad som förklarar de individuella medlemmarnas agerande. Här finns åtminstone tre möjligheter — att inblandningen är oavsiktlig, att den förklaras av vanliga individuella avsikter baserade på individens bedömning av hennes egna kausala möjligheter, eller att den förklaras av kollektiva avsikter i den mening som beskrevs ovan. I det sista fallet är det rimligt att betrakta gruppen som en självständig aktör, och då kan det vara rimligt att tillämpa begreppet om kollektivt ansvar.

Medansvarig eller kollektivt ansvarig

Huligangänget som får för sig att misshandla en förbipasserande eller den korrupta styrelsen kan däremot vara självständiga aktörer. Det kan mycket väl vara så att varje medlems inblandning förklaras av attityder rörande gruppens kapaciteter, och att dessa attityder inte sammanfaller med vad medlemmen skulle välja individuellt. Här kan gruppen vara kollektivt ansvarig, och den individuelle medlemmen är då också medansvarig i kraft av sin kausala inblandning och sin individuella "jag avser att vi"-avsikt. Detta sätt att resonera förklarar hur kollektivt ansvar kan rättfärdiga sanktioner som drabbar medlemmar.

Hur är det då med de mer kontroversiella frågorna — som mäns ansvar för vissa mäns våld mot kvinnor, eller en generation tyskars ansvar för Förintelsen? Här bör man enligt min mening ställa samma krav på bevisföringen. Är alla män kausalt inblandade (om än bara genom sina underlåtelser) i vissa mäns våld mot kvinnor? Förklaras mäns agerande av överväganden rörande kollektivets möjligheter (bevarande av maktstrukturer, etc.)? Var alla tyskar kausalt inblandade (om än bara genom sina underlåtelser) i Förintelsen? Förklarades deras agerande av attityder rörande hela gruppens (tyska folkets) möjligheter? Utdömer man kollektivt ansvar utan att utreda dessa svåra frågor riskerar man att göra det kollektiva ansvaret tandlöst eller godtyckligt.