Porträtt:

Hemma i Kinas tecken

Intervju med Cecilia Lindqvist

En obeskrivbar fattigdom mötte de båda unga resenärerna. Människor svalt. Det stora språnget — en av alla de kampanjer som avlöste varandra under denna period i Kinas historia — hade misslyckats kapitalt. Samhället var extremt slutet, berättar Cecilia Lindqvist.

— Den som umgicks med utlänningar riskerade att få myndigheternas ögon på sig. Om vi någon gång var hemma hos en kurskamrat eller en lärare måste en rad försiktighetsåtgärder vidtas. Vi passade på att smita in då hyreshusets vaktmästare eller hisskötare gick ifrån för att hämta mat. Att få kontakt med andra kineser än kurskamrater och lärare var närmast omöjligt — de var för rädda.

Kulturen fascinerade

— Kinesisk kultur är så gammal och har utvecklats så helt oberoende av vår egen. För 7 000 år sedan byggde man hus i Kina som var mer avancerade än våra korsvirkeshus. Hållfasthetsprov man gjort på broar som byggts för 2 000 år sedan har varit prickfria. Så mycket av det gamla lever kvar. Tänk dig, det är som om vi i Sverige fortfarande idag skulle vara medborgare i Romarriket!

Med sig till Peking hade Cecilia Lindqvist ett rekommendationsbrev från en rysk musikforskare. Tidigare hade hon spelat renässansluta. Nu ville hon lära sig spela kinesisk luta — qin. Med brevets hjälp fick hon kontakt med det nyligen inrättade Forskningsinstitutet för qin. Där blev hon varmt mottagen och antogs som dess första och genom tiderna enda elev. Med en lånad tusen år gammal luta invirad i ett vadderat sidenfodral for hon flera gånger i veckan mellan studentbostaden och institutet.

— Människorna på institutet kom att betyda oerhört mycket för mig. Genom dem fick jag en djupdykning i den gamla kinesiska kulturen.

Två år stannade hon och maken i Peking. Intrycken därifrån skrev de om i en samling artiklar för Dagens Nyheter som sedan gavs ut i bokform, Kina inifrån.

— Åren som följde reste vi till Indien och till Latinamerika. Vi fick vårt första barn och jag började arbeta som gymnasielärare. Hela tiden trodde jag att åren i Kina bara var en gyllene parentes i mitt liv.

Men det var i Kina hon hörde hemma.

Gymnasielärare i kinesiska

När Cecilia Lindqvist berättar om sina 23 år som lärare i kinesiska lyser hon. Eleverna delade hennes entusiasm för kinesisk kultur. Atmosfären i klassrummet var engagerad och varje år reste de elever som gått ut årskurs två

till Kina där de undervisades av kinesiska lärare som under flera decennier undervisat kinesiska studenter i svenska språket.

— Eleverna fick även mig att se med nya ögon på språket. De frågade och frågade: Varför ser tecknet för hus ut sådär och varför ser tecknet för fred ut så?

Elevernas frågor blev upprinnelsen till den exposé över det kinesiska skriftspråkets framväxt som Cecilia Lindqvist gav ut 1989. Tecknens rike fick stor uppmärksamhet och har hittills översatts till elva språk. I detta praktverk beskriver hon hur olika tecken har utvecklats alltifrån de orakelben som arkeologer funnit från tusentalet f.v.t. och till idag, hon visar hur tecknens ursprungliga former kan förstås utifrån det samhälle de skapades i.

Tecken och musikinstrument

Att läsa Qin är en fröjd. Boken är vacker, intressant och välskriven. Instrumentet qin var under två tusen år framförallt en angelägenhet för den bildade klassen, poeterna, munkarna, en liten förfinad estetisk elit som genom qinmusiken ville söka närhet till den kinesiska kulturens innersta. Jag läser om hur kejsardömets utlokaliserade ämbetsmän överlevde långt borta från civilisationen genom att spela kontemplativa melodier i sin ensamhet.

Nästan alla melodier handlar om naturen. Många av dem är skrivna till dikter, och samtidigt som man spelar nynnar man dikternas ord.

— Ofta är melodierna komponerade till en dikt som i sin tur har hämtat sitt motiv från en målning. Anspelningarna på naturen ska påminna oss människor om att vi är här på samma villkor som ett löv eller en bäck. Enligt daoismen är vi bara ett av de tio tusen tingen.

När Cecilia Lindqvists lärde sig spela qin dröjde det flera veckor innan hon tilläts gå vidare från de första tonerna. Lång inlärningstid och betoning på noggrannhet och precision är utmärkande drag i kinesiskt konstutövande. Traditionens makt är stor. Det unika premieras inte — förändring är inget man eftersträvar. Välgjorda kopior värdesätts däremot högt.

Forskningskonferens i Peking

— Många av dem som flyttade till USA och Europa för att studera under 1980-talet väljer nu att återvända hem — som etablerade forskare, skolade i den västerländska traditionen.  

Samtidigt som de senaste 20 årens omvälvande förändringar har inneburit att västerlandets livsstil borrat sig allt djupare ner i det kinesiska samhället, tycker hon sig skönja en paradoxal utveckling som gläder henne mycket. Bland unga välutbildade människor, till exempel inom it- och bankvärlden, har pendeln svängt.

— De söker sig tillbaka till gamla klanger och former. Nu ges det ut hur mycket böcker som helst om traditionell kultur. De kan handla om gamla filosofer, om kalligrafi eller om ett gammalt träd. Och det ges ut läroböcker för barn i qin, något som aldrig existerat tidigare.

Jämsides med detta traditionella arv finns också allt det andra.

— Nu för tiden går det att få tag på all världens litteratur här. Pekings största bokhandel är stor som hela NK. Där finns allt.

Ny tid inger hopp

— Landet lider av ett mindervärdeskomplex. Jag tror att det faktum att Kina blev betrott att arrangera OS kan ge landet både trygghet och lugn.De som nu styr Kina är inte motståndare till demokrati. De är bara vanvettigt rädda för det kaos som skulle kunna utbryta i demokratins spår.

Det var ett telefonsamtal på ett hotellrum som fick henne att förstå att en ny tid var inne. Under alla år var hon försiktig med att ta kontakt med vännerna i Kina från Sverige — ett kuvert med svenskt frimärke skulle genast ha väckt misstankar. Först på plats tog hon kontakt.

— När jag anlände till Kina år 1991 gjorde jag som jag brukade—lade på ett kuvert till en vän och föreslog att vi skulle träffas. Dagen efter ringer karln till hotellet! Jag fick hjärtklappning, detta är farligt, tänkte jag. "Efter 1989 är ingen av oss är rädd längre" sade han. "Jag kommer och hämtar dig på hotellet, jag har aldrig varit där och det skulle vara roligt att se hur det ser ut."

Den nya individualism som nu vinner alltmer mark i städernas framväxande medelklass utlöser naturligt nog också konflikter mellan generationerna. Cecilia Lindqvists vänner beklagar sig. Deras barn gör som de vill — lever tillsammans utan att gifta sig eller gifter sig för att strax skilja sig. Ju mer välutbildad en kvinna är, desto senare föder hon barn — många väljer att inte föda alls. Bland stadens välbeställda är det också vanligt att lämna barnen till far- och morföräldrar på landsbygden. Cecilia Lindqvist berättar om en ung väninna vars son bor hos mormor:

— Jag hade svårt att förstå hur hon kunde avstå från sitt barn, från att hålla det intill sig och snusa det i nacken. Men för henne var det inga problem: "Jag jobbar så mycket och hinner inte ta hand om honom. Men vi ses till det kinesiska nyåret och till sommaren. Och jag vet att han har det bra, han blir omhändertagen såsom jag blev när jag var liten."

Ja, att sonen blir omhändertagen tror även Cecilia Lindqvist. Hon har slagits av hur barnen på landsbygden ständigt är omgivna av en hop vuxna — flera generationer lever i samma hushåll — som kånkar på dem, tröstar dem och finns till hands när de behöver hjälp.

— En kinesisk flicka som besökte min gymnasieskola tillfrågades om vad som gjorde henne mest förvånad då hon kom till Sverige: "Ni är så ensamma. Hemma i mitt bostadskvarter uppe i nordöstra Beijing går vi ut och in i varandras hem. Under en vanlig vecka träffar jag ungefär 35 nära släktingar."

Stor arbetskapacitet

Energi till allt detta får hon genom att dela upp dagen i två pass.

— Upp tidigt, frukost och så igång och jobba. Vid tolv-ett en snabb yoghurt, sova en timma eller en och en halv — i sängen, i nattlinne, med alla telefoner avstängda. Det är otroligt produktivt. Hjärnan arbetar så snällt vidare med formuleringar och problem. Så fort jag vaknar går jag in till datorn igen — och vet nästan alltid hur jag ska fortsätta.

Under ett antal år ingick hon i arbetsgrupper på FRN (ett av de fem forskningsråd som slogs samman till Vetenskapsrådet 2001).

— Då skulle alla ut och äta lunch — och kom tillbaka totalt utmattade och satte omedelbart på kaffe för att överleva eftermiddagen. Efter en tid insåg jag att jag inte klarade att leva på det sättet, så jag förklarade frankt hur det var, stannade kvar i sammanträdesrummet, låste dörren, tog min medhavda yoghurt och en banan, lade mig på golvet med min väska under huvudet och ytterrocken över mig och sov gott i minst en timme. Gnistrande klar kunde jag återuppta arbetet då de andra tumlade in — med härliga rätter och öl stormande i kroppen.

Nu pockar flera projekt på Cecilia Lindqvists uppmärksamhet. Hon har svårt att bestämma sig för vilket hon ska prioritera: De nära tusen affischerna hon samlat mellan 1950 och 1990, de tre tusen pappersklippen uppe från högslätten i norr, eller kanske fotografierna? Värdet av sina fotografier upptäckte hon då två kinesiska journalister gjorde en dokumentär om henne för ett par år sedan. Hon har alltid tyckt om att fotografera och då journalisterna såg hennes samling blev de eld och lågor. Bilder som dokumenterar livet i Kina på 1960- och 70-talet är sällsynta. Få kineser ägde en kamera då.

När Cecilia Lindqvist får frågan om varför hon haft detta livslånga engagemang för kinesisk kultur, betonar hon tillfälligheternas betydelse för de val man gör i livet. Så berättar hon om hur hon med den nyutgivna Tecknens rike i handen sökte upp Hjalmar Sundén, sin gymnasielärare i religion, filosofi och psykologi — en av de mest kreativa och kunniga människor hon träffat i sitt liv.

— Jag ville så gärna ge honom boken. Det första han gjorde var att stöta till min axel och säga "Det tog, Cilla!" Jag stod som ett frågetecken. Han fortsatte: "Minns du inte hur jag brukade säga till er: Här studerar vi den grekiska, romerska och judiska kulturen, men när ni kommer ut härifrån — då skall ni studera den kinesiska och den arabiska!"

Ragnhild Romanus