Den ryska gralvandringen

Kontinuitet och diskontinuitet i en stormakts historia

Det var en konventionell bloddrypande och dammdoftande historia om krig och härförare. Oktoberrevolutionens ledare Vladimir Lenin och dennes efterträdare som Sovjetunionens härskare, Josef Stalin, skrevs in i denna tradition.

Partitagandet när det gäller att skriva rysk historia har aldrig varit en exklusivt rysk affär. Omvärldens historieskrivare har alltid tagit ställning och fällt moraliska omdömen om landet. Det handlar om "rätt" eller "fel", om Ryssland som aggressivt eller som offer. Idag diskuterar historiker och samhällsvetare huruvida Ryssland kan göra upp med och frigöra sig från arvet av sitt mörka förflutna eller om landet är dömt att förbli fånge i sin historia av misslyckanden.

Inte en isolerad process

Den svenska närvaron är ett av uttrycken för en grundläggande kontinuitet i den femtonhundraåriga ryska historien. Kontinuiteten består i de ryska härskarnas oförtröttliga strävan att Ryssland ska accepteras som en fullvärdig medlem av den civiliserade världen och erkännas som en jämlike av i tur och ordning nordmännen, de bysantinska kejsarna, tyskarna, fransmännen, britterna och nordamerikanerna.

Rysslands härskare har i mer än tusen år lånat och till sina villkor sökt anpassa kulturella, politiska och ekonomiska mallar från omvärlden. Varje ansträngning har följts av ett misslyckande i den meningen att Ryssland har halkat efter, och av nya försök. Detta är en konstant faktor i rysk historia: en kontinuitet av radikala brott i samhällsutvecklingen.

Sovjetunionens upplösning 1991 representerar en lika stor diskontinuitet i den ryska historiska berättelsen som resultatet av mongolstöten på 1200-talet, då Kiev skildes från Novgorod. Moskva började skönjas som huvudstad i en framväxande rysk stat. Moskvastaten tog på sig att förvalta det religiösa och imperiala arvet från Konstantinopel. Storfursten blev tsar, det vill säga kejsare, och den bysantinska dubbelörnen blev statsvapen. 1589 fick Moskva sin egen patriark.

Kiev hamnade först i det litauiska storfurstendömet, sedan i Polen och till sist i den polska delen av det polsk-litauiska samväldet. Befolkningen förblev ortodoxt kristen och rysk — rutensk, som man skrev i latiniserad variant — men landets intellektuella klass blev en del av den europeiska, katolskt färgade barockkulturen. Det bildades i dagens Ukraina en hybridkyrka mellan ortodoxt och katolskt, en rutensk kyrka med ortodoxt ceremoniel men ställd under påven i Rom. Den kallades för den uniatiska kyrkan med hänvisning till att rutenerna anslöts till den katolska kyrkan genom en "union" i Brest 1596. Här fanns ett scenario för ett helt annat "Ryssland" än det som blev resultatet av den faktiska historiska utvecklingen i "Rysslands" namn.

Moskva blir Ryssland

Rysslands historia från Peters reformer fram till oktoberrevolutionen 1917 kan beskrivas som en rak linje, förvisso med dramatiska hack, men med en klar kontinuitet. Medeltidens perifera provins hade blivit en tongivande medlem av den europeiska civilisationen. I början av 1900-talet var det lika självklart att det fanns tyska, svenska och franska historiker och andra intellektuella som behärskade ryska språket och kände till rysk historia, litteratur, musik och konst som det idag är självklart att svenska intellektuella behärskar engelska och känner till nordamerikansk historia, litteratur, musik och konst.

Oktoberrevolutionen 1917, inbördeskriget och upprättandet av Sovjetunionen inledde en ny epok i Rysslands historia. En demokratisk ansats, som börjat utvecklas efter revolutionen 1905, förbyttes i enpartivälde. Ekonomin blev helt dominerad av staten och kulturlivet blev kringgärdat av ideologiska krav och politiska påbud. Men perioden mellan 1921 och 1928, som gått till historien som nep (den nya ekonomiska politiken), såg trots detta ut att kunna innebära att Ryssland, nu under namnet Sovjetunionen, skulle bli en variant av en europeisk modell som innehöll så olika varianter som den tyska Weimarrepubliken, den franska tredje republiken och den brittiska parlamentariska monarkin.

Josef Stalins revolution uppifrån, som inleddes på allvar 1928, innebar emellertid ett kraftigt kontinuitetsbrott. Sovjetunionen under Stalin blev den stora anomalin i rysk historia. En allomfattande statlig planekonomi infördes, bondeklassen krossades och jordbruket kollektiviserades. Kulturlivet underkastades inte bara sträng kontroll av partiet utan drabbades även av säkerhetspolisens blodiga utrensningar. Ryssland isolerade sig från en omvärld som uppfattades som fientlig. I denna situation etablerades en ny historieskrivning som utformades enligt partiets direktiv. Här fanns inte plats för någon berättelse om påverkan från omvärlden. Alla mänsklighetens framsteg hade först skett i Ryssland, och Sovjetunionen var krönet på denna självtillräckliga civilisation.

Putintiden — ett återfall i patriotism

Den stalinistiska historiska berättelsen återkom med förnyad styrka under Putin, inte bland de vetenskapliga historikerna men bland läroboksförfattare och i offentligheten. På grund av verkningarna av utvecklingen under Putins år som president är det ryska andliga klimatet idag ett lysande exempel på postmodernism — eller, om man så vill, på anomi, det vill säga normlöshet.

I slutet av år 2008 ordnade den statliga ryska televisionen en omröstning bland tittarna om vilka som var de främsta i rysk historia. Resultatet kan inte ses som en regelrätt opinionsundersökning. Det ska tolkas som ett vittnesbörd om en offentlig rysk uppfattning om en linje i rysk historia, en kontinuitet som i Ryssland kallas "patriotism".

På första plats i den ryska popularitetsligan 2008 kom Aleksandr Nevskij. Denne furste av Novgorod, som levde 1220—1263, fick tillnamnet Nevskij sedan hans trupper år 1240 i ett slag på Nevas is besegrat en svensk invasionsarmé. Men framförallt är Aleksandr Nevskij berömd för att han besegrade den tyska korsriddarhären i ett nytt slag 1242. Aleksandr helgonförklarades av den ryska ortodoxa kyrkan. Han har ett kloster uppkallat efter sig i S:t Petersburg och Sergej Eisenstein gjorde en film om honom 1938.

Tvåa på den ryska listan kom Petr Stolypin, som blev regeringschef 1906 efter revolutionen 1905. Stolypin genomförde en jordbruksreform som skulle skapa en medelklass av självägande bönder i Ryssland. Han mördades 1911 av revolutionära motståndare till regimen. Han började, som ovan nämnts, under Gorbatjovs tid att framställas som en förebild i försöket att införa marknadsekonomi.

På tredje plats bland de ryska historiska hjältarna kom Josef Stalin, som vissa fruktat och andra hoppats skulle komma först. Stalin kräver ingen närmare presentation, men det måste framhållas att det är ledaren under Stora fosterländska kriget 1941—1945, inte massmördaren Stalin, som hyllas i dagens Ryssland.

Det fjärde namnet på listan var Rysslands nationalskald Aleksandr Pusjkin. Ryssland håller sig till skillnad från Sverige med en litterär kanon, och Pusjkin har alltid varit portalfiguren i denna kanon.

Femma i den ryska popularitetsligan kom Peter I, som i sådana här sammanhang alltid kallas Peter den store. Han var både reformator och krigsherre. Han kunde vara lika grym och hänsynslös som Stalin. Idag är det krigaren Peter, segraren från Poltava 1709, som hyllas i Ryssland.

Sökandet är poängen

Strävan efter att modernisera Ryssland, i bemärkelsen att göra Ryssland till en integrerad del av Europa, har varit ett sökande efter ett unikt land och folk som brukar kallas Det heliga Ryssland. Detta Ryssland är lika illusoriskt som Den heliga gral. Om man ser Rysslands utveckling som ett misslyckande innebär det att det inte har gått att finna gral. Målet för sökandet finns inte. Det är sökandet som är poängen.

Den nuvarande ekonomiska världskrisen kan framtvinga ännu ett moderniseringsprojekt i Ryssland och förmå landet att fullfölja den öppning mot omvärlden som ägde rum under Gorbatjov och Jeltsin. Att genomföra en grundläggande samhällsomvandling samtidigt som man närmar sig Europa är nämligen ett kontinuerligt drag i Rysslands diskontinuerliga historia — "den ryska gralvandringen". Målet har nåtts när Ryssland inte längre finns utan har uppgått i Europa.