Ivan den förskräcklige och den ryska litteraturens dilemma

År 2001 kom hennes första och hittills enda roman — Därv. Den utspelar sig i ett framtida Ryssland lång tid efter ett kärnvapenkrig som har förött Ryssland och hela världen. Därv är namnet på ett hotande monster som lurar någonstans i bakgrunden. De människor som inte gått under vanpryds av olika missbildningar men har istället fått evigt liv. Huvudpersonen Benedikt har svans, hans hustru Olga har utvecklat sex par bröst.

Människorna lever som på medeltiden. Tolstaja nämner själv i en intervju att hon studerade Ivan den förskräckliges tid under flera år inför arbetet med sin bok. Vad som karakteriserar samhället i romanen är användningen av råttor både som betalningsmedel och som basföda. Det finns ingen högre moral, man kan inte ens uttala ordet, det gäller enbart att överleva. Den gamla civilisationen finns endast som små fragment.

Huvudpersonen Benedikt läser böcker helt urskillningslöst, böcker som av tillfälligheter inte förstördes vid den stora katastrofen: en stickbeskrivning går lika bra som Iliaden. Han blir dock inte bättre som människa av sitt idoga läsande, tvärtom. Till slut är han beredd att mörda för att få tillgång till ytterligare en bok.       ifrågasätter särskilt den ryska kulturens axiom att läsning av litteratur förädlar människan.

Benedikt reser en staty över Rysslands nationalskald Alexander Pusjkin — också det utan djupare mening. Den används av de kringboende för att hänga upp sina klädlinor. Det finns ingen instans i hela boken som för läsaren företräder positiva värden. Boken är ett ifrågasättande av hela kulturen och civilisationen. Det stora bibliotek av tillfälligt bevarade böcker som ägs av härskaren brinner i slutet av romanen, vilket inte lämnar efter sig den förväntade känslan av en tajmad katastrof. Böckerna var ändå meningslösa eller till skada.

Tolstaja har själv sagt att hon skrev boken för att uttrycka den besvikelse som hon och många andra kände över att tillgången till den tidigare förbjudna skönlitteraturen under glasnost inte förändrat människorna och gjort dem bättre.

Människornas språk är ännu mer deformerat än de själva är. Tolstaja menar att hon har använt bland annat Ivan den förskräckliges idiom, fullt av tvära logiska kast. Samtidigt är romanens stil raffinerad och den visar tvärtom på den största tilltro till språket och litteraturens möjligheter.

I intervjuer formulerar Tolstaja, trots sin kulturpessimism, en traditionell rysk elitistisk syn på litteratur och kultur och ser med förakt på människor som saknar bildning. Hon gestaltar i Därv och i sina uttalanden den ryska litteraturens och kulturens dilemma idag: att samtidigt tro på litteraturens stora uppgift och helt förneka författarnas traditionella betydelse i Ryssland som de högre moraliska värdenas väktare.

Romanen är till sin genre en dystopi. Den förödande katastrofen har lett till en tillbakagång till 1500-talet.

Lustmord på ryska klassiker

Romanen I det heliga Rysslands tjänst från 2006 skildrar ett framtida Ryssland år 2027 som åter helt isolerat sig från Väst, inte med en järnridå men med Stora ryska muren, som ska skydda Ryssland från katoliker, ateister, marxister, buddister, sadister och pluralister. Medborgarna har frivilligt bränt sina utrikespass på ett stort bål på Röda torget. Det brann i tre månader, heter det i en komisk överdrift, som är vanlig hos Sorokin. Monarkin är återinförd, ortodoxa kyrkan är statsreligion, säkerhetspolisen är uppbyggd efter modell från Ivan den förskräckliges brutala livgarde opritjnina och kallas också så. Romanen handlar om en dag i en säkerhetspolis liv (den ryska titeln är En dag i en opritjniks liv): övervåld, mord, våldtäkt, indrivning av mutor. Användningen av narkotika är både tillåten och sanktionerad. Böckerna brinner som hos Tolstaja. Bokbål tillhör vardagen och huvudpersonen, som heter Andrej Komjaga, reflekterar:

Jag ser in i elden. Och där brinner Idioten och Anna Karenina. Och, det måste man säga, de brinner bra. Överhuvudtaget så brinner böcker bra. Och manuskript är rena krutet.

Komjaga är en fruktansvärd bild av en totalitär härskares hantlangare. Parallellt med illdåden beskrivs hans vardagsliv med möte med vänner och med måltider innehållande det äktryska kökets alla läckerheter. Det är ett medeltida samhälle som skildras, men samtidigt är det modernt med bilar, mobiltelefoner, flygplan och datorer. Romanen är en satir och det mesta är skruvat på ett alldeles absurt sätt.

Sorokins roman framstår som ett rasande angrepp på den utveckling mot ett nytt totalitärt Ryssland som skett under de senaste åren. Samtidigt förnekar Sorokin energiskt de ryska författarnas traditionella roll som präster och predikanter i det ryska samhället, som saknat folkrepresentation, demokrati och normal tryck- och yttrandefrihet. Han talar gärna om sina romaner som estetiska experiment. Det är samma dilemma och motsättning som hos Tolstaja: att på samma gång förneka och bejaka litteraturens traditionellt samhälleliga uppgift i Ryssland.

Romanen tycks vara överdriven bortom vett och sans och på så sätt därför också haverera både som skönlitterärt och samhällskritiskt projekt. Samtidigt är den ganska realistisk. Den återger mer eller mindre troget de visioner som målas upp av de ryska konservativa extremisterna, som vill skapa en ny rysk totalitär stormakt, ibland kallad det femte imperiet. För dem gäller det att helt vända Väst ryggen och söka bundsförvanter i Öst. En av deras idoler är Ivan den förskräcklige som många av dem till och med vill se helgonförklarad. Det finns en egendomlig överensstämmelse mellan vad som förefaller vara Sorokins närmast postmodernistiska lek med historien och de nya ryska extremisternas utopiska drömmar om ett nytt ryskt imperium.

Den nya litteraturens roll

Prigov gör i sitt författarskap upp med stora delar av det ryska och sovjetiska kulturarvet. Konsekvent och nästan maniskt visar han ihåligheten i sådana föreställningar som att skönheten, Ryssland eller författaren frälser världen. Han ironiserar över varje politisk makthavare från vilken tid det än gäller. I en dikt, "Vad bör göras", ställer han frågan om litteraturens roll med hjälp av titeln på den radikale 1800-talsförfattaren Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? — en titel som för övrigt också återkommer på ett av Vladimir Lenins mest kända verk.

Det finns inte längre något enkelt
här är jag, låt oss anta, en vanlig poet
som genom ödets nyck
måste jag vara nationens samvete,
men hur kan jag vara det om det inte finns något samvete
— inget
vad bör göras.

Den ryska litteraturen har traditionellt förväntats stå upp för sanning, moral och andlighet. Prigov känner sig vilsen inför vilken uppgift litteraturen kan ha idag.

Till Ivan den förskräcklige återkommer Prigov i flera dikter. Som hos de andra två författarna företräder denne den absoluta maktens absoluta övervåld. I en av dikterna skildrar han Repins kända målning Ivan den förskräckliges mord på sin son och låter tsaren kliva ur tavlan och åter bli levande. En annan dikt utformas som en uppräkning av alla galna härskare i den ryska historien med början från Ivan. En tredje dikt börjar:

En klarröd vinter
översköljd av trögflytande blod
kom Ivan Vasilitj åkandes
Moskvatraktens härskare
och det enkla folket
kom honom till mötes

Det som oroar mest i dikten är att ingen motsättning mellan tsaren och folket antyds utan snarast en samhörighet i våldsutövandet.

I en omfattande diktcykel Milismannen tycks det till slut som om poeten, trots all ironi, ser makten som den yttersta instans som håller kaos borta. Det ständiga ifrågasättandet leder till slut till en förtvivlan och till en förbjuden önskan om att finna en auktoritet, en fast punkt i tillvaron, som dock alltid sedan ifrågasätts. Prigov var besatt av att angripa alla slags auktoritära tilltal och han var hela tiden hektiskt verksam. Understundom finns något nästan mekaniskt eller grafomaniskt (ung. tvångsmässigt skrivande) i hans dikter, och man kan undra om inte logiken och språket löper amok med texten, som till slut bara slår knutar på sig själv. Det enda som inte helt och hållet ifrågasätts är de kristna värdena och Prigov skriver i en dikt som en sammanfattning av sitt liv och författarskap:

Gud kommer att klandra mig litet grand
och sedan kommer han att förlåta mig litet grand.

I den postsovjetiska konsten och litteraturen, vars kanske främste företrädare Prigov var, dyker ständigt denna fråga upp: är inte hela den ryska kulturen egentligen en spegel av det totalitära samhälle i vilket den skapats, oavsett om det gäller Sovjetunionen eller det förrevolutionära Ryssland? Finns det inte i själva den ryska litteraturen och synen på litteraturen en auktoritär inställning, som är densamma som i det tsaristiska eller det sovjetiska politiska systemet? Litteratur och samhälle speglar varandra även om de ofta på ytan är varandras motsatser.

Tolstaja och Sorokin kommenterar sina texter i intervjuer och företräder då en mera traditionell syn på litteraturens roll som moralisk sanningssägare, en roll som de samtidigt vill göra upp med i sina verk. Hos Prigov finns ingen sådan skillnad mellan verk och författarens kommentar av verket. Ifrågasättandet av litteraturens roll gäller i lika hög grad båda sammanhangen.

Litteraturens dilemma

På samma gång finns en fullständig misstro och en bergfast tilltro till språkets, litteraturens och kulturens förmåga. Det finns å ena sidan ett krav som har både med den sovjetiska erfarenheten och med postmodernismen att göra, nämligen att litteraturen bör sträva att stå fri från moraliska och politiska frågor och ifrågasätta språket som instrument. Å andra sidan finns kravet att upprätthålla den traditionella roll av moralisk auktoritet som förväntas av en författare i Ryssland, en roll som kanske är nog så viktig igen idag när de totalitära dragen i den politiska utvecklingen åter förstärkts efter den relativa liberaliseringen de första åren efter Sovjetunionens fall. Det är detta dilemma som karakteriserar de här diskuterade författarna liksom kanske den ryska litteraturen i stort idag.