Tristess bidrog till Sovjetunionens upplösning

Den sovjetiska upplösningen gick i sitt omedelbara händelseförlopp påfallande hastigt, inte helt olikt det ryska tsardömets fall i mars 1917. Den ryske författaren och filosofen Vasilij Rozanov (1856—1919) beskrev det så här: "Ryssland föll ihop på två dagar. Högst tre. Inte ens den socialistiska tidningen Novoje Vremja hade kunnat stängas så fort som Ryssland stängde. Det är slående hur fort det föll samman i sin helhet, ned i minsta detalj, i minsta beståndsdel. ... Tsardömet blev inte kvar, inte Kyrkan, inte Armén. Men vad återstod? Märkligt nog — bokstavligen ingenting. Ett eländigt folk fanns kvar..." 1)

Hur kom det sig då att Sovjetunionen, som under 1980-talet hade en av världens största väpnade styrkor och ett effektivt bestraffningssystem för att hålla befolkningen i schack, plötsligt upplöstes? Den politiska ledningen, militärmakten och säkerhetspolisen stod handfallna och kunde bara bevittna sönderfallet. Det sovjetiska imperiets undergång skedde utan direkt påverkan från någon våldsam händelse, vilket gör den till ett undantag i historien. Sovjetimperiets fall var inte ett resultat av en revolution, inte av en statskupp, en militärkupp eller en förlust i ett stort världskrig.2) Men vad berodde undergången då på? Kan den beskrivas som ett resultat av ännu en rysk reformperiod som drevs uppifrån? Eller är Sovjetunionens upplösning att betrakta som en revolution, att jämföra med februarirevolutionen 1917 eller till och med bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917?3) Kan Sovjetunionens sönderfall ses som ett led i något slags rysk, apokalyptisk tradition där en önskan om att "börja om på nytt" är drivkraften?4)

Tristess och avtagande rädsla

En aspekt som förtjänar viss uppmärksamhet för att kunna förstå Sovjetunionens upplösning, är tristessen i kombination med den avtagande rädslan i samhället — en process som pågick under lång tid. Tristessen växte successivt fram ur förljugenheten i sovjetsamhället och ur det gap som hela tiden växte mellan den offentliga lögnen, propagandan och den sovjetiska verkligheten. När sedan rädslan i samhället avtog och kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjov uppmanade till öppenhet och ett liv i sanning föll systemet samman. Tristessen var ytterst produkten av ett starkt missnöje, både inom partiledningen och hos befolkningen, och den kom att få stor betydelse för unionens sönderfall. Det handlar således inte om tristess i en snäv bemärkelse, att folk har tråkigt en söndagseftermiddag, utan om en vidare betydelse av begreppet som sträcker sig över en stor mängd områden, till exempel politik, ekonomi, vetenskap, kultur och språkvetenskap. Teorin om tristessen som bidragande orsak till Sovjetunionens upplösning är än så länge jämförelsevis outforskad, men på senare tid har forskare allt mer börjat uppmärksamma frågan.5)

Ett förljuget system

Sovjetunionens ändamål kan sägas ha varit att försvara oktoberrevolutionen från 1917. Att försvara sin revolution är ett dilemma, som Sovjetunionen ingalunda varit ensamt om. Länder som Frankrike, Kina och Iran har sagt sig haft en liknande slags kamp: att generation för generation mobilisera befolkningen för de revolutionära ideal som en gång synts så brinnande. Stalin stadfäste revolutionen genom att proklamera "socialism i ett land" och förkastade därmed Lev Trotskijs teori om "den permanenta revolutionen", det vill säga tankarna om en världsrevolution i ständig utveckling. I stället skapade Stalin sin egen revolution genom en hänsynslös terror. Rädslan förblev ett bestående inslag i sovjetsamhället. Trots att historien skrevs om, trots att konsten och litteraturen styrdes med ideologiskt nit, trots att hela samhället organiserades för revolutionens försvar blev det allt svårare att vinna nya generationer för revolutionens sak. Sovjetunionen började krackelera under det liv som författaren Aleksandr Solzjenitsyn beskrev som ett liv i lögn. I sin artikel Lev inte i lögnen 1974 skrev han: "Ty våldet kan inte överskylas av något annat än lögnen och lögnen upprätthålls endast av våldet. Det förekommer inte varje dag att våldet lägger sin tunga näve på vars och ens axel: det fordrar bara av oss underdånighet inför lögnen, ett dagligt deltagande i lögnen — häri ligger den verkliga underdånigheten."6)

Den tjeckiske författaren, dissidenten och sedermera presidenten Václav Havel skildrar samma fenomen i sin bok En dåre i Prag: En föreståndare i en grönsaksaffär hänger upp en skylt i fönstret med slagorden: "Proletärer i alla länder, förenen eder." Varför? Att inte göra det vore detsamma som att göra uppror mot systemet. Att ta ned skylten skulle ha fått omedelbara konsekvenser: han skulle ha förlorat sin anställning och degraderats, lönen skulle ha sänkts, hans barns fortsatta utbildning skulle ha varit i fara, hans arbetskamrater skulle ha tagit avstånd ifrån honom. Men genom att sätta upp skylten, vars ord inte betydde någonting, bidrog föreståndaren till lögnen i systemet, till att upprätthålla ordningen i ett förljuget system. Rädslan genomsyrade systemet och bidrog till det allt mer utbredda bedrägeriet och falskheten, enligt Havel.7)

"Så här kan vi inte leva längre"

Den ideologiska styrningen ledde också till att det fanns många historiska företeelser som det inte skrevs om alls. Denna tystnad om viktiga sovjetiska händelser och personer gav upphov till att Sovjetunionen kallades för "landet med ett oförutsägbart förflutet". Och det var skönlitteraturen (som först kunde publiceras i slutet av 1980-talet) som skildrade de delar av historien som historikerna inte skrivit om, till exempel repressionen, skräcken, delar av planekonomin och Gulag-arkipelagen.

Gorbatjovs slagord för sina reformer —"Så här kan vi inte leva längre" — blev något av en brandfackla. Plötsligt tycktes ett annat liv finnas inom räckhåll. "Vi väntar på förändring", sjöng Viktor Tsoj i en populär sång från perestrojkaåren.

Den franske politiske filosofen Alexis de Tocqueville (1805—1859) gjorde en skarpsynt reflektion när han 1856 undersökte orsakerna till den franska revolutionen. Han noterade att det farligaste ögonblicket för en dålig regeringsmakt är när den börjar reformera sig själv:

"En härskare som försöker befria sina undersåtar efter en lång tid av förtryck är förlorad, såvida han inte är ett geni. Det onda som man tålmodigt uthärdar när det verkar oundvikligt, blir outhärdligt så snart man anar att det är möjligt att undslippa det."9)

Ur tröttheten över lögnerna växte kraven på verklig förändring både i den högsta politiska ledningen och i samhället. Den politiska ledningen föreföll till slut uttråkad, fången i sin egen retorik. Från Brezjnevs stagnationsperiod och några trötta förändringsförsök av ålderstigna generalsekreterare var gränsen nådd. Sett ur detta perspektiv kan Gorbatjovs reformer ses som ett försök att råda bot på tristessen. Försöken att introducera demokratiska inslag i det politiska livet, att tillåta visst privat vinstintresse i ekonomin och att lätta på den statliga censuren var ägnade åt att lyfta landet ur den utbredda letargin. Glappet mellan den proklamerade verkligheten och hur det faktiskt var hade blivit för stort. Annorlunda uttryckt: "Ju mer orubbligt systemet föreföll, desto mer skilde det sig från sin påstådda verklighet."10) Med reformförsöken bröts den totalitära traditionen i Sovjetunionen, det utopiska idealet försvann och därmed imperiet.