Reportage:

Gamla strukturer hindrar ryska forskare

— Jag håller inte med om att det är ett problem. I början av 1990-talet fick forskarna inte betalt och istället för att stanna i landet, odla potatis och förlora sina kvalifikationer flyttade de utomlands och fortsatte att arbeta och uppnå resultat. Nu har en tredjedel av dem som åkte antingen återvänt eller börjat samarbeta med de institut som de arbetade på tidigare, säger Dmitrij Zykov, vice chefredaktör för Nauka i Zjizn (Vetenskapen och Livet) — en
populärvetenskaplig tidskrift med anor från tsartiden.

En av återvändarna är professor Dmitrij Diakonov, chef för gruppen för teoretisk högenergifysik vid Petersburg Nuclear Physics Institute, PNPI. Han tillbringade åtta år (1997—2005) på Nordic Institute for Theoretical Physics, NORDITA, i Köpenhamn och har även arbetat i USA, Frankrike och Tyskland. Han återvände främst av personliga skäl, men de ryska studenternas höga nivå lockade också.

— Jag ville vara nära unga människor som jag kunde samarbeta med. När jag återvände hade jag två briljanta studenter som var 21 och 22 år. Jag har aldrig mött något sådant i Väst, säger han.

Federala forskningsprogram

— Vetenskapen får i dag mellan tio och femton gånger mindre än på Sovjettiden, säger Vladimir Fortov, ledamot i Ryska vetenskapsakademins presidium.

— Det gör att för få unga människor väljer den vetenskapliga banan. Därmed sänks den vetenskapliga nivån, men framför allt leder det till ett dödläge inför framtiden, menar Dmitrij Zykov på Nauka i Zjizn.

Ändå har situationen förbättrats väsentligt under de senaste åren. 2002 bestämde sig den dåvarande ryske presidenten Vladimir Putin för att försöka stoppa den nedåtgående trenden. Enligt Dmitrij Zykov satsas i dag två till tre gånger mer på forskning än för några år sedan och det har startats flera målinriktade federala program för utveckling av vetenskap och industri, vilka omfattar både grundforskning och tillämpad forskning. Staten har startat nya företag som bedriver grundforskning inom flygplanskonstruktion, rymdteknik och försvar.

Enligt OECD:s senast offentliggjorda siffror från 2006 lägger Ryssland 1,08 procent av sin BNP på forskning. För Sverige är motsvarande siffra 3,82 procent.

— Snittlönen för de forskare som arbetar inom Vetenskapsakademin är i dag kring 1000 dollar i månaden, vilket är flera gånger mer än bara för några år sedan, säger akademiledamoten Vladimir Fortov.

Hög medelålder är ett problem

— Några av de mest innovativa lingvistiska studierna görs i Moskva, säger Daniel Aleksandrov, vetenskapssociolog vid Europeiska universitetet i S:t Petersburg.

Det är svårt att säga vad som är den "sovjetiska" respektive den "ryska" veten-
skapens förtjänst. Ryssland har under 2000-talet tilldelats två Nobelpris i fysik — 2000 då Zjores Alfjorov tilldelades priset för utvecklingen av halvledarheterostrukturer för höghastighets- och optoelektronik och 2003 då Vitalij Ginzburg fick priset för banbrytande insatser inom teorin för supraledare och supravätskor. Båda gjorde dock de största upptäckterna för tiotals år sedan och var långt över pensionsålder när de tilldelades priset.

Att alltfler ryska forskare har passerat pensionsåldern skapar problem, menar Vladimir Fortov vid Ryska vetenskapsakademin.

— Små utvecklingsmöjligheter för unga forskare är ett av de största problemen i rysk forskning idag, säger han.

Och medan de unga flyttar utomlands stannar de äldre på arbetsmarknaden. En rysk pension utgör bara kring en fjärdedel av lönen, vilket många inte klarar sig på.

— Jag arbetar på en avdelning med över 50 anställda. Vi kan av rent humanitära skäl inte sparka människor trots att de varit improduktiva i tio år. Det är som att säga till personen att han eller hon ska gå och dö, berättar Dmitrij Diakonov på pnpi i S:t Petersburg.

Saknas gemensamma normer

— I Sovjetsystemet hade man en armé av billiga intellektuella arbetare och många laboratorier har behållit alla sina anställda, säger Aleksandrov.

Han tycker att Ryssland borde ha gjort som till exempel Estland, där man bjöd in en svensk grupp som fick reformera det vetenskapliga systemet.

— Mina vänner har berättat hur de blev chockade när svenskarna föreslog att de skulle stänga två tredjedelar av laboratorierna. Men tack vare det är de som blev kvar mycket välfungerande och forskarna är välbetalda, säger Aleksandrov.

Han nämner en undersökning som visar att bara mellan 20 och 25 procent av laboratorierna fungerar tillfredställande i dagens Ryssland. Samtidigt som de sovjetiska institutionerna har luckrats upp har även normer för vad som är god forskning blivit olika i olika delar av landet.

— I andra länder finns, förutom de internationella normerna, ett nationellt system för att konsolidera spelreglerna. När Sovjetunionen försvann så försvann de auktoritära kontrollmekanismerna, men de har inte ersatts av horisontella, säger Daniel Aleksandrov.

På samma sätt finns det inget centralt organ som kontrollerar forskningsetik. Bristen på gemensamma normer gör att ambitiösa ryska forskare istället riktar blicken mot Väst.

— Det ryska forskarsamhället är mycket splittrat. De känner sina kollegor i Tyskland, usa och Israel bättre än dem i Ryssland, säger Daniel Aleksandrov.

Internationaliseringen är samtidigt kanske det bästa som hänt rysk forskning under de senaste decennierna.

— Det har blivit mycket lättare för ryska forskare att ha kontakt med och utbyta idéer med sina utländska kollegor, säger Dmitrij Zykov på Nauka i Zjizn.

Samarbete över gränserna leder ibland till tvister kring vem som äger forskningsresultaten. Tvister uppstår också ofta inom landet, då forskare anställda på statliga institutioner tar uppdrag från företag. Det finns ännu inga välfungerande juridiska mekanismer för att lösa tvisterna.

Hårdnande politiskt klimat

— Akademin är å ena sidan traditionellt en ö av oberoende. Under Sovjettiden var det kanske den mest oberoende delen av landet. Akademin valde alltid ledningen själv. Å andra sidan består ledningen av själviska byråkrater. De tänker mer på hur de ska tjäna mer pengar än på att stödja vetenskapsmän, säger Dmitrij Diakonov, PNPI.

Även akademiledamoten Vladimir Fortov nämner byråkratisering som ett av de stora problemen inom rysk vetenskap.

— Forskarna har fått en allt mindre roll. De har allt mindre att säga till om, säger han.
Vetenskapssociologen Daniel Alek-sandrov delar upp det vetenskapliga etablissemanget i två grupper: vetenskapsmän som vill lämnas i fred med sin forskning och chefer för olika institut som mest är intresserade av att tjäna pengar. De senare har enligt honom förstört förtroendet för vetenskapen efter Sovjetunionens fall, då de sålde sina resultat till högstbjudande eller berikade sig genom att olagligt hyra ut lokaler.

— Alltför många forskningsinstitutioner privatiserades i hemlighet. Inom vissa forskningsområden sjönk den vetenskapliga nivån medan cheferna blev allt rikare, säger Aleksandrov.

Trots att Sovjettidens ideologiska styrning är borta finns det forskare som har fått känna av det allt mindre liberala samhällsklimatet i Ryssland. De arbetar med känsliga frågor, som miljö och vapenindustri. Ryska säkerhetstjänsten FSB har under de senaste åren initierat en rad internationellt uppmärksammade så kallade spionrättegångar mot forskare, journalister och andra som dömts för att ha lämnat ut hemligstämplad information till utlänningar. Processerna har präglats av hemlighetsmakeri och grova överträdelser.

— Det här är ett försök från FSBS:s sida att varna forskare för att vara alltför öppna, säger Vjatjeslav Bachmin, konsult på Mott Foundation som arbetar med att stötta det civila samhället i Ryssland.

Europeiska universitet i S:t Peterburg har också fått känna på det hårdnande politiska klimatet. I februari 2008 stängdes universitet med bristande brandsäkerhet som förevändning. De flesta bedömare anser att den verkliga anledningen var en kurs i valövervakning.

— Universitet drogs in i en politisk process. Det tog på sig vissa uppgifter som ska skötas av organisationer. Man måste skilja på det och det vi gör som vetenskapsmän, säger Daniel Aleksandrov.

— Det var inte bara den internationella kampanjen som gjorde att universitetet öppnades igen utan också det att vissa människor i regeringen tycker att de behöver Europeiska universitetet. Det politiska systemet söker med ena handen strypa oberoende grupper och med andra uppmuntra dem, säger Aleksandrov.

Ovilja lämna ut dokument

Obekväma historiska fakta tillhör dock inte de ämnen som staten anser sig behöva. I december stormade maskerad polis organisationen Memorials kontor i S:t Petersburg. Memorial arbetar med att kartlägga förtrycket under sovjettiden. Polisen beslagtog under räden hårddiskar med information om politiskt förtryck och behöll dem i över en månad.
Nikita Petrov, historiker på Memorial, har under de senaste åren märkt en ovilja att lämna ut dokument på statliga arkiv.

— Processen med att ta bort hemligstämpling av dokument har bromsats upp och går i dag mycket långsamt, säger han.

Man öppnar arkiv men låter en del känsliga dokument förbli hemligstämplade. Ibland har delar av tidigare öppnade arkiv åter blivit hemligstämplade. Lagar ger forskarna stora möjligheter men det är värre med tillämpningen. Nikita Petrov har själv gått till domstol för att få ut dokument som han enligt lag har rätt till, men säger att få vågar det. Forskare på statliga institutioner pressas att välja Kremls tolkning i känsliga historiska frågor, som folkmordet i Ukraina och den sovjetiska ockupationen av Baltikum.

— Det värsta är att Stalin görs till hjälte bland allmänheten i dagens Ryssland. Folk går på propagandan. De flesta är inte intresserade av att få veta sanningen, säger Nikita Petrov.

TEXT: JOANNA KUROSZ, frilansskribent med inriktning på Östeuropa. Hon var TT:s korrespondent i Moskva 2003—2006 och arbetar nu på Svenska Helsingforskommittén som handläggare för före detta Sovjetunionen.