Reportage:

Minnesinstitutionerna — bortglömd infrastruktur för forskning

— Å ena sidan bör de precisera och gränsa av vilka de grundläggande och långsiktiga forskningsfrågorna är som motiverar ny infrastruktur. Å andra sidan bör de tänka vidare än till databaser, till exempel till uppbyggnad av anläggningar för fysiska experiment av olika slag.

En orsak till att humaniora har haft svårt att göra sig gällande i diskussionen är att organisationen ESFRI, som 2006 presenterade en strategisk vägvisare för europeisk forskningsinfrastruktur, har utgått från naturvetenskapens villkor, där forskningsinfrastruktur är liktydig med tekniska anläggningar och databaser — inte arkiv, bibliotek och museer. Det påpekade Rüdiger Klein, European Science Foundation, ESF.

— Humaniora och delvis samhällsvetenskap har inte haft någon framträdande plats i det mentala landskapet i den miljö där vägvisaren kommit till, konstaterade Klein.

Flera talare noterade att det även i Sverige är en mycket liten del av diskussionen om forskningsinfrastruktur som handlar om humaniora, och att denna sällan eller aldrig berör minnesinstitutionerna. Det var en unison åsikt vid symposiet att avståndet mellan svenska minnesinstitutioner och forskare blivit för stort, vilket bland annat resulterat i att minnesinstitutionerna negligeras i samtalet om forskningsinfrastruktur och att deras samlingar underutnyttjas gravt av forskningen.

Administrativa skäl angavs som en förklaring. De flesta minnesinstitutioner sorterar under kulturdepartementet vilket ger dem ett visst avstånd till forskningsdiskussionen.

Och även Kungl. biblioteket, KB, som ligger under utbildningsdepartementet, glöms bort som forskningsinfrastruktur eftersom det inte finansieras av Vetenskapsrådets kommitté för forskningens infrastrukturer, menade Jan Hagerlid, KB.

— Att minnesinstitutionerna definieras bort som forskningsinfrastruktur av administrativa skäl är ett problem. Man bör kunna föra en diskussion som täcker hela fältet, slog Hagerlid fast.

Behovet av digitalisering

Omvänt gäller att brist på samarbete mellan forskare och minnesinstitutioner riskerar att leda till disparata och för forskarvärlden ogynnsamma urval i digitaliseringen.

Lars Ilshammar, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, manade till stor ödmjukhet i prioriteringsarbetet, då det i stor utsträckning kommer att styra vilket material som beforskas i framtiden. Ju längre digitaliseringen fortskrider, desto djupare "digital skugga" kommer det icke digitaliserade materialet att drabbas av, framhöll han.

Kommunikationskanaler för dialog mellan forskarvärld och minnesinstitutioner efterlystes av många talare. Vissa sådana fora existerar redan idag, bland annat olika forskarråd vid Riksarkivet och KB. Men riksarkivarie Tomas Lidman vittnade om stora svårigheter att engagera forskarna i detta meningsutbyte:

— Jag vill påstå att vi på Riksarkivet är väldigt öppna, men det har varit svårt att få forskarvärlden att artikulera några behov, och få forskare vill delta i vår samarbetsgrupp. Istället får de andra grupper som artikulerar sig tydligt, framför allt amatörforskare inriktade på släkt och hembygd, större inflytande.

Eva Strangert, Umeå universitet, som 2006—2007 utredde behoven av forskningsinfrastruktur inom svensk humaniora, höll med:

— Forskarna vill ha digitaliserat material, men är mindre tydliga när det gäller avgränsningar och prioriteringar. Det arbetet återstår ännu.

Svårtillgängligt material

Birgitta Svensson, etnolog som delar sin tid mellan Stockholms universitet och Nordiska museet, var inne på samma tema:

— Det är underbart med Riksarkivets och KB:s fantastiska hemsidor där man kan söka allting. När vi forskare använder oss av museerna tar det alltid så otroligt mycket mer tid.

Hon gjorde en snabb enkät i auditoriet, varvid tre, fyra av ett femtiotal närvarande uppgav att de använde minnesinstitutionernas material i sin forskning.

— Det är det jag menar. Det är så svårtillgängligt! utbrast Svensson. Det mesta av museernas samlingar finns inte ens i register. Men springer man på rätt arkivarie kan man få besked, och när man väl hittar materialet har det i gengäld ofta väldigt hög kvalitet.

— Det här problemet blir tydligt nu när det tillkommit ett tjugotal postdokforskare på minnesinstitutionerna, fortsatte Svensson. Det händer saker när de unga kommer in och börjar ställa frågor och riva i materialet.

Regeringens museikoordinator Christina von Arbin var orolig för att forskarnas underutnyttjande av museernas samlingar ska snedvrida urvalet för digitalisering.
Om forskningen ska styra digitaliseringen, och forskarna inte är intresserade av tredimensionella föremål på museerna, så riskerar ett enormt forskningsmaterial att bli liggande för fäfot, sade von Arbin.

Hon ansåg också att digitalisering kan hjälpa många museer att få den överblick över sina samlingar som de idag saknar. Överblicken är bland annat en förutsättning för att våga gallra bort redundant material i samlingarna, påpekade hon.

Många talare efterlyste politisk vilja och beskrev styrningen från departementen som obefintlig. Alla initiativ på området — till exempel sammanslagningen av KB och Statens ljud- och bildarkiv — kommer från myndigheterna själva, påpekade bland andra riksbibliotekarie Gunnar Sahlin. Vi har minnesinstitutioner, men skulle också behöva
en "minnespolitik", som Lars Ilshammar uttryckte det.

Text: Anders Nilsson, frilansjournalist

Fotnot:
Symposiet "Infrastruktur i samverkan — forskarsamhället och minnesinstitutionerna" hölls i Stockholm den 11—12 november 2008. Arrangörer var Kungl. biblioteket, Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap.