Återkommande kriser banar vägen för tillväxt

Det finns emellertid flera gemensamma drag i utvecklingen mellan revolutionerna. Medan de tidiga decennierna av industriell revolution just handlade om den nya teknikens genombrott inom produktionen, vidgades användningen markant efter 40—50 år. Från mitten av 1800-talet fick ångmaskinen allt större betydelse inom kommunikationerna. Järnvägsbyggandet spreds, liksom ångfartygen. Ångmaskinen integrerades i samhällets infrastruktur. Det handlade då inte bara om nya tekniska lösningar utan i lika hög grad om politiska och institutionella förändringar, som öppnade vägen för ny tillväxt.

Detsamma hände från mitten av 1900-talet. Då utvecklades bilismen och flyget språngartat, vilket skapade helt nya dimensioner i förbränningsmotorns användning. På samma sätt blev elektriciteten en teknisk möjlighet för alla. Elektriciteten och förbränningsmotorn blev delar i en väldig modernisering av samhället. Den institutionella förändringen blev omfattande och världsekonomin vidgades återigen.

När infrastrukturen utvecklades spreds den nya tekniken effektivare i hela samhället. Tillväxten antog nya proportioner och det andra skedet — från mitten av 1800-talet och från mitten av 1900-talet — präglades också av ökad tillväxt. De industriella revolutionerna var epoker av stora omvälvningar, men tillväxten kom starkare efter 40—50 år, när samhället anpassat sig till den nya tekniken, när infrastrukturen utvecklades och moderniseringen spreds. Då ökade takten i både tillväxt och samhällsförändringar.

Idag är vi på väg in i denna andra fas av den tredje industriella revolutionen — IT är på väg att bli en del av samhällets ryggrad internationellt, i infrastruktur och institutioner. Det ställer beslutsfattare inför nya uppgifter och nya problem, vilket är ett av inslagen i dagens kris.
Man kan alltså urskilja ett grundmönster med industriella revolutioner åtskilda med närmare ett sekel, vilket i sin tur kan delas in i två perioder om 40—50 år och med olika karaktär. Under den första perioden dominerar omvandlingen inom produktionen. Omvandlingstrycket förskjuts emellertid efterhand från teknik och produktion mot ekonomi och samhälle, från produktionsomvandling till infrastrukturell utveckling och institutionell förändring. Förnyelsen sprids och fler blir delaktiga.
 

Från förnyelse till rationalisering

Cykeln har två huvudfaser som påminner en del om de sekellånga periodernas förskjutningar från revolutionerande industriell omvandling till uppbyggnaden av infrastruktur med spridning i hela samhället. Under de första decennierna av varje sådan strukturell period har mera långsiktiga investeringar gjorts för att bygga upp kapaciteten med nya företag, nya anläggningar, nya produkter. Det har också handlat om att utveckla ny kompetens, nya relationer och nya marknader. Efter 20—30 år har istället ansträngningarna ökat att effektivisera produktionen, att öka lönsamheten och rationaliteten utifrån etablerade utgångspunkter.

Fyrtioårscykeln har alltså beskrivit en rörelse från innovativ förnyelse till rationell effektivitet — från långsiktig satsning på framtida möjligheter till kortsiktig inriktning på lönsamhet i nuet, från utvecklingskraft till konkurrenskraft. Detta omslag var mycket tydligt när IT-bubblan brast kring millennieskiftet 2000, men strävan efter rationalisering utmärkte alla decennier före fyrtioårskriserna — rationaliseringarna tilltog under 1880-talet, 1920-talet, 1960-talet och det senaste 00-talet. 

Cykeln har också inneburit en geografisk spridning, där världsekonomin vidgats. I varje cykel har nya regioner anslutit till industrialiseringen. Nya industriländer har stimulerat förnyelse och tillväxt, men efterhand har de också bidragit till att konkurrensen skärpts. Konkurrensen har drivit på rationaliseringen fram till strukturkrisen. Under den senaste cykeln har världsekonomin vidgats i en omfattning som aldrig tidigare genom Kinas och Indiens expansion — ett inslag i strukturkrisen som ger många nya förutsättningar för fortsatt tillväxt. 

Strukturkriserna har också det gemensamt att de alla drabbat hela världsekonomin samtidigt, det vill säga den del av världen som integrerats i det marknadsekonomiska systemet. I slutskedet av cykeln har ekonomierna vävts tätare samman. Det är inget nytt för dagens kris, vilket ibland hävdas. Strukturkriserna har återkommit som världsekonomins tunga taktslag.
                                                                                                            

Varför strukturer och cykler?

Det finns en egenskap i samhället som är central för att förstå varför teknikskiften uppträder i så koncentrerad form och varför strukturer bildas. Det är komplementaritet — det faktum att olika faktorer i samhället är beroende av varandra och kan påverka varandra positivt.
I alla sammanhang finns ett beroende mellan olika produktionsfaktorers specifika egenskaper. Produktionsprocessen består inte endast kapital och arbete i allmänhet, utan av kapitalutrustning och arbetare med speciella egenskaper. När förutsättningarna förändras, flyttar man inte på något enkelt sätt kapital eller arbete till nya områden. Egenskaper måste förändras. Ju större förändringar, desto större blir kostnaderna i tid och ansträngning. Komplementaritet i denna bemärkelse bidrar därför till att minska substituerbarheten och flexibiliteten i ekonomin.

Den andra aspekten av komplementaritet är mera omvälvande. I komplementära föreningar befruktar faktorerna varandra. En komplementär förening blir större än summan av delarna. I det senaste teknikskiftet har exempelvis komplementariteten mellan teknik och utbildad arbetskraft blivit uppmärksammat. Men komplementariteten eller synergin kan sträcka sig ännu längre. Den kan omfatta sammanhanget mellan olika produkter och branscher, mellan produktion och infrastruktur, mellan ekonomi och institutioner.

Radikala innovationer förändrar de komplementära sammanhangen i ekonomi och samhälle. Komplementariteten var ett centralt element i Erik Dahméns begrepp utvecklingsblock (se faktaruta). Innovationer har skapat nya sammanhang i utvecklingsblock som rullat genom samhället och världsekonomin.

Innovationer med nya komplementariteter kan alltså leda till språngartade, revolutionerande förändringar. Alltfler funktioner anpassas till varandra. Strukturer skapas och stabiliteten tilltar, varigenom effektiviteten och tillväxten kan accelerera. Därigenom ökar emellertid också motståndet mot förändring. Trögheten tilltar. Lösningar inom befintlig teknik gynnas framför radikala och kostsamma förändringar. Det är paradoxalt eftersom tillväxten samtidigt medför många förändringar som undergräver stabiliteten i den rådande strukturen. Efterfrågan skiftar mot nya produkter, nya industriländer uppträder med nya konkurrensfördelar, ny teknik kommer som kan skapa radikalt nya sammanhang samtidigt som den gamla tillväxten tär på naturresurserna. Konflikten mellan förändring och tröghet utlöser strukturella kriser som utgjort upptakten till ny omvandling och nya utvecklingsblock.

I samhällets fyrtioårskriser har hittills förändringen och förnyelsen segrat över trögheten. Det är en av hemligheterna bakom den långsiktiga tillväxten.

Varför 40 år?

Det är heller inte så att långa cykliska förlopp fångar in oss i ett system där enskilda aktörers handlande skulle vara betydelselöst eller där individen passivt kan vänta på nästa trendväxling. Cyklerna anger ett rörelsemönster i samhällsutvecklingen som är viktigt att förstå för perspektiven på nuet och framtiden. Men det är trots allt bara ett rörelsemönster. Cykler kan ligga på olika plan, om planet pekar uppåt eller neråt kommer man vid cykelns ände att stå på mycket olika punkter, vilket har stor betydelse. För enskilda individer, för företag eller för regioner är spännvidden stor och följderna mycket olika beroende på hur väl man kan möta kriser eller utnyttja nya möjligheter. Cyklerna kan beskrivas som ett möte mellan det oväntade och det systematiska i det moderna samhället. De spänner över förmågan att, å ena sidan, ge utrymme för nya dynamiska krafter och, å andra sidan, fånga in dessa krafter i rationella planerade banor i cykelns slutskede.

En sista ofrånkomlig fråga: Varför skulle cyklerna följa samma rytm ända sedan mitten av 1800-talet, samtidigt som så mycket förändrats? Går inte allting mycket snabbare idag? Och varför fyrtioårscykler?

Mycket går snabbare idag. Nya, korta mikrocykler för produktlanseringar har dykt upp. Men samtidigt har revolutionerande teknik lett till att systemen blivit större och problemen mer komplexa. Man skulle till och med kunna argumentera för att den strukturella trögheten ökat och att det idag krävs ännu starkare krafter eller djupare kriser för att föra in utvecklingen på nya spår.     
        
Rytmen på cirka 40 år med omslag i trenden efter drygt 20 år leder tanken till generationsväxlingar. Mot en enkel sådan tanke kan man dock invända att generationer inte byter plats vid vissa tidpunkter. Människor föds och dör hela tiden. Men kombinationen av språngartad förändring och generationer kan föra en bit på vägen. Omvälvningar vid en viss tidpunkt sätter igång nya lärprocesser på olika håll i samhället. Det tar cirka 20—30 år för en ny generation att komma ut på arbetsmarknaden — det nya blir stabilt och rationellt först efter en sådan inlärningstid. Den yrkesverksamma tiden är cirka 40 år — efter så lång tid tilltar stabiliteten och trögheten inför förändringar. Skulle alltså livscykeln självt ha byggt in denna rytm?

En hypotes kan vara att människans tidsperspektiv spelar roll, i en ekonomi som alltsedan 1800-talet är uppbyggd kring framtidssatsningar, där den finansiella sektorn och institutioner samspelar med produktionen. Och trots alla föreställningar om att allting går snabbare idag än vid mitten av 1800-talet, är tidsperspektiv och livscykel ganska konstant.
Kanske kan vi inte förklara själva rytmen i de långa cyklerna — men att förklara dess inre sammanhang och dess aktuella position är måhända gott nog. 

Lennart Schön