Döden som religiös drivkraft

själ

Buddhas sista tid i livet

Historien om Buddhas död och hans sista vandringar finner vi i texten Mahaparinirvana Sutra. Här berättas att Buddha tillsammans med några munkar under en period uppehöll sig i en mangolund utanför staden Vaishali. Efter några dagar bestämde Buddha att de skulle resa vidare. Han tog med sig sin favoritlärjunge Ananda till byn Beluva och bad de andra munkarna att de var och en skulle söka upp sina familjer eller bekanta runt staden Vaishali så att de kunde få tak över huvudet under resten av regntiden. Buddha och Ananda stannade i Beluva, men medan regntiden ännu pågick kände sig Buddha plötsligt dålig. Han fick starka smärtor i kroppen och förstod att han var allvarligt sjuk. Han tänkte dock att det skulle vara olyckligt att dö utan att ha fått ta farväl av munkorden, så med stor viljestyrka lyckades han hålla sjukdomen tillbaka.

Den hängivne Ananda berättade för Buddha hur orolig han hade varit. När han hade sett Buddhas plågor, hade hans kropp blivit försvagad likt en planta, rädslan hade beslöjat hans syn och gjort den ofokuserad. Hans enda tröst hade varit att han inte trodde att mästaren skulle dö innan han hade gett klara förhållningsorder om hur munkorden skulle organisera sina uppgifter i framtiden. Buddha förundrades över Anandas reaktion och svaret summerar hans inställning till ledarskap och personligt ansvar, men också till sin egen död:
 
Vad menar du, Ananda? Väntar sig verkligen vår orden att jag ska ge sådana instruktioner? Jag har på ett ganska enkelt sätt predikat sanningen, utan att skilja mellan öppna och dolda nivåer av denna sanning, för när det gäller sanningen, Ananda, har jag aldrig haft någon dold hand som döljer vissa saker, så som en del lärare har. Om det finns någon som tänker att han vill leda vår munkorden, så får han ge förhållningsorder som rör den. Jag tänker emellertid inte att jag ska leda orden, käre Ananada, så varför skulle jag i så fall ge instruktioner? Jag är gammal, Ananda, och mitt liv går mot slutet, jag har levt i snart 80 år. Min kropp är utsliten och fortsätter bara att fungera med stor ansträngning och jag kan bara låta den slappna av när jag är djupt nedsjunken i meditation och avskuren från alla impulser. Se därför med egna ögon; sök tillflykt i ert eget inre; sök inte tillflykt i något utanför er själva! Håll fast i sanningen likt i en lampa i mörkret, och sök tillflykt i sanningen! De som efter det att jag är borta ser med sina egna ögon, de som söker tillflykt i sig själva och inte i yttre ting, de som håller fast vid sanningen som vid en lampa i mörkret och söker tillflykt i sanningen, de kommer att nå sina yttersta mål, Ananda. Men då måste de också vara beredda att lära.

Något senare kom smärtorna tillbaka och Buddha förstod att slutet närmade sig. Tillsammans med munkarna begav han sig till byn Kusinara och när de kom fram bad han att få en bädd iordningställd åt sig, så att han kunde lägga sig ner och vila. Träden stod i full blom, trots att det inte var blomningstid, och de vackra blommorna föll från sina grenar och regnade ner över Buddha. Detta var platsen där han hade bestämt sig för att dö och gå in i sin sista stora nirvana.
Buddha var inte rädd för döden. Enligt texten använde han de sista timmarna i livet till att diskutera praktiska saker kring sin egen begravning. Han önskade att bli kremerad på samma sätt som en kung och efterlämningarna skulle läggas i en speciell religiös byggnad — stupa på sanskrit. Munkarna skulle däremot inte bry sig om att hedra hans kvarlevor och utföra allsköns onyttiga ritualer vid stupan. Sådana aktiviteter kunde förbehållas hängivna lekmän, menade Buddha.

Under samtalet försvann plötsligt Ananda. Situationen hade blivit för stark för honom. En av de andra munkarna lyckades dock övertala honom att komma tillbaka. Ananda gick bort till Buddha där han låg under träden på höger sida, med det ena benet vilande på det andra. Buddha sade till sin käre vän: "Det räcker nu, Ananda! Var inte ledsen; gråt inte! Har jag inte vid många tillfällen sagt att vi alla måste skiljas från det vi har kärast i världen?"

Under träden i lunden utanför Kusinara gick Buddha nu in i det slutliga nirvana — parinirvana. Hans allra sista ord var: "Jag säger er munkar, att allt är förgängligt. Ansträng er därför på vägen mot nirvana."
 

Siddharta kommer till insikt

I den buddhistiska texten om munken Nagasena och kung Milinda hittar vi en intressant diskussion om Arhaten och hans totala frånvaro av rädsla. Kung Milinda tycker att det är en paradox att Arhaten överhuvudtaget inte kan känna fruktan, eftersom ett av människans kännetecken är just att kunna vara rädd. Munken förklarar att så är inte fallet; Arhaten är bara ett undantag från denna regel. Det finns också en rad andra texter som beskriver hur man blir befriad från fruktan när man uppnår målet.

Samtidigt som icke fruktan är en ingrediens i själva frälsningen inom buddhismen, betonas det faktum att fruktan för döden är en absolut grundläggande aspekt av människors liv. Fruktan plågar oss, men enligt buddhismen kan man samtidigt bruka denna fruktan aktivt för att motivera sig själv till ett religiöst liv. Fruktan för döden blir den spark "där bak" som är nödvändig för att börja söka sanningen. För att förstå hur central denna form av religiös drivkraft är i den buddhistiska föreställningsvärlden, måste vi gå tillbaka till den berättelse i buddhismen som visar på en nya era, nämligen berättelsen om Buddhas liv.

Vi såg att då Buddha dog var han, i motsättning till sin lärjunge Ananda, bortom fruktan och andra negativa känslor. Så var det inte innan Buddha vann insikt. Då var han en vanlig, ung man. Ja, det var faktiskt fruktan för döden som var den drivkraft som fick den unge Siddharta att lämna faderns palats för att bli en buddha. När Siddharta föddes spådde de lärde att han skulle bli en religiös lärare. Fadern, som var kung och styrd av världsliga värden, försökte i det längsta att skydda Siddharta från extern påverkan, men när Siddharta blev vuxen började han att fundera över världen utanför slottets murar. Tillsammans med sin trogne körsven och ett stort följe drog Siddharta ut i staden och människor flockades runt det kungliga följet.

Husen var vackert smyckade och kungens tjänare höll undan de sjuka och fattiga från det kungliga följet för att skydda sonen mot obehagliga intryck. Men då gudarna såg att prinsen inte skulle få ta del av den hårda verkligheten på ett naturligt sätt, bestämde de sig för att blanda sig i skådespelet. Mitt framför ögonen på Siddharta skapade gudarna en synvilla. På vägen framför vagnen placerade de en gammal man med rynkig hud, vitt hår och böjd rygg som hasade sig bort stödd på käppar. Siddharta blev överraskad och frågade sin körsven vem den fule, gamle mannen kunde vara. Kusken svarade att han inte skulle bry sig om det, detta vara bara en gammal man vid slutet av sitt liv. Det var bättre att de körde vidare till parken och roade sig. Men Siddharta gav sig inte. Den gamle mannen var inte intressant i sig själv, men i den utmärglade kroppen såg prinsen något som alla människor har gemensamt. Ålderdomen kommer till alla, och hur kan en tänkande människa roa sig när han känner till detta? Han bad kusken att vända vagnen och köra tillbaka till palatset.

Då de kom tillbaka fick kungen veta vad som hade hänt, och för att hålla fast i sin son bad han sina assistenter att arrangera ännu fler förströelser och nöjen för prinsen i palatset. Oro och tungsinne hade emellertid fått fäste i Siddhartas sinne och varken musik, dans eller vackra damer kunde få honom att tänka på något annat än synen av den gamle mannen.
Detta var emellertid bara den första av fyra syner som skulle leda Siddharta mot ett liv präglat av sökande efter religiös insikt. Snart upprepades nämligen händelseförloppet, enligt de buddhistiska texterna. Prinsen ville ut igen. Kungen klamrade sig fortfarande fast vid hoppet om att kunna upprätthålla illusionen om livets bekymmerslösa natur i sonens sinne. Alla obehagliga syner togs bort från stadens gator och vägar och byggnader utsmyckades. Återigen grep dock gudarna in, och illusionen brast.

Framför Siddharta placerade gudarna en sjuk man. Hans kropp var svullen och flugor åt på hans navel. Siddharta reagerade med bestörtning och han frågade sin körsven vem den avskyvärde mannen kunde vara."Det är bara en sjuk och döende man, tänk inte på honom, låt oss fortsätta till parken och roa oss där", insisterade kusken. Än en gång hade Siddhartas humör förstörts av den synvilla som gudarna skapat, och han bad sin kusk att vända om.
Under den tredje turen såg Siddharta en död man som blev buren till gravlunden för att kremeras. Denna synvilla hade samma effekt som de två första. Prinsen sjönk djupare och djupare ner i sina mörka tankar och faderns desperata försökt att glädja honom med kungliga förströelser var fruktlösa. Siddharta hade upplevt en religiös väckelse, den konstruktiva och motiverande ångesten inför sjukdom och död och han var tvungen att ge sig ut på en fjärde tur för att söka insikt.

Denna gång blev resultatet helt annorlunda. Nu placerade gudarna en pilgrim framför honom. Pilgrimen var klädd i en gul kappa och Siddharta såg att han var lugn och balanserad och att han hade sina sinnen under kontroll."Min herre, varför har du blivit en vandringsman?" frågade Siddharta. "Åh prins, jag blev vandringsman för att vinna självkontroll, ro och fullständig frigörelse." Siddharta blev imponerad över pilgrimens levnadssätt och även om han länge hade haft vaga tankar om att leva ett sådant liv, framstod hans egna mål nu klarare för honom.

Döden som religiös drivkraft

Historien om Siddhartas fruktan berättar också om kontraster som blev för stora att bära. Ett grundläggande tema är den avgrundsdjupa skillnaden mellan livet i palatset och världen utanför. Bakom palatsets murar var den unge prinsen totalt skyddad, här var livet en oändlig historia av lek, lyx och skratt. Utanför murarna fanns ålderdom, sjukdom och död, och prinsen klarade inte rymma två så skilda världsbilder i sitt huvud. Kanske Siddharta upplevde det obehag som moderna psykologer menar uppstår som en konsekvens av kognitiv dissonans, det vill säga när vi inte lever i överensstämmelse med våra värderingar. För Siddharta blev konsekvensen en total förändring i synen på rikedom och livet i sin helhet. Men trots Siddhartas stora förändring gav inte kungen upp sina försök att hålla sonen kvar i palatset.
  
Kungen stängde portarna och fortsatte att överösa prinsen med sinnliga njutningar. "Om du reser ifrån oss, dör vi av sorg", hotade han. Men Siddharta var orubblig och sade till fadern att han skulle stanna hos familjen endast under förutsättning att fadern kunde uppfylla fyra löften. Han bad fadern lova honom att han aldrig skulle bli gammal, att han aldrig skulle bli sjuk, att han aldrig skulle dö och att han aldrig skulle behöva känna på motgångar. Kunde fadern lova honom detta på heder och samvete? Sonens stränga retoriska frågor fick kungens ögon att fyllas av tårar: "Du vet att det inte är möjligt", sade han. Du vet att jag inte råder över åldrande, sjukdom, död och motgångar.

Det allra sista hoppet stod nu till de vackra kvinnorna i palatset, som gjorde allt för att förföra Siddharta med sin musik, sin poesi och sin kunskap om de köttsliga formerna av underhållning. Men Siddharta var omöjlig att rubba. En kväll, efter otaliga närmanden från palatsets fresterskor, gick Siddharta till sitt rum för att gå till sängs. Palatsets kvinnor hade somnat och Siddharta såg dem ligga i alla möjliga ställningar med instrument i händerna och hängande hår. På någon hade kläderna nästan glidit av, några låg i förvridna positioner på golvet, medan andra snarkade. För den unge prinsen framstod det hela som en gravlund, fylld av döda och ruttnande människokroppar och han bestämde sig för att tiden nu var mogen för att lämna palatset.

Varför valde medlemmar av de välbeställda samhällsskikten i städerna att ansluta sig till Buddha och hans rörelse? Vilka var deras motiv för att bli munkar och nunnor? Historien om Buddhas liv hjälper oss att förstå de religiösa drivkrafterna hos de tidiga buddhisterna.

Fruktan för helvetets plågor har varit en viktig motiverande faktor i den kristna världen och vi finner exakt samma idéer i buddhismen. Genom en intensiv missionsverksamhet spred sig buddhismen snabbt under de första århundradena och skrämselpropaganda spelar en viktig roll i missionsarbetet.

Buddhismen utvecklade tidigt detaljerade och utspekulerade idéer om helvete och de förfärliga tortyrmetoder som användes på underjordens invånare. Att bli bränd, kokt, stekt, grillad, spetsad, krossad, skuren och klyvd är bara ett litet urval av de mer populära teman i de grafiska utbroderingarna över vad man kunde vänta sig i dödsriket. Skräcken för att hamna där nere hos Yama, dödens gud, motiverade många att bli goda buddhister. En religiös chock, eller uppvaknande, är ett viktigt begrepp i den buddhistiska tankevärlden. Den religiösa väckelsen var avgörande för Siddhartas motiv när han valde att bli munk. När Buddha senare ville sprida sin lära, försökte han att framkalla samma slags känslor hos andra människor så att de skulle inse det nödvändiga i att leva ett liv i sökande efter en religiös insikt. Rädslan för döden blev ett redskap i buddhismens mission, liksom den blev det i kristendomen.

Slående likheter i synen på döden

Som religionshistoriker tycker jag att det finns slående likheter mellan buddhismens sätt att betrakta och uppfatta döden och kristendomens synsätt. En så kallad cyklisk (indiskt) och linjär (abrahamitiskt) tidsuppfattning ser inte ut att innebära radikalt olika idéer kring det faktum att vi alla ska dö. Fruktan för döden framträder i alla de stora religionerna, om än tydligast inom i buddhismen. Trots allt kanske olika tidsuppfattningar inte leder till så grundläggande skillnader i synen på livet och döden.

Torkel Brekke

Översättning och bearbetning från norska: Gunhild Wallin och Helena Bornholm