Egyptiska ortnamn döljer sägner och sanningar

Språkutveckling och namn

Hur vederhäftiga de tidiga europeiska resenärernas berättelser är gällande deras möten med enstaka äldre personer som påstods tala koptiska är svårt att bedöma med tanke på uppgifternas knapphändighet. Säkert är däremot att större delen av befolkningen redan på 1200-talet hade gått över till arabiska som hemspråk. Förvånande nog utövade inte koptiskan något större inflytande på arabiskan som den talas i Egypten. Enligt kvalificerade beräkningar är endast någon enstaka procent av den lokala dialektens ordskatt av koptiskt ursprung.

I bjärt kontrast härtill står det faktum att nästan hälften av de äldre bosättningarna har ett namn som är förarabiskt, mestadels fornegyptiskt/koptiskt, men i några fall även grekiskt. Orsaken till att de gamla namnen bevarats är enkel att finna: Namnets betydelse spelar inte någon större roll för namnets betecknande funktion. Man accepterar de namn som en gång har givits. Förvisso anpassas namnen betydligt för att passa det nya språket, först och främst vad gäller språkljuden, men en viss anpassning sker även till arabiskans formlära. Namnen kan skenbart ibland till och med gälla  för  rent arabiska namn.

Kungliga och utländska namngivare

En vanlig förklaring till lite ovanliga namn är att de har uppkallats efter en mytisk kung eller drottning. Det gäller för orter såsom Shamshîra eller Qabrît. Om ett försök till precisering görs, så sägs personen ha levat under faraonisk tid vilket innebär att ingen vet annat än att det var väldigt länge sedan. Men den vanligaste förklaringen är att säga att det är en utlänning, en så kallad khawaga, som gett sitt namn åt orten i fråga. Ibland identifieras endast en del av ortnamnet med den främmande besökarens namn, medan man försöker uttyda en händelse ur namnet.  

I Matbûl berättas att  en khawaga vid namn Bûl (Paul) gick och dog. Av den anledningen har byn fått sitt namn, vilket i översättning faktiskt kan översättas med "Paul dog" (ar. mat Bûl). I en by inte långt därifrån gick det inte fullt så illa för den utländske besökaren, det vill säga khawagan. För när Tûsh kom till dagens Bakatûsh blev han slagen så sönder och samman att han började gråta. Bakatûsh kan passande nog översättas med "Tûsh grät" om det uppfattas som en hel sats.

Utlänningar ska indirekt också vara anledning att Shabâs al-Shuhadâ heter som det gör. Namnet är sammansatt av ett fornegyptiskt förled med arabiskt efterled som särskiljer den här orten från två andra byar med namnet Shabâs i trakten. De i efterledet omtalade martyrerna
(ar. shuhadâ) har sagts vara offer för grymheter som engelsmännen ska ha genomfört på muslimer vid erövrandet av landet för ungefär 200 år sedan. I själva verket var det fransmännen under Bonaparte som 1798 ryckte fram genom Nildeltat och möjligen är berättelsen en svag reminiscens av en händelse under det fälttåget. Efter ett bakhåll mot en fransk styrka, varvid en av tecknarna föll av hästen och mejades ned, bombarderade fransmännen byn, i vilken de attackerande araberna hade gömt sig, med flera döda som följd. Men dessa offer för den tidiga kolonialismen i modern tid kan omöjligen vara just de martyrer som omtalas i ortnamnet. Shabâs al-Shuhadâ har nämligen detta tillnamn redan på 1200-talet, enligt arabiska källor, det vill säga åtskilliga sekel före Bonapartes expedition.

I utkanten av dagens by, som är så gott som uteslutande muslimsk, ligger en stor begravningsplats och vissa informanter ville hänföra namnet till muslimska anhängare till en lokal religiös storhet, Hasan al-Maghribi, vars mausoleum finns där. Inte heller dessa förmenta muslimska martyrer kan vara de som ursprungligen gett upphov till namnet. Det verkar mer sannolikt att det handlar om syskonen Abahor och Bisoura samt deras mor Ampira vilka firas den 14 januari, enligt det koptiska kalendariet över årets alla helgon. Syskonen och deras mor ska ha lidit martyrdöden under romartiden. En legend som är förknippad med dem talar om hur deras reliker gömdes undan korsfararnas attacker i Nildeltat under 1200-talet men sedan återupptäcktes. Eftersom orten numera har en muslimsk befolkning har de koptiska helgonen fallit i glömska på orten. Tyvärr lyckades jag inte komma i kontakt med några av det fåtal kristna som finns kvar i byn för att höra deras version när jag var där.  

Sägner och sanningar om ortnamn

Det är också troligt att byn Matbûl fortfarande bär ett fornegyptiskt namn som återfinns i hieroglyfiska texter. Den egyptiska prototypen förekommer i olika varianter, men fördelningen av vokaler i den moderna formen tyder på att det ursprungligen helt enkelt betydde "det behagliga landet". De hieroglyfiska beläggen är dock inte fullt så gamla som i Sakhas fall. De första kommer från Nya riket (1550—1060 f.Kr.), men i de flesta fall är det omöjligt att åberopa äldre former från skriftliga källor. Ibland kan man ändå känna igen ortnamnens fornegyptiska eller koptiska ursprung genom att det finns paralleller i andra delar av landet. På så vis är det sannolikt att byarna Baqlûla och Idrîga går tillbaka på ord som betyder "kruka" respektive "jägare". När såväl äldre belägg som paralleller saknas gäller det att man håller extra noga reda på ljudskridningar och hur stavelsestrukturen skiljer sig åt mellan koptiskan och arabiskan.

Fonologiska korrespondenser utgör en stor del av det färdiga arbetet. Nyckelorden apokope, epentes och spirantisering torde inte locka många läsare, men är begrepp som man inte klarar sig utan i namnanalysen. Att systematisera de processer som de gamla ortnamnen genomgick när de lånades in och fick ny hemvist i arabiskan är ett sätt att komma närmare äldre namnformer. I många fall återstår endast att erkänna sig besegrad av de många transformationernas komplexitet och konstatera att någon rekonstruktion av en urform inte är att tänka på. Risken är alltför stor att det enbart leder till förmodanden som skulle sakna såväl den genuinitet som den humor de inhemska folkliga förslagen på namnens ursprung ger prov på. Viktigt är i alla fall att förstå att även ortnamnen utgör en viktig del av det kulturella arvet vid sidan av de mer iögonfallande monumenten. Inte minst i ett perifert område som det jag studerat, länet Kafr el-Sheikh i norra Nildeltat, är ortnamnens närvaro viktig för att fastslå en bosättningskontinuitet alltsedan faraos dagar.

Flerspråkigt perspektiv

Åke Engsheden