Satsmelodi och hjärnaktivitet

- Enkelt prat under luppen

Spänningar i huvudet

Om många hjärnceller som ligger bredvid varandra tar upp signaler samtidigt, uppstår en spänningsförändring i huvudet som är så pass stark att den kan mätas genom skallen med elektroder som sitter utanpå huvudet. ERP innebär att man undersöker förändringar i EEG-signalen som beror på hjärnans reaktion på en viss sorts stimulus — till exempel en viss typ av ord eller satser — som presenteras upprepade gånger. Som resultat får man kurvor av den typ som visas nederst på bilden här intill (figur 1). På den lodräta axeln syns spänningen, och på den vågräta markeras händelseförloppet över tid. Av tradition visas den positiva riktningen nedåt i ERP. Därför blir positiva effekter till dalar, medan negativitet ger toppar. Övre delen av bilden visar ett ljudexempel på de meningar som gav upphov till ERP-signalen. I mitten finns en transkription och intonationskurva. Stigningen till den höga tonen i intonationskurvan vid punkt 1 ger snabbt ett tidigare och brantare fall i den motsvarande blå ERP-signalen. Detta är en så kallad P200-effekt, som speglar automatisk bearbetning av ljudförändringen i den hörselrelaterade hjärnbarken som sitter i tinningloberna.

Effekter av oväntad ordföljd

I svenska finns det en ordföljdskillnad mellan huvudsatser och bisatser. I huvudsatser kommer negationen inte efter verb som intog, så att man får ordföljden Vandalerna intog inte Gallien. I bisatser däremot, föregår negationen verbet, vilket ger ... att vandalerna inte intog Gallien. Även om många anser det felaktigt i skriftspråk, är huvudsatsordföljd minst lika vanligt som bisatsordföljd i talspråkliga att-satser. Ändå är det inte helt väntat och måste behandlas litet extra för att uppfattas. Detta kan man se av P600-effekten. Intressant är emellertid att P600 reduceras kraftigt om huvudsatsordföljden introduceras av en hög ton i satsmelodin, som syns i den blå kurvan. Vid inspelning av personer som läser att-satser med huvud- och bisatsordföljd, har en stigning i intonationen visat sig i början av de att-satser som hade huvudsatsordföljd. Samma fenomen visas av den blå intonationslinjen i mitten av bilden. Stigningen når sin höga topp i sista stavelsen på det första ordet.

Tidigare prosodistudier av bland andra Merle Horne, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet, har visat att liknande satsinitiala stigningar förekommer i ord som förmedlar given information i början av yttranden. Däremot har den generella kopplingen av stigning till huvudsatsstruktur saknats. Reduceringen av P600 för huvudsatsordföljd i att-satser visar att den höga tonen fungerar som en ledtråd som förbereder lyssnare på huvudsatsstruktur. För att snabbt kunna bearbeta och förstå ordföljden behöver vi alltså en signal som gör oss beredda på den redan i att-satsens början.

Samband mellan ton och mening

Vidare hade den höga tonen bara en reducerande effekt på P600 i att-satser med huvudsatsordföljd, vilket visar på en stark association mellan ton och meningsbyggnad. Något oväntat var att en inledande stigning inte påverkade bearbetningen av att-satser med bisatsordföljd. Om den höga tonen aktiverar huvudsatsordföljd skulle man kunna tänka sig att den samtidigt dämpar aktiveringen av bisatsordföljd, men så var inte fallet. Intonationsstigningen i början av att-satsen verkar alltså öppna för möjligheter men inte utesluta något.

I svenska språket är det inte bara huvudsatser som inleds av en hög ton. Även enstaka ord gör det. Tänk på ett ord som minken i meningen Damen dränker minken till pälsen, där betoningen ligger på pälsen. Minken börjar i ett lågt tonläge i sveamål. Denna låga ordton kallas accent 1. Om minken i stället byts ut mot minkar, börjar ordet högt. Den höga tonen kallas accent 2. För att detta ska fungera måste ordet uttalas obetonat i meningen. Annars tillkommer en fokal intonationsstigning som gör ordaccenten svårare att urskilja.

Prosodiforskarna Gösta Bruce, professor i fonetik vid Lunds universitet och Tomas Riad, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, har visat att det beror på ords ändelser vilken ordaccent de får. I omarkerade fall har alla ord den låga accent 1-tonen. Därför har ordet mink, som saknar ändelse, accent 1. Singularändelsen —en påverkar inte ordet, vilket innebär att även minken har accent 1. Pluraländelsen —ar däremot, ger mink en hög accent 2-ton i minkar. Det räcker med att titta på några slumpvis utvalda ord med ändelserna —en eller -—ar för att se att denna variation är regelbunden.

Eftersom det verkar finnas ett samband mellan en hög accent 2-ton och ändelser som —ar, skulle man kunna tänka sig att lyssnare blir mer förberedda på de associerade ändelserna när de hör en hög accent 2-ton i början av ett ord. Denna möjlighet undersöktes  i ett annat experiment, där högt och lågt uttalade ord klipptes ihop med de olika ändelserna —en och —ar, för att se vad som händer om ordaccent och suffix inte stämmer överens. Den höga accent 2-tonen gav liksom vänsterkantsgränstonen en P200-effekt, vilket visar att den uppfattades.
Vidare gav ändelsen —ar upphov till en P600 om den inte hade föregåtts av sin accent 2-ton. Det tyder på att ordet ombearbetas och associeras med en hög ton mentalt, så att lyssnaren kan förstå det. Studien visade med andra ord att höga ordtoner används för att förutsäga böjning på ett liknande sätt som höga toner i början av huvudsatser används för att förutsäga ordföljd.

Användbar kunskap

Huvudsats- och bisatsordföljd är något av det svåraste att lära sig på svenska. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt om man får lära sig att att-satser ska ha bisatsordföljd, men i spontant tal lika ofta hör huvudsatsordföljd. Vem ska man tro på? Boken eller talarna? Det skulle kanske vara till hjälp att få lära sig huvudsatsordföljd i samband med att man lär sig att huvudsatser uttrycker vissa betydelser, såsom självständiga påståenden och frågor och att deras självständighet markeras med en intonationsstigning. Bisatser, däremot, där inte kommer före verbet, uttrycker ingen självständig betydelse och deras underordning signaleras med att de inte innehåller någon intonationsstigning. Denna skillnad gäller även för att-satser med huvudsatsordföljd, eftersom de uttrycker egna påståenden och inleds med en intonationsstigning. Ökad träning på intonationsmönster i samband med ordföljd skulle kunna verka stimulerande på språkinlärningen.

Afasi är en skada som ofta leder till problem med ordböjning. Elisabeth Ahlsén, professor i neurolingvistik vid Göteborgs universitet, ger exempel på hur personer med främre hjärnskador säger hund-er i stället för hunden. Det är möjligt att fokusering på ordaccenter i relation till olika böjningsformer av ord skulle vara till hjälp vid rehabilitering av afasipatienter. Fokusering på ordaccenterna skulle kunna bidra till att "få igång" ändelserna, eftersom det verkar finnas ett starkt samband mellan dem.