Symbiotisk hovjournalistik i ny mediekostym

Ekonomisk symbios

Den engelske historikern John Plunkett (2003) har visat hur denna symbios mellan medier och kungligheter utvecklades under brittiska drottning Victoria, den första monark som medvetet utnyttjade medierna för att bygga upp och konsolidera sin makt och symboliska närvaro runtom i riket. Utvecklingen av nya visuella reproduktionstekniker under 1800-talet bidrog i stor utsträckning till detta. När de trycktekniska kostnaderna sjönk blev det ekonomiskt möjligt att i stor skala mångfaldiga och sprida regentens porträtt, vilket hjälpte till att hålla kungadömet samman kring en symbol för nationell gemenskap.

Ur journalistiskt perspektiv fick bilder ett nyhetsvärde och de blev ett viktigt element i konkurrensen om publiken. I samband med kungliga familjetilldragelser fungerade också bilder och reportage som bevis på pressens gynnade samhällsställning — att få tillåtelse att närvara på bästa åskådarplats vid ett kungligt barndop eller en kunglig vigsel skänkte glans åt pressen. De detaljerade på plats-rapporterna från sådana evenemang kompletterades således, så snart det var tekniskt och ekonomiskt möjligt, med bilder som ibland utgjorde den egentliga nyheten. Ett svenskt historiskt exempel är prins Oscars förlovning och vigsel med hovdamen Ebba Munck år 1888, då det nyaste ateljéporträttet av den kungliga fästmön reproducerades som en stor nyhetshändelse och tidningar satsade avsevärda resurser på att anskaffa bilder från bröllopsceremonin i St Stephen´s Church i Bournemouth. Denna stolthet över en privilegierad närvaro är ett utmärkande drag för hovjournalistiken, och bidrar till dess anspråk på exklusivitet.

Traditionernas mystik

Vigseln hölls på det gamla slottet i tyska Coburg, med inbjudna gäster från i stort sett alla Europas furstehus, och en del av rapporteringen från bröllopsfestligheterna ägnades åt att rada upp regerande och icke-regerande kungligheters olika titlar och utreda släktförhållanden mellan familjerna. Romantiska kungliga anor, ärorik historia och ett Europa i förvandling utgör en lättförståelig bakgrund till detta intresse. Kanske var det av respekt för brudparet och av hänsyn till den svenska opinionen — Gustaf Adolf var ju arvprins, framtida svensk tronarvinge — som pressen valde att konsekvent titulera brudens far hertig istället för det korrekta ex-hertig.

Sibyllas far Carl Eduard, en ursprungligen brittisk prins som år 1900 ärvt det tyska hertigdömet Sachsen-Coburg-Gotha och hertigvärdigheten efter sin farbror, fråntogs sina brittiska titlar under första världskriget när han öppet visade lojalitet mot den tyske kejsaren. Efter Tysklands krigsnederlag och kejsardömets fall 1918 avsade han sig sin hertigliga rang, i likhet med företrädarna för samtliga tyska furstehus, och han var vid tidpunkten för sin äldsta dotters bröllop alltså inte längre hertig — ett faktum som pressen dock hovsamt underlät att nämna. Det var uppenbarligen viktigt att behålla traditionernas och det furstliga blodets mystik.

Tidningarna skildrade också den omfattande mediebevakningen av bröllopet, bland annat det smått sensationella faktum att prinsen lät sig intervjuas av tre olika ljudfilmteam — ett amerikanskt, ett svenskt och ett tyskt — och personligen tackade för gåvor och lyckönskningar i detta nymodiga medium. Fotografier av filminspelningssituationen återgavs i flera tidningar och i Aftonbladet framträdde en tysk filmtekniker som berömde prinsens röst och försäkrade att den med största säkerhet skulle kunna ge honom framgång i filmbranschen. Denna ovedersägliga fallenhet och uppenbara oräddhet för ljudfilmsmediet gjorde i ett slag prinsen till en kompetent framtidsman, som i demokratisk anda direkt vände sig till svenska och tyska medborgare med ett personligt uttalat tack, och dessutom gjorde det på modernast tänkbara sätt. Svenska Dagbladets rubrik "Gustaf Adolf tackar på 30 meter ljudfilm" är som en gungbräda där dessa två nyheter balanseras i exakt jämviktsläge.
 
Även vid det nuvarande kungaparets vigsel 1976 spelade mediernas närvaro en viktig roll i rapporteringen. Då var det tv, närmare bestämt färg-tv, som stod för satsningen på nya medier och nya former av journalistik. Tidningsrubrikerna berättade om ett "perfekt tv-bröllop" med miljoner åskådare som "ögonvittnen", och omsorgsfullt utarbetade kartor över kortegevägen och ritningar av Storkyrkans inre innehöll exakta anvisningar om var tv-kameror fanns uppställda. Läsarna fick också veta att inte en enda färg-tv fanns kvar att hyra dagen före bröllopet och att nyhetsinslag från den pågående LO-kongressen fick sändas i svartvitt eftersom alla färg-tv-kameror vikts för bröllopssändningarna.

Men Expressen stoltserade med "bilden tv inte kunde visa" — en förstulen kyss i vapenhuset strax före själva intåget i kyrkan — och indikerade därmed att televisionen trots sin enorma publika genomslagskraft inte hade slagit ut de andra medierna.

Dessa exempel från olika tidpunkter i mediehistorien visar sammantaget hur nya medier kompletterar de gamla, även i traditionsbundna sammanhang och i hårt mallade journalistiska genrer. De visar också hur de gamla mediernas intresse för de nya bidrar till att etablera och befästa behovet av nya former för journalistisk rapportering, och hur stora familjetilldragelser i kungahuset kan hjälpa till att lansera nya medier för en större publik. Låt oss med detta i bakhuvudet återvända till det kungliga bröllopsåret 2010.

Webben som mediebank

De större svenska medieföretagen använder webben för att skapa ett slags innehållsarkiv för sin rapportering kring de kommande kungliga bröllopen. Dagens Nyheter strukturerar nätartiklar och webb-tv på temat "kronprinsessan Victoria", Svenska Dagbladets webbupplaga har samlat sina artiklar, bilder och videoklipp i ämnet under rubriken "Prinsessbröllop" och Expressen har en specialsajt, "Förlovningen", som förutom tidningens egenproducerade material också innehåller uppmaningar till läsarna att skicka in MMS-bilder på kungligheterna och sända sina lyckönskningar via e-post. Aftonbladet har vinjetten "Kungligt" med nyheter, webb-tv, interaktiva opinionsmätningar och Hovbloggen.

Sveriges Radios sajt "Victoria & Daniel — Inför kronprinsessans bröllop" var den första specialsajt som kom upp efter förlovningen i mars 2009. Där samlas nyhetsinslag, krönikor, intervjuer och personporträtt från både riks- och lokalradio. TV4 anlitar hovets mångåriga informationschef och kronprinsessans tidigare mentor Elisabeth Tarras-Wahlberg på sin aktualitetsavdelning för att vässa bröllopsbevakningen i det förväntade hårda publikkriget, kompletterat med en blogg. Sveriges Television har uppdraget att producera de officiella sändningarna från kronprinsessans bröllop. På multimediesajten "Det kungliga bröllopet" samlar SVT klipp,  kommentarer, videofilm, foto, kommenterade bilder, artiklar, nyhetsuppdateringar samt Ebba von Sydows bröllopsblogg.

Det är uppenbart att medieföretagen storsatsar på webbjournalistik i samband med de kommande bröllopen i kungahuset. Utan tvekan kommer vi här att finna enorma informationsmängder. Tidigare opublicerade fotografier och filmklipp plockas fram, och vi får möjligheter att kommentera det vi läst och sett. Den stora skillnaden mellan webben och de traditionella journalistiska medierna (press, radio, TV) är att vem som helst kan producera sitt eget digitala innehåll och publicera det på webben, något som blir extra tydligt i samband med händelser som utsätts för stor medial uppmärksamhet. I den digitala eran är varje människa en potentiell reporter (citizen journalist), som kan välja att antingen publicera sitt unika material på sin egen webbsida eller sända in det till något av de stora medieföretagen och publiceras där (user generated content). Detta ger en helt annan innebörd åt begreppet mediebevakning — en innebörd som sätter medieteknologin snarare än den journalistiska professionen i fokus.

Vi kan vara förvissade om att det kommer att bloggas och twittras och flickras en hel del från kronprinsessans bröllop, och att officiella tv-sändningar och professionell journalistisk rapportering såväl på traditionella som digitala plattformar kommer att få avsevärd konkurrens när "vanliga människors" bilder, kommentarer och reflektioner på webben rekonstruerar bröllopet ur ett autentiskt publikperspektiv. När professionella journalister inte längre har monopol på att rapportera från händelsernas centrum utmanas journalistikens logik. Kanske blir kronprinsessan Victorias bröllop därför inte den välregisserade mediehändelse som svensk television planerar. Kanske blir det mer spännande än så.

Kristina Widestedt