Krönika:

En cykeltur under solen

Som vanligt är snödroppar, vintergäck och krokus de första örterna som tittar fram efter vinterdvalan. Ändå är varje vår en ny vår, inte minst eftersom det finns klimatmässiga variationer hos alla årstider. Den senaste svenska vintern har till exempel överraskat med ovanligt tjocka och envisa snötäcken och flera orter har slagit nya köldrekord.
Lyckligtvis är det långt till nästa istid. Men den kommer — i cykler. De senaste 400 000 åren har jorden haft fyra tydliga istider, med en medeltemperatur cirka tio grader lägre är idag och där kontinenterna delvis varit täckta av flera kilometer tjock is. (Då är snöröjningen inte det största problemet!)

Det finns dock en fördel med inlandsisarna, där partiklar och luftbubblor packats i snön: Isborrkärnor ger nämligen värdefull information om hur halterna av växthusgaser varierat genom årtusendena. Genom att studera lager i is, sediment, träd och bergarter kan forskarna få information om hur klimatet förändrats historiskt. Naturen själv är som ett gigantiskt klimatarkiv, rakt under cykelhjulen.

Förklaringen till de stora istidscyklerna ligger i att jorden tar emot olika mycket solstrålning periodiskt, enligt så kallade Milankovitch-cykler. Det var den serbiske astrofysikern Milutin Milankovitch (1879—1958) som räknade ut att jorden borde ha klimatcykler på cirka 100 000, 40 000 och 25 000 år, något som geologerna kunde bekräfta under slutet av 1900-talet med hjälp av först sedimentkärnor från havsbotten och sen isborrkärnor.

Dessa tre cykler, av olika längd, är kopplade till hur elliptisk jordens årsbana kring solen är (100 000-årscyklerna), hur mycket jordaxeln lutar (40 000-årscyklerna) och åt vilket håll jordaxeln lutar (25 000-årscyklerna).

Vår planet gör en egen cykeltur kring solen, i en nästan cirkulär bana med den hisnande hastigheten 30 kilometer i sekunden. (Konstigt att vi inte blir mer yra under ett år!) Men jordbanan blir mer elliptisk, avlång, i 100 000-årscykler, vilket är jätteplaneten Jupiters fel med sin enorma dragningskraft. Enligt den tyske astronomen Johannes Keplers andra lag rusar jorden lite snabbare ju närmare solen den är och långsammare ju längre bort jorden är. När banan är mer elliptisk tillbringar jorden alltså mer tid långt från solen, vilket leder till kortare somrar och längre vintrar — och därmed en lägre medeltemperatur.

Milankovitchs övriga cykler då? Jordaxeln lutar som bekant något, vilket trollar fram våra årstider. När norra halvklotet lutar från solen har vi vinter. Men lutningen varierar ett par grader i 40 000-årscykler (också på grund av dragningskraften från våra grannplaneter i solsystemet). Ju större lutning, desto kraftigare årstidsväxlingar. Dessutom roterar själva jordaxeln ett varv på cirka 25 000 år.

Det finns alltså cykler i cyklerna, men kontentan är att jorden tar emot olika mängder av solljus vid olika tillfällen, något som kan utlösa både istider och perioder med värme. Och nu är årscykeln äntligen framme vid våren (liksom min gamla damcykel).

Solen signalerar med ljus och värme till naturen att det är dags att återfödas. Huruvida det verkligen gör ont när knoppar brister vet varken jag eller Karin Boye, men visst tvekar våren en smula. (Kanske gäckas den av variationerna i vårcykeln?)

Solen är en riktig livgivare, inte bara på våren. I dess inre, där det är 15 miljoner grader varmt, slås väteatomerna ihop till helium på löpande band i en fusionsprocess som får solen att lysa med 400 kvadriljoner Watt (400 miljoner miljoner miljoner miljoner Watt). En energikälla något kraftigare än mina cykeltramp!

Men även solen har sina fläckar och de går i... just det, cykler. Solen slungar ständigt ut materia (plasma av elektroner och protoner) åt alla håll, så kallade solvindar. Denna solaktivitet blir extra intensiv i elvaårscykler när antalet solfläckar är som störst, vilket kan ställa till med riktiga rymdoväder som bland annat stör våra satelliter och även ger rikligare norrsken. Nästa solfläcksmaximum ska inträffa år 2013, så den som vill njuta av ett färgsprakande himlaspel bör planera in en vinterresa till fjällen då.

Själv är jag mest intresserad av solmaximum just nu, utan fläckar, när jag är ute och cyklar bland snödroppar, vintergäck och krokus.

Eva Barkeman