Pengarna de skickar handlar om plikt och rättigheter

Det rör sig alltså om individers privata inkomster som de använder för att försörja nära anhöriga. Trots detta behandlas remitteringar både inom politik och inom forskning ofta som ett slags mellanstatliga finansiella flöden. Fokus tenderar att ligga på makroekonomiska volymer och på hur man ska förmå mottagarna av remitteringar att använda dessa på ett samhällsekonomiskt produktivt sätt. Samband mellan remitteringar och ekonomisk utveckling står i centrum för intresset. Detta synsätt riskerar osynliggöra det faktum att remitteringar också är viktiga för många människors nära sociala relationer. Migranternas pengaförsändelser är tätt förknippade med familjerelationer och därmed också med grundläggande moraluppfattningar.

I min forskning har jag undersökt samband mellan remitteringar och familjerelationer bland människor i Kap Verde, som är ett land där nästan alla har en nära familjemedlem som bor och arbetar i Europa eller usa. Vid självständigheten från Portugal år 1975 var landet utfattigt och många innevånare led av svält. Idag har situationen förbättrats, inte minst genom att regeringen lyckats marknadsföra landet som ett fall av "good governance" och därmed dragit till sig både investeringar och internationellt utvecklingsbistånd. Trots detta präglas många kapverdeaners vardag av ekonomisk utsatthet och oro för hur man ska få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste. I denna situation spelar det en stor roll huruvida familjemedlemmar utomlands skickar pengar eller ej.

Ömsesidigt utbyte migranter — kvarboende

När man undersöker remitteringar och sociala relationer framstår ömsesidigheten i utbytet mellan migranter och de kvarboende som centralt. I kontrast till makroekonomiska ansatser, som beskriver remitteringar som ett enkelriktat flöde av ekonomiska resurser, har jag analyserat pengatransfereringarna såsom inbäddade i dynamiska utbytesrelationer. Jag har inriktat mig på tre huvuddimensioner:

1. Hur ser släktskaps- och genusrelationerna mellan sändarna och mottagarna ut, och vilka skyldigheter innefattas i dessa relationer?
2. Uppfattas remitteringar som en frivillig gåva eller som inslag i ett obligatoriskt ömsesidigt utbyte?
3. Hur påverkar remitteringar de transnationella familjerelationerna?

Dessa frågor har jag utvecklat med hjälp av den franske sociologen och antropologen Marcel Mauss välkända verk Gåvan, som utkom i originalversion redan 1924. Mauss perspektiv har haft ett avgörande inflytande på antropologisk forskning kring utbytesrelationer och gåvor, och det har varit en intressant utmaning att försöka koppla ihop klassisk antropologisk utbytesteori med samtida frågeställningar kring transnationella remitteringar.

Ett huvuddrag i Mauss tankesätt är att parterna i gåvorelationer inte är autonoma individer, utan moraliska personer som definieras av de (gåvo)-relationer i vilka de ingår. Gåvor och relationer har en ömsesidig inverkan på varandra. Detta holistiska synsätt på gåvorelationer är en fruktbar utgångspunkt för att förstå remitteringar. Ett första steg i min forskning har varit att undersöka hur förpliktelser att sända remitteringar hänger samman med genus- och släktskapsideologier.

Större förväntningar på kvinnor

När barn blir vuxna förväntas de gengälda det stöd de fått som små. Det innebär att vuxna migranter som har en mamma kvar i Kap Verde är skyldiga att stödja henne ekonomiskt. En äldre man kan inte på samma självklara sätt räkna med pengar från barnen, åtminstone inte om han underlåtit att försörja dem när de var små. Detta innebär att äldre män som inte bor tillsammans med sina barns mor ibland får räkna med att klara sig utan stöd från barnen. Pengaförsändelserna är således i hög grad påverkade av ideologier kring släktskap och genus.

Som en gåva utan förpliktelser

På lång sikt ser det emellertid annorlunda ut, särskilt om det rör sig om upprepade remitteringar. Då kommer mottagaren att behandla sändaren med uppmärksamhet, tillgivenhet och respekt. I kontakter med andra familjemedlemmar bevakar mottagaren sändarens intressen och tala väl om denne. Om sändaren besöker Kap Verde kommer mottagaren anstränga sig för att göra besöket så angenämt som möjligt.

Den inledande tystnaden kring gåvan följs således av olika indirekta uttryck för tacksamhet. I samklang med detta har både Marcel Mauss och den franska sociologen Pierre Bourdieu påpekat att tidsdimensionen är central för utbytesrelationer. Att ta emot någonting och sedan ögonblickligen försöka återgälda det kan uppfattas som en förolämpning, eftersom det får givaren att framstå som beräknande. Ögonblicklig och överdriven tacksamhet kan uppfattas som en antydning om att givaren kalkylerat med att bli belönad.

Ansvarsfulla och otacksamma

Även människor som har en moralisk rätt till remitteringar kan ibland tala om dem som en frivillig gåva. Äldre kvinnor vars migrerade vuxna barn inte sänder pengar kan understryka att det inte är obligatoriskt att remittera. Ofta urskuldar de sina barn genom att tala om dem som "ansvarsfulla" och då syfta på att barnen har betungande ekonomiska förpliktelser där de bor. Det finns en utbredd föreställning om att det är dyrt att leva i Europa och usa, och att de som inte sänder pengar har en tung försörjningsbörda utomlands.

Personer som inte får remitteringar som de enligt genus- och släktskapsideologi har rätt till kan emellertid också uttrycka besvikelse och ilska. Då talar man ofta om migranterna som "otacksamma". Idén om "otacksamhet" bygger på tanken att personer som delar en social relation respekterar och stöder varandra. Så länge migranten bodde i Kap Verde fick hon/han stöd av nära släktingar, och att efter utvandringen sedan underlåta att skicka pengar uppfattas som att migranten struntar i den sociala relationen. Ur den kvarvarandes perspektiv är inte remitteringar en gåva som ger upphov till en tacksamhetsskuld. Istället är remitteringarna inbäddade i redan existerande ömsesidiga relationer. Att kalla migranterna för "otacksamma" är att vända upp och ner på den gängse ekonomistiska föreställningen om remitteringar som ett flöde som går från migranterna till de kvarvarande.

Förstärker eller upplöser familjeband

I de fall där det finns starka föreställningar om en moralisk skyldighet att remittera kan det bli allvarliga sociala konsekvenser om pengarna uteblir. Det gäller exempelvis mödrar som inte skickar pengar till sina barns vårdnadshavare. I värsta fall kan barnet tas ur skolan och istället förväntas utföra hushållssysslor. Relationen mellan den biologiska mamman och fostermamman kan bli mycket ansträngd, även i de fall då fostermamman är barnets mormor eller moster.

I kontrast till detta kan ett sporadiskt ekonomiskt bidrag från en pappa utomlands välkomnas som en oväntad och generös gåva. Samma mönster gäller delvis också för mäns remitteringar till gamla föräldrar. Så länge en son upprätthåller kontakten genom telefonsamtal kommer underlåtenhet att skicka pengar vanligtvis inte leda till ett sammanbrott i kontakten mellan honom och hans föräldrar, medan en dotter inte är lika lätt ursäktad. Remitteringars påverkan på transnationella relationer samspelar således i hög grad med genusrelationer.

Inom ekonomisk forskning har man ofta kommit upp med rätt mekaniska förklaringar till varför migranter skickar pengar till sina anhöriga, exempelvis att de skickar till föräldrar för att tillförsäkra sig en del av arvet eller för att återbetala de kostnader föräldrar har haft under deras uppväxt. När man utgår från antropologisk gåvoteori framstår istället remitteringar som ömsesidigt samverkande med grundläggande föreställningar om nära släktingars skyldigheter och rättigheter gentemot varandra. Det blir också tydligt att dessa moraliska föreställningar fortsätter att vara centrala trots att människor lever långt ifrån varandra.

Min forskning visar att antropologisk teori om gåvorelationer kan bidra med ett fruktbart analytiskt ramverk för studier av vad remitteringar betyder för de människor vars sociala och ekonomiska vardag är präglad av dessa pengatransfereringar. De tre dimensioner som utgör grunden i min analys ger tillsammans en god bild av det dynamiska samspelet mellan relationer och remitteringar i kapverdeanska transnationella familjer. Jag tror att samma dimensioner med fördel skulle kunna användas komparativt för studier av remitteringar i andra etnografiska fält. En sådan ansats skulle kunna bidra till en antropologisk utmaning av det konventionella ekonomiska fokuset i remitteringsstudier.