Brist på forskarkompetens inom museivärlden

Forskarskola ska motverka ovetenskapligt samlande

I snart fyra år har Nordiska museet varit huvudman för en forskarskola med 13 doktorander.

Dess initiativtagare och ordförande Sten Renzhog - tidigare landsantikvarie i Jämtland och Nordiska museets chef under några år - skriver i debattskriften om den betydande vetenskapliga kompetensförlust som han anser dränerat svenska museer under loppet av några årtionden. På 1970- talet var de flesta landsantikvarier och hälften av länsantikvarierna disputerade. Idag rör det sig om ett par personer. Särskilt drabbade menar han att de kulturhistoriska museerna är, medan de statliga konst- och naturvetenskapliga museerna i högre grad fortfarande anställer vetenskapligt meriterade medarbetare.

En av handledarna i Nordiska museets forskarskola är Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och KTH. Han har också trettio års erfarenhet av arbete med kunskapsförmedling i museivärlden, bland annat under flera år som forskningsledare vid Arbetes museum i Norrköping. Maths berömmer Nordiska museets forskarskola som modell, där museernas medarbetare får forskarutbildning i tjänsten. Inte bara för vad forskarutbildningen ger dem, utan också för vad de som forskarstuderande praktiker tillför universitetsvärlden.

- Många av de här doktoranderna har vänt upp och ned på traditionella museala frågor. De har gått in med nya frågor och nya teorier, och verkligen anknutit till sin praktik på ett fint sätt.

- Dessutom har många börjat arbeta med metoder som inte tidigare utgjort norm inom museiforskningen.

När forskarskolan startade för snart fyra år sedan hördes en kritik mot att ämnesvalen i kurserna och doktorandernas avhandlingsämnen var alltför traditionella och för lite nyskapande.

- Kritikernas farhågor har hittills inte besannats, menar Maths Isacson Vi får väl svaret om drygt ett år när doktoranderna disputerar. Men jag tror de kommer att tillföra mycket spännande, till både museerna och forskarvärlden, utifrån att de har en gedigen museal yrkeserfarenhet med sig. Doktoranderna följer både forskarskolans egna kurser och seminarier på den egna institutionen. Det innebär vissa problem att höra till tre världar, de två forskarmiljöerna och så museet. Men fördelarna överväger, menar Maths Isacson, och pekar på den ömsesidiga befruktning som kan ske mellan miljöerna.

- Seminarierna på Nordiska museets forskarskola håller hög internationell klass, menar han, och gästas ofta av världsledande forskare.

Varför är det då nödvändigt med forskarutbildad museipersonal? Ett logiskt alternativ vore väl att universitetens egna forskare ägnade sig åt studier av museernas samlingar?

- Nej, det är väldigt angeläget att just de redan museianställda får den här forskarutbildningen, menar Maths Isacson. Att de får forska på museets egna samlingar, och inte bara ägna sig åt passivt insamlande.

- En annan aspekt är att det för oss inom universitetsvärlden är väldigt angeläget att få möta praktiker, att få in dem universiteten och få in dem på seminarierna. De öppnar våra ögon för alternativa perspektiv.

Maths poängterar vikten av att ställa andra frågor till museernas material än de som har fokus på föremål och byggnader i sig.

- Frågor om historieanvändning, mentaliteter, människors konstruktioner av epoker och mycket annat. Det erbjuder mer hermeneutiska tolkningar som jag tycker man ska vara mer öppen inför.

- De historiska material som museerna förvaltar utgör sådana avtryck av kulturer, liv, tid, tänkesätt och relationer mellan människor. Den kunskapen utvinns bara med väl ställda vetenskapliga frågor, teorier och metoder. Den statliga Museiutredningen 1994 fastslog att "museernas uppgift är att vara en väsentlig del av samhällets kollektiva minne".

En tanke med det är att museernas samlingar ska kunna användas som ett historiskt forskningsmaterial.

Men eftersom ett museum inte kan samla på allt, menar Renzhog i Nordiska museets debattskrift att seriöst museiinsamlande därför måste bygga på en vetenskapligt grundad insamlingsstrategi. Han skriver att "det finns alltför många exempel på museimaterial som är nästan omöjligt att använda, därför att de som samlade inte själva forskade, och av den anledningen inte insåg hur dokumentationen borde ske och vilka uppgifter som var nödvändiga för att göra materialet forskningsbart".

En oundviklig fråga att ställa sig är vad som händer med de nya doktorerna när de lämnar museets forskarskola och återvänder till sina respektive arbetsplatser. Kommer den vetenskapliga stimulansen att hållas vid liv, och kommer deras kunskap att komma till nytta?

- Det är en resurs som måste underhållas, och det är i alla parters intresse. En fortsatt kontakt med värdinstitutionen är nog oerhört viktig för de disputerade museimännen, menar Maths Isacson.

Han ser att Nordiska museets forskarskola skulle kunna stå modell för forskarutbildningar inom andra ämnesområden och verksamheter. Till viss del sker det redan, men kunde utvecklas.

- Inom arkivforskning och bibliotek, kommuner och landsting, näringsliv och ingenjörsteknikområdet borde det vara intressant.

Att få ihop en grupp på 10-15 personer som tillför vetenskapligt kunnande i den tillämpade verksamheten, det tror jag är ett förhållningssätt till forskning vi kommer få se mer av i framtiden.

Och kanske viktigast av allt är möjligheten att göra något kreativt av forskningens tredje uppgift. När det gäller museiforskningen pekar Maths Isacson på museernas möjligheter att presentera forskning inom olika områden på spännande okonventionella sätt.

- Museerna har en gestaltningsförmåga som universiteten inte förmår att leva upp till. En förmåga att gestalta forskning på andra sätt än i skrift.

- Det måste universiteten bli mycket bättre på, tillägger han: att hitta andra kanaler än internationella tidskrifter, för att nå ut i samhället till en bredare publik.

LISELOTTE ENGLUND