Norskt upprop mot ny publiceringsordning

Under senare år har det i Norge, inom ramen för "Tellekantreformen" utgått påbud om att norsk forskning ska internationaliseras. Som ett led i detta har man från myndighetshåll skapat ett belöningssystem vilket premierar publicering i vissa prestigefyllda, företrädesvis engelskspråkliga facktidskrifter.

I Tellekantreformen görs en åtskillnad inte bara mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga publiceringar utan de vetenskapliga texterna delas i sin tur upp i en elitdivision av tidskrifter och förlag, kallad "gruppe2" , och en farmardivision av tidskrifter och förlag, kallad "gruppe1" . Texter som placeras i grupp 1 ger alltså mindre pengar till institutionen än texter i grupp 2.

Publicerar man något som klassificeras som ickevetenskaplig text får institutionen inte ett enda öre. Inget norskt eller annat nordiskt förlag har blivit placerat i elitdivisionen. Det har däremot förlag som University of British Colombia Press och University of Hawaii Press. Några få norska tidskrifter har blivit placerade i elitdivisionen, men annars dominerar de engelskspråkliga fullständigt.

Den nya ordningen, där antalet vetenskapliga publikationer i dessa tidskrifter läggs till grund för fördelningen av resurser till högskolor och universitet, möts nu av stark kritik från forskare inom humaniora och samhällsvetenskap, som tröttnat på att publicering i smala, utländska vetenskapliga tidskrifter ger mer prestige och pengar än publicering på norska språket.

I ett upprop publicerat i Aftenposten den 5 maj (2006), undertecknat av 223 professorer, menar man att det nya belöningssystemet försvagar norska som kunskapsspråk eftersom det i praktiken uppmanar forskare att inte publicera sig på norska, inte ens på områden som tidigare varit förbundna med hög prestige och god kvalitet. Human- och samhällsvetenskaperna blir i och med detta tvingade ut ur sina egna kulturer och hopfösta i otillgängliga forskningsreservat. Följden blir dels att de mister kontakten med en bredare läsekrets inom de egna nationsgränserna, dels att kritiska röster hålls utanför viktiga debatter som formulerar vår gemensamma framtid. I förlängningen uppstår därigenom ett demokratiskt problem eftersom kunskaperna stannar inom snäva fackkretsar och inte förs ut i den egna offentligheten, vilket innebär att kunskaperna inte blir allmänt tillgängliga och användbara.

I naturvetenskapliga sammanhang är det inte svårt att se fördelarna med ett internationellt publiceringssystem. Allteftersom forskningsresultaten får ett erkännande som pålitliga i de ledande specialtidskrifterna så ackumuleras ett slags precis kunskap som experter av olika slag kan ha användning för - exempelvis en medicinsk undersökning som ger underlag för utvecklingen av en ny medicin. Vi behöver emellertid inte läsa den vetenskapliga artikeln för att ha nytta av medicinen.

Samhälls- och kulturvetenskaperna där emot, har till uppgift att skapa underlag för samhällelig självreflexion. De tillvaratar det kollektiva minnet, skapar överblick och sammanhang i en förvirrande samtid, tydliggör moraliska dilemman samt synliggör och problematiserar till synes självklara aspekter av vår vardagsverklighet. Samhälls- och kulturvetenskapernas berättigande ligger alltså inte minst i att de rör om i och berikar den politiska och kulturella offentligheten. För detta krävs ofta längre framställningar och resonemang, varför publikationer i bokform på modersmålet varit vanligt.

Med den nya belöningsordningen blir emellertid en bok publicerad på norska och baserad på gedigen grund- och arkivforskning lägre värderad än exempelvis en metateoretisk artikel i en utländsk specialtidskrift med en mycket liten och exklusiv skara läsare; att publicera sig i inhemska allmänkulturella tidskrifter som Prosa, Samtiden och Syn og Segn är nu inte meriterande alls.

Konsekvenserna för norsk facklitteratur kan med andra ord bli dramatiska, eftersom det nya belöningssystemet på ett systematiskt sätt motarbetar kultiveringen av en akademisk facklitteratur publicerad i Norge på norska och på norska förlag. Det blir i ljuset av detta scenario begripligt att uppropet i Aftenposten stöttades av Den Norske Forleggerforeningen, Den Norske Bokhandlerforening, universitets- och høyskolebokhandlerne unipa, Norsk faglitterær forfatter- og oversetterforening (nff) samt Institusjonen Fritt Ord.

I den debatt som utvecklat sig efter uppropet i Aftenposten har det också framkommit hur den nya belöningsordningen skapar och befäster postkoloniala maktstrukturer.

Listan över godkända internationella tidskrifter och förlag, de som det ger utdelning att publicera sig i, domineras av angloamerikanska sådana. Enligt detta belöningssystem blir det olönsamt och ickemeriterande för exempelvis en norsk geograf som samarbetar med en kollega vid universitetet i Kathmandu, Nepal, att efter fyra års datainsamling ge ut den gemensamma boken på ett nepalesiskt eller annat passande asiatiskt förlag, med syftet att göra forskningsresultaten tillgängliga i det land där projektet är utfört. Att ge ut boken på ett erkänt europeiskt eller amerikanskt förlag vore ingen bra lösning eftersom bibliotek och studenter i Nepal då inte har råd att köpa den.

Skall man följa det nya belöningssystemet och hålla sig till listan över godkända publiceringskanaler ska material som hämtas från ett fattigt land (exempelvis Nepal) ges ut i ett rikt land för att bli läst av en högt utbildad och välmående publik. I enlighet med en gammal kolonial ordning blir den fattiga delen av världen reducerad till rådataleverantör medan bearbetningen, förädlingen och förbrukningen av den färdiga forskarprodukten försiggår i den rika världen.

Att publicering, forskarutbyte och teoriutveckling på internationell nivå är viktigt även inom samhällsvetenskap och humaniora är självklart. Den avgörande frågan blir emellertid vilken nytta vi har av samhällsforskare och humanister som tvingas gömma sig i sina för allmänheten stängda publiceringsrum och bara debattera med varandra.