Att handla i eget intresse

FELAKTIG VEDERLÄGGNING AV EKONOMISKA POSTULAT

En sådan slutsats förefaller dock alldeles felaktig. Ty ultimatumspelet är här de.nierat i rent objektiva termer - utfallen anges ju i penningsummor - men antagandet om egenintresse i ekonomisk teori syftar närmast på de antaganden om rationellt beteende som görs i spelteori och beslutsteori, och dessa har ingen direkt koppling till objektiva utfall. De handlar i stället om aktörernas subjektiva bedömningar eller värderingar av de objektiva utfallen. Man antar att dessa kan beskrivas av en så kallad nyttofunktion för varje aktör.

För att spelteorin ska kunna tillämpas, måste vi alltså känna aktörernas nyttofunktioner och utfallen måste karakteriseras i nyttotermer (utiliteter). Vi måste med andra ord hitta de subjektiva spel, som för aktörerna motsvarar det objektiva ultimatumspelet. Och då kan man inte utan vidare anta att det till exempel är bättre för Y att få tio kronor än att inte få något alls. Y tycker kanske att det är bättre att varken X eller Y får något alls, än att X får igenom sitt förslag som innebär att X får tusen kronor och Y får tio kronor. Om vi vill förklara varför försökspersonerna beter sig som de gör, så ligger det närmast till hands att försöka leva sig in i deras situation. Vi inser då att vi själva i deras ställe inte skulle acceptera hur "orättvisa" eller ojämlika förslag som helst, ty om vi gjorde det skulle vi framstå - för oss själva och andra - som alltför giriga och alltför ensidigt intresserade av pengar. Det skulle vi inte vilja. Alltså tillskriver vi försökspersonerna i ultimatumspelet liknande preferenser och har därmed en förklaring till deras beteende.

TOLKNINGSPROBLEM

1. Altruism

2. Egoism

3. Kollektivism

4. Gyllene regeln

Man kan undra hur denna fjärde möjlighet egentligen skiljer sig från alternativen "altruism" och "egoism". Möjligen kunde man säga att den motsvaras av precis samma subjektiva spelmatris. I så fall får man tänka sig att ett resultat av att X spelar B är att "X har handlat rätt", eller liknande, något som ska adderas till att "X får 0 kr" resp. "X får 1000 kr" i den objektiva spelmatrisen.

Alternativt kunde man kanske tänka sig att den subjektiva spelmatrisen för X snarare ser ut så här:

Vad denna diskussion visar är att det inte är så lätt att tolka beteenden som ytligt sett kan tyckas strida mot vanliga idéer om rationalitet. Det är inte heller lätt att skilja mellan "altruism" och "egoism" eller mellan rationellt och normstyrt beteende. Och det är mycket tveksamt om experiment av detta slag skulle kunna visa att det är något fel på vanliga antaganden i teorier om rationellt beteende.

MAXIMERING AV FÖRVÄNTAD NYTTA

I Allais paradox ska man ta ställning till två olika valsituationer. I den första får man välja mellan (A) att få en miljon kronor med 100 procent sannolikhet och (B) att få antingen fem miljoner, en miljon, eller ingenting alls med sannolikheterna 10 procent, 89 procent, resp. 1 procent. I den andra situationen väljer man mellan (C) att få en miljon med 11 procent sannolikhet och (D) att få fem miljoner med 10 procent sannolikhet. Många väljer här A framför B, och D framför C. Det verkar inte direkt irrationellt, men det tycks strida mot idén att rationellt handlande maximerar förväntad nytta. Ty anta att nyttan av fem miljoner är x, nyttan av en miljon är y, och nyttan av 0 kronor är z. Då skulle följande gälla:

(100y > 10x + 89y + z) & (10x + 90z > 11y + 89z)

men om vi minskar bägge leden i den första olikheten med 89y och bägge leden i den andra olikheten med 89z, så får vi

(11y > 10x + z) & (10x + z > 11y),

vilket är omöjligt, en ren självmotsägelse. Vi kan då dra slutsatsen att det inte finns någon nyttofunktion som gör det möjligt att maximera förväntad nytta genom att välja A framför B och D framför C. Om man väljer så, så maximerar man alltså inte förväntad nytta. Ändå väljer många så.

Men det är egentligen ingenting paradoxalt i detta och det är ingalunda oförenligt med teorin om förväntad nytta. Allt hänger på hur de subjektiva beslutsmatriserna ser ut och dessa kan mycket väl se olika ut för olika personer, även om de ställs inför vad som i objektiva termer förefaller vara "samma" valsituation.

I Allais paradox beskrivs utfallen enbart som penningsummor. Men en persons attityd till att få exempelvis 0 kronor kan variera beroende på hur situationen ser ut för övrigt. Det har vi sett ovan i samband med ultimatumspel. De utfall det är fråga om är alltså inte bara penningsummor, eller händelser av typen "person X får n kronor", utan snarare totala tillstånd i världen, som innefattar alla (relevanta) konsekvenser av en eller flera handlingar i en given situation. Och vilka de relevanta konsekvenserna är kan variera från en person till en annan, även om de inblandade penningsummorna är precis desamma. När det gäller Allais paradox kan man säga, att den som "bara bryr sig om pengar" inte kommer att välja både A framför B och D framför C. Men den som väljer så visar därigenom att han också lägger vikt vid något annat än pengar, nämligen att A ger en miljon kronor med säkerhet och att det skulle vara väldigt försmädligt att gå miste om en säker miljon. Det innebär att värdet av att få 0 kronor när man valt B - eller rättare sagt: värdet av hela det utfall som detta skulle innebära - är lägre än värdet av att få 0 kronor om man valt C eller D. Det är lägre därför att man skulle bli extra besviken om man förlorade det lotteri som B innebär, när man i stället kunde ha valt en säker miljon. En sådan besvikelse uppstår inte om man förlorar lotterierna C eller D, ty där finns det inget säkert utfall och det mest sannolika är ju att man inte får något alls.

Sensmoralen av detta är, återigen, att man måste skilja mellan det jag kallat objektiva och subjektiva spel. Då finns det heller ingen anledning att tro att man inom experimentell ekonomi har lyckats visa att det är något fel på grundläggande postulat inom ekonomisk teori. Vad man har visat är på sin höjd att folk inte enbart bryr sig om pengar. Men det har väl heller ingen trott. Vi har ju alla sett hur folk frivilligt lämnar ifrån sig sina pengar när de köper varor och tjänster.