Att välja den rätta

giftermålsstrategier på 1800-talets landsbygd

CHRISTER LUNDH är professor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet. Hans forskning har behandlat olika frågor med anknytning till arbetsmarknad och arbetsliv respektive ekonomisk och historisk demografi, huvudsakligen i Sverige, från 1700-talet tills idag. Båda deltar i det internationella, komparativa och interdisciplinära projektet "The EurAsian Project on Population and Family History"som studerar förindustriella lokalbefolkningar i Belgien, Italien, Japan, Kina och Sverige.

För dagens ungdomar är "kärleksäktenskapet" normen - man väljer själv giftermålspartner utifrån personliga egenskaper och därför att tycke uppstått. Trots att vi vet att föräldrar och familjebakgrund även idag direkt eller indirekt påverkar valet av giftermålspartner, till exempel när det gäller utbildning och etnicitet, ingår inte en sådan styrning i den moderna giftermålsdiskursen - man gifter sig med den man älskar och kan skilja sig om de positiva känslorna svalnar. Att föräldrarna utifrån giftermålsstrategier med ekonomiska målsättningar skulle påverka partnervalet är i de flesta fall otänkbart.

I det förindustriella samhället var föräldrainflytandet mycket större och giftermålets ekonomiska aspekter betydligt viktigare. I Sverige och andra delar av nordvästra Europa förväntades det gifta paret i samband med vigseln bilda ett självständigt hushåll, vilket krävde säkrade inkomster och någonstans att bo. I väntan på möjligheten att kunna gifta sig var det vanligt att unga människor efter konfirmationen i 15-årsåldern arbetade som dräng eller piga i olika bondehushåll eller på större godsanläggningar. Jämfört med Östeuropa och Asien, där de nygifta ofta inkorporerades i föräldrarnas hushåll, skedde giftermålen i Sverige ganska sent. Vid mitten av 1800-talet var den genomsnittliga åldern vid första giftermålet cirka 26-27 för kvinnor och 28-29 för män, vilket överensstämmer med det "europeiska giftermålsmönster" som anses dominera i Västeuropa av de institutionella skäl som nämnts ovan.

För bönder var jordägandet av yttersta vikt och giftermålet var ofta ett led i en process där jord och fastigheter överfördes mellan generationerna. Detta gjorde valet av giftermålspartner till en avgörande fråga som gällde mycket mer än två unga människors dragning till varandra. Att både mannen och kvinnan i ett bondeäktenskap var dugliga och tillförde hushållet arvejord var en garanti för jordbruksfastighetens bestånd och möjlighet att försörja en med tiden växande familj samt ibland ett åldrande föräldrapar. Att "kaka söker maka", eller i detta fall, att bönder strävade efter att gifta bort sina barn med likar och ogillade att barnen "gifte ner sig" kallas inom sociologisk forskning för social homogami.

Genom giftermålet kunde olika familjer förenas, en strategi som traditionellt använts inom adeln för att sluta politiska allianser, men som inom allmogen användes för att "poola" resurser eller motverka uppdelning av jordbruksfastigheter på grund av en relativt jämlik arvslagstiftning. Vi har till exempel studerat hur äldre bönder i Skåne under 1700- och 1800- talet skrev undantagskontrakt med något av barnen, där familjegården överfördes i utbyte mot uppehälle och bostad för återstoden av livet. Därigenom förhindrades att gården splittrades i olika arvslotter.

Nästan alltid var de barn som på så vis tog över gården gifta eller gifte sig i samband med att undantagskontraktet skrevs.

Hur stort var då föräldrarnas inflytande? Enligt 1734 år giftermålsbalk kunde ingen tvingas att gifta sig. Å andra sidan var ogifta döttrar omyndiga och företräddes i giftermålsfrågor av fadern eller en bror. Alla giftermålsförhandlingar sköttes i sådana fall av den manlige familjeföreträdaren och dottern kunde göras arvlös om hon gifte sig mot familjens vilja. Detta gällde även andra barn som bodde i föräldrarnas hushåll, till och med om de var myndiga (exempelvis vuxna söner eller döttrar som blivit änkor). Lagen gav alltså ett principiellt stöd för individers rätt att välja giftermålspartner, men innehöll avsnitt som gav stöd för arrangerade äktenskap.

I äldre etnologisk litteratur, som huvudsakligen intresserade sig för bondegruppens förhållanden, ges många exempel på föräldrainflytande och arrangerade giftermål. Att den tilltänkta partnern skulle ha samma sociala status som det egna barnet framhålls som en stark social norm. Förhandlingarna om giftermål fördes mellan friaren och den tilltänkta brudens far i utpräglade ekonomiska termer. Prästen Nils Lovén skriver om traditionen i Skytts härad i början av 1800-talet: "Sedan en fader beräknat, huru stor hemgift han skulle kunna lemna sin dotter och i samråd med mor fått den bestämd, så wäl till den kontanta summan som till effecterna, började öfwerläggningen om, til hwilken af drängarne i deras iboende eller de angränsande socknarne (längre sträckte sig ej deras bekanskaper) de skulle wända sig med sina anbud." En liknande bild av giftermålsseden i Ingelstads härad vid mitten av seklet ger rektorn Nils Bruzelius: "Vid äktenskaps uppgörande var därför alltid den viktigaste frågan: ‘Hadd ger I tösen?´ (Vad giver Ni flickan) och mer än ett parti har stannat vid blotta förslaget, emedan svärfadern vägrat att giva de ‘studa´ (oxar), som svärsonen önskade."

Vid sidan av de föräldrastyrda konvenansäktenskapen fanns naturligtvis utrymme för kärleksäktenskap i enskilda fall. Sägner och etnologiska rapporter berättar ibland om hur konflikter mellan generationerna slutat med att planerade äktenskap inställts eller att ungdomar drivit igenom sin vilja trots föräldrarnas protester. Studier av giftermålssederna visar också att föräldrainflytandet var större i regioner med stora sociala skillnader och relativt välbärgade bönder än i regioner med en mer egalitär social struktur.

Det finns ingen anledning att betvivla de etnologiska undersökningarnas resultat, men de säger mer om förekomsten av social homogami bland bönder än om hur omfattande den var och om det skedde förändringar över tid. Äldre etnologiska undersökningar var ofta koncentrerade på förhållanden som rörde bondesamhället, medan sederna hos de obesuttna mera sällan undersöktes.

Vi har undersökt mönstret för val av giftermålspartner i fem landsbygdsförsamlingar i västra Skåne under perioden 1829-1894. Undersökningen syftade till att klarlägga hur omfattande tendensen till social homogami var vid giftermål i Skåne, om det fanns skillnader i detta avseende mellan olika sociala grupper samt om det skedde någon förändring över tiden.

Totalt studerades 2 724 gifta par där vi kände till både mannens och kvinnans socioekonomiska bakgrund. Beroende på föräldrarnas jordinnehav och yrken hänfördes individernas till någon av de sociala grupperna "självägande bönder (inklusive kronobönder)", "frälsebönder", "torpare/husmän" och "lantarbetare". Som bönder definierades hushåll med mer än 1/16 mantal jord, medan "lantarbetare" inte ägde någon jord alls och utgjorde landsbygdens underklass (daglönare, statare med .era). "Torpare/ husmän" utgjorde en ganska heterogen mellangrupp där vi vet att några hushåll hade smärre jordtillgångar medan andra förmodligen inte hade någon jord alls. I varierande grad var man inom denna grupp tvungen att försörja sig genom lönearbete. I studier av partnerval är det nödvändigt att ta hänsyn till den sociala strukturen. I ett samhälle där 90 procent av befolkningen tillhör samma sociala eller etniska grupp blir graden av homogami naturligtvis hög även om det saknas en utpräglad strävan efter att gifta sig med någon ur den egna gruppen. Därför säger denna så kallade absoluta homogami inte speciellt mycket om huruvida det fanns en utpräglad strävan efter att gifta sig inom gruppen, utan mer om den sociala eller etniska strukturen. Istället används den relativa homogamin som ett mått på strävan efter att gifta sig med någon ur samma grupp. Här tas hänsyn till den sociala strukturen och homogami anses råda när människor är mer benägna att gifta sig homogamt än vad en slumpmässig matchning skulle resultera i. För att ytterligare förfina analysen och ta hänsyn till skillnader mellan olika socialgrupper och förändringar över tid, använder vi så kallad log linear analysis där den relativa homogamin kan modelleras multivariat.

Under den undersökta perioden var omkring 40 procent av giftermålen homogama. Tendensen till homogami skilde sig emellertid mellan de olika sociala grupperna. Självägande bönder var avsevärt mer homogama än lantarbetare, och frälsebönder intog en mellanställning. Detta förklaras troligen av det faktum att giftermålens ekonomiska betydelse var störst för de självägande bönderna. I deras fall var det viktigt att styra barnens giftermål så att jordbruksfastighetens produktiva förmåga i framtiden säkrade den sociala reproduktionen och tryggheten på ålderns höst för föräldraparet. För frälsebönder fanns liknande motiv, men man behövde inte ta med arvslagsstiftningen i beräkningen och när det gällde överförandet av en bondgård mellan generationerna var det godsägaren som hade sista ordet. Att föräldrarnas påverkan hade stor betydelse för barnens val av partner inom bondegruppen styrks av det faktum att tendensen till homogamin var större vid förstagiften än vid omgiften.

Homogamin bland lantarbetare kan snarast tolkas som att man tenderade att gifta sig med likar för att det var svårt att "gifta upp sig". Att gifta sig med en dotter eller son av bondesläkt borde i och för sig ha inneburit ett socialt avancemang. Frånvaron av en homogam tendens i gruppen torpare/husmän beror förmodligen på att gruppen är heterogen och att det var vanligt att man sökte partners både inom och utom den egna gruppen.

Trots att det skedde stora samhällsförändringar under 1800-talet, kan vi i de undersökta landsbygdsförsamlingarna i Skåne inte se något tecken på att tendensen till social homogami minskade. Naturligtvis ökade antalet äktenskap mellan egendomslösa personer eftersom denna sociala grupp växte, men det finns inget som tyder på att bönderna gav upp sin traditionella strävan att gifta sina barn samman med likar. Även om en mer modern syn på kärleksäktenskap må ha vunnit anklang i storstäderna i slutet av 1800-talet, fortlevde alltså de traditionella giftermålsstrategierna på landsbygden. Samtidigt bör man poängtera att även om föräldrainflytandet var omfattande i den meningen att man försökte undvika socialt nedåtgående rörlighet, så var sannolikt friheten att välja partner inom den egna gruppen betydande.

Giftermålsmönstret i det äldre agrarsamhället var intimt förknippat med den sociala reproduktionen i vidare mening, genom normer som ledde till bildandet av nya självständiga hushåll som kunde ta över gård, torp eller hantverk. Den starka strävan efter homogami var alltså central för exempelvis bondegruppens sociala reproduktion. Även om moderna normer successivt vann insteg i det svenska samhället så förändrades giftermålsstrategierna endast i mycket långsam takt. Strategin "kaka söker maka" lever i stor utsträckning kvar än idag, även om jordinnehavet har ersatts av utbildning, yrke eller etnicitet som den centrala gruppbildande faktorn. Kunskapen om historiska giftermålsmönster är därför betydelsefull inte bara för att bättre förstå jordbrukssamhället och dess förändring, utan också för att bättre förstå dagens giftermåls- och familjebildningsmönster.