Därför blir det annorlunda än man tänkt

De har tillsammans författat nyutkomna boken "När verkligheten sparkar bakut" (Studentlitteratur, 2006).

Maktkoncentrationen kring Göran Persson är en effekt av instabil parlamentarisk ordning lika mycket som personliga ambitioner. Offentlighetsprincipen som skulle underlätta medborgarnas insyn i det offentliga, har i stället lett till att insynen försvåras genom att mindre skrivs och mer sägs i telefon. Svensk samhällsvetenskap behöver mer av kontrafaktisk historieskrivning och djärvare visioner. Det är en huvuduppgift för vetenskaplig analys att ägna sig åt de alternativa förklaringarna.

I POLITIKENS VÄRLD blir det ofta annorlunda än man tänkt. I den statsvetenskapliga undervisningen lägger man stor vikt vid teoribildningen om olika samhällssystem. I memoarer, journalistik och intervjuböcker finns det gott om beskrivningar av den faktiska samhällsutvecklingen. Däremot är det sämre ställt med analyser av vad som förklarar skillnaden mellan teorin och det praktiska utfallet. Utifrån våra skilda erfarenheter från massmedier, politik och forskning har vi därför samlat oss till gemensamma tankar i denna fråga. Tesen är att det inte är politikernas illvilja eller egenintresse som förklarar att mycket går fel i politiken. Våra förtroendevalda har i allmänhet de bästa intentioner. Men trots detta leder deras handlande, med Robert Mertons ord, ofta till oavsiktliga konsekvenser.

EN FÖRSTA förklaring är att politikerna förbiser bieffekterna av de beslut de fattar. Formuleringen kan låta litet knapp och klinisk men frasen rymmer faktiskt ett par av de största förändringarna av svenskt samhällsliv under 1900-talet. Vårt första exempel är ingenting mindre än hela statsskickets utformning. Det är knappast en följd av en rationell plan. Den politiska vänstern, som för hundra år sedan verkade för allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt, såg framför sig en långvarig dominans. Alla visste ju hur industriarbetarna skulle komma att rösta, när rösträtten blev allmän. Redan kunde man iaktta maktens vänsterförskjutning i och med att allt flera fick rösträtt genom stigande löner enligt tidens regler. Högern skulle komma att hamna på historiens sophög.

Rösträttsreformen 1907 var i och för sig ett streck i räkningen. Det var försmädligt att det skulle vara en högerregering, som till slut drev igenom allmän rösträtt för män och det var olyckligt att man fick offra majoritetsvalmetoden för den proportionella metoden. Men herremakten var bruten.

De långsiktiga konsekvenserna insåg man emellertid inte. I och med den proportionella valmetoden (som införts för att skydda högern från utplåning) blev det lättare för partierna att komma in i riksdagen, om det blev lättare att komma in fick vi flera partier, om vi fick flera partier blev det svårare för vart och ett att få egen majoritet, om det blev svårare att få egen majoritet måste minoriteterna börja samarbeta med varandra. Och det var precis vad högern ville, både i sak och i enlighet med sitt konstitutionella ideal som var något helt annat än blockbildning och partistrid. Den majoritetsdemokrati vänstern drömde om fick ge vika för en samarbetsdemokrati. Vänsterblocket splittrades. Mångpartisystemet blomstrade. Socialdemokrater utan egen majoritet kom att förvalta högerns 1800-talsideal. I vår konstitutionella utveckling drogs en rak linje från Louis De Geer till Per Albin Hansson. 2000-talets samarbete i riksdagen med dess oklara ansvarsförhållanden är en oavsiktlig konsekvens av författningsändringarna för hundra år sedan.

Vårt andra exempel gäller storkommunerna. Kommunerna har slagits samman till internationellt sett mycket stora enheter i syfte att kunna bära upp de dyrbara välfärdsprogrammen för bland annat skola och socialpolitik. Det man förbisåg var det demokratiska underskott man därigenom skapade. Tusentals förtroendeposter försvann. Avståndet mellan väljare och valda ökade. Politikermisstroendet bredde ut sig i vårt land.
 
ETT ANDRA MISSTAG är att fastna i det dagsaktuella. En sådan närsynthet kom att utmärka grundlagsreformerna i mitten av 1970-talet. Den gamla regeringsformen präglades av maktdelning mellan kung och riksdag men den politiska verkligheten hade sedan länge blivit en annan. Nu ville man kodifiera den praxis som uppstått och, som det hette, "grundlagsfästa parlamentarismen": maktdelningen skulle upphävas, regeringen utgå ur riksdagens majoritet och statsministern vara den ytterst ansvarige. Men när statsministern inte längre hade någon motvikt, blev det fritt fram för en fortsatt utveckling som lade allt mera makt i hans händer. Den nya grundlagens bestämmelser i kombination med Sveriges medlemskap i EU har gett den svenske statsministern en långt starkare ställning än det var tänkt. För utvecklingen avstannade naturligtvis inte år 1974. Den fortsatte hela tiden i samma riktning med allt mera makt koncentrerad till statsministern, något som många tanklöst bara tillskriver Göran Perssons personliga ambitioner. Det var en instabil ordning man införde och den har sedan dess hela tiden graviterat mot en maktkoncentration, som ingen önskat sig. Stark våg går som bekant med egen kraft genom havet.

På samma sätt kan man faktiskt se på det nya, mångkulturella Sverige. Vårt homogena samhälle har krackelerat. Partier och organisationer tappar medlemmar, kyrkans monopol har upphört, någon allmän värnplikt ger inte längre unga män gemensamma erfarenheter, befolkningsomflyttningen försvagar släkt- och vänskapsband, en statlig radio och TV ersätts av en mångfald kanaler. Kort sagt: kittet i samhällslivet eller, som statsvetarna säger, det sociala kapitalet håller på att eroderas i vårt land.

Med stor tydlighet framträder det nya mönstret i fråga om invandringen. En reglerad arbetskraftsinvandring har ersatts av en flyktinginvandring som staten inte kan styra på samma sätt. Valhänthet och välvilja präglar politiken och man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig vare sig till det traditionellt svenska eller till den mångkulturella förnyelsen. Någon kulturkamp till försvar för svenska värden, som i många andra länder, har inte följt i omvandlingens spår och inför den nya nationaldagen verkar många svenskar snarast generade. Något intresse att utnyttja den slumrande kraften, inte minst av ekonomisk natur, i tätorternas invandrarområden, som finns i China Towns på många andra håll i världen, har inte mobiliserats. Honnörsorden visar sig strida mot varandra: integration och anpassning kolliderar med respekten för de nya svenskarnas religion och kultur. Det lyckosamma sextiotalets styrmedel för arbetskraftsinvandringen har visat sig otillräckliga för det nya millenniets flyktinginvandring och öppna fönster mot en globaliserad värld.

Ett tredje exempel på tidsbundenhet är hur medierna slagit ut riksdagen som maktforum. Syftet med sjuttiotalets författningsreform att grundlagsfästa parlamentarismen var att stärka riksdagen, men utvecklingen har tvärtom inneburit en avsevärd försvagning av parlamentets ställning. Sverige styrs nämligen alltmer via presskonferenser. Det är inte i riksdagsutskotten eller i kammardebatten som de brådskande nyheterna förkunnas eller de stora utspelen görs. Det är TV-nyheternas kvällssändningar och de stora tidningarnas pressläggningstider som sätter tidtabellen för de politiska nyheterna.

FÖRANKRING heter det svenska bidraget till politikens fysiologi. Termen "anchoring" anges i statsvetenskapliga uppslagsböcker ha svenskt ursprung. Partipolitiskt har det varit socialdemokratins främsta gren. Så mycket mera förödande då, när för det tredje denna process nonchaleras såsom var fallet vid det svenska EU-inträdet. Efter årtionden av negativ opinionsbildning om det europeiska samarbetet skedde en omkastning av politiken ovanför medborgarnas huvuden. Den förändrade världspolitiska situationen må ha varit ett gott skäl. Men i politik räcker det inte att ha rätt. Man måste också få rätt genom att andra håller med. Man måste förankra. Eller annorlunda uttryckt: de objektiva skälen för den utrikespolitiska omorienteringen var inte tillräckliga. Det som dessutom hade behövts var en opinionsbildning i syfte att övertyga väljarna om det riktiga i den nya kursen. Nu möts etablissemangets Europapolitik av stor misstänksamhet. Slutligen kan vi konstatera att det ibland blir annorlunda än man tänkt sig därför att politikerna vidtar åtgärder som motverkar sitt syfte.

Offentlighetsprincipen är ett gott exempel. Återigen var avsikterna de bästa: medborgarna skulle kunna kontrollera sin överhet genom att ha full insyn. Liksom beträffande parlamentarismen är Sverige ett extremt land i detta avseende. Den svenska offentlighetsprincipen har traditioner ända sedan tryckfrihetsförordningen år 1766. Inom Europeiska Unionen har offentlighetsprincipen emellertid blivit en ständig källa till konfrontation och missförstånd. I verkligheten försvårar den snarast insynen helt enkelt därför att svenska myndigheter sätter allt mindre på papper. Man vet att allt man skriver ska kunna visas upp. Så man skriver mindre och pratar mera i telefon.
 
FÖR ATT POLITIKERNA BÄTTRE ska kunna uppnå sina mål behövs det därför en djärvare och mera fördomsfri analys av vilka medel de kan använda sig av. Partierna själva är alltför fångade i intressepolitik och prestige för att åstadkomma något verkligt nytänkande på den punkten. Tankesmedjorna, som borde fylla denna funktion, är i jämförelse med sina amerikanska motsvarigheter alltför nära knutna till näringslivet respektive fackföreningsrörelsen för att komma på något originellt och oförutsebart. Våra universitet och högskolor är alltför ängsliga inför det normativa för att våga sig på att vara visionära.

Det sätt att tänka vi skulle vilja att samhällsvetenskapen inspireras av är den kontrafaktiska historieskrivningen. Utgångspunkten är att historien inte är förutbestämd. Något annat än det som hände kunde faktiskt ha inträffat. Att tänka i sådana alternativ är, vetenskapsteoretiskt sett, faktiskt samma sak som att ägna sig åt förklaringar, vilket alla kan enas om som samhällsvetarnas huvudåtagande. Vår uppgift är att förstå världen och försöka visa att det som hände berodde på x och y. Men då skulle vi lika gärna kunna formulera oss kontrafaktiskt och säga att om inte x och y hade inträffat, så skulle något annat ha hänt än det som faktiskt ägde rum. Men det kontrafaktiska tänkandet bör iaktta vissa metodregler:

1. SPECIFICERA SAMBANDEN! Försök att belägga sambanden så nära den beroende variabeln som möjligt även om sambanden i verkligheten kan vara både indirekta och mycket långsiktiga! Det är inte tillrådligt att kopiera Pascals berömda uttalande "Om Kleopatra haft en oskön näsa, skulle första världskriget aldrig ha brutit ut".

2. VARFÖR INTE PRECIS TVÄRTOM? Tänk på att orsakssambandens riktning ofta kan vara motsatsen till vad man intuitivt föreställer sig! "Om Kennedy hade haft en vänligare diplomatisk relation till Chrustjev, hade Kubakrisen aldrig inträffat." Men lika gärna kan man säga "Om Kennedy visat mera militär styrka, skulle Chrustjev aldrig ha vågat sig på att sända missiler till Kuba.
 
3. MINIMAL OMSKRIVNING AV HISTORIEN. Låt inte fantasin skena iväg utan ändra så litet som möjligt av historien! Det blir meningslöst med följande kontrafaktiska historieskrivning även om den säkert är sann: "Om Napoleon hade haft kärnvapen, skulle han ha vunnit slaget vid Waterloo."
 
4. KONSISTENS MED VETENSKAP OCH BEPRÖVAD METOD. Ändra bara på en sak och håll i övrigt fast vid vad som är belagt och etablerat! Undvik spekulationer av typ "Om Martin Luther King inte varit i Memphis, skulle han ändå ha blivit mördad den där dagen på grund av planeternas olyckliga ställning." Det är politikernas uppgift att förändra det som vi finner vrångt och orättfärdigt. Men passionen för målen måste balanseras av en kylig analys av medlen. Annars sparkar verkligheten bakut.