Organisationer som hinder för organisering

eller om skapande och återskapande av handlingsnät

Vad är "organisationsteori"? Den frågan ställde den (då) kände förvaltningsteoretikern Dwight Waldo 1961 när han skulle recensera en hög böcker vars titlar proklamerade att de handlade om just detta. Teorier om hur man styr eller administrerar, det vill säga sköter något åt någon annan, hade redan de gamla grekerna. De hade också läran om ledning och arbetsorganisation, ordnade sätt att utföra arbete på, framför allt i industriföretag. Men vad var organisationsteori? Och, vad är "organisationer"? Ordet "organisation" brukade betyda tillstånd av ordning. När det användes i pluralis betydde det bara föreningar, men även organisationer kunde kallas för "föreningar". Sedan fanns det "företag", "myndigheter", "byråer"...

Dwight förstod ganska snart att uppfinnandet av "organisationer" som enheter separerade från sin omgivning, behövdes för att kunna importera systemteori (ett barn av cybernetiken) till samhällsvetenskapen. Hade han varit lite mer uppmärksam hade han upptäckt att Chester Barnard redan 1938 talade om "organisationer" i boken The Functions of the Executive. Barnard läste nämligen just då Talcott Parsons, denne sociologiske jätte som ensam (med lite hjälp av sin fru som .itig översättare) bestämde vilka författare och begrepp som skulle gälla inom den amerikanska sociologin. Och "system" fick en central plats.

Om Waldo hade skrivit sin recension samtidigt som Brunsson och Sahlin-Andersson skrev uppsatsen om organisationer i den svenska offentliga sektorn år 2000, hade han blivit än mer förvånad. Nu fanns "organisationer" överallt. Antropologen Mary Douglas berättar om att när man vid förra sekelskiftet ständigt fick nya namn på sjukdomar och symptom så fick folk genast dessa sjukdomar och symptom. Hade de varit sjuka i sjukdomar som det inte fanns namn på eller blev de sjuka allt eftersom sjukdomarna och symptomen uppfanns, undrade Douglas? Hur som helst är den moderna världen full av organisationer. Organisationer har en formell struktur, något slags hierarki (som kan vara omvänd eller omdanad, men som finns), samt flertalet andra stabila drag.

Den berömde amerikanske teoretikern Karl Weick försökte redan 1969, i boken The Social Psychology of Organizing (som dock blev känd först efter andra utgåvan, 1979), övertyga organisationsforskare om att vad man egentligen borde rikta uppmärksamheten mot var organisering, inte organisationer. Svenska organisationsforskare var bland de första att anamma budskapet, inte minst därför att de redan från början hade byggt upp en tradition av fältstudier som nästan oundvikligen visar ständigt pågående organisering, istället för stabila strukturer. Många anställda vet inte hur deras organisationsstruktur ser ut och klarar sig faktiskt utmärkt utan den kunskapen. De flesta forskare som studerar "organisationer" blundar för det faktum att organisationer är en produkt av, inte en utgångspunkt för, organisering.

Men hur ser organisering ut när den sker? Min idé, som är nära besläktad med Weicks resonemang, är att den består av kopplandet av kollektiva handlingar till varandra, nämligen skapande och återskapande av "handlingsnät".

Hur vet man hur man skapar ett handlingsnät eller hur man kopplar sin egen handling till de nät som redan existerar? Man kan tala om en "institutionell ordning" som kan urskiljas på varje plats och tidpunkt, det vill säga en uppsättning av (inte nödvändigtvis homogena) institutioner som är rådande just där och just då. Sådana institutioner styr organiserandet i den mån som de säger vilka handlingar som legitimt kan bindas till varandra. I vår institutionella ordning ska den som producerar försöka sälja sina produkter - den som har pengar ska spara eller investera dem. Låt mig ge ett exempel som kommer från mitt eget område.

Jag vill skriva en bok. Detta låter som en individuell handling, men det är det förstås inte. Även om boken skulle vara ett resultat av ett rent tankeexperiment, är det nödvändigt för mig att läsa ett flertal andra böcker, och på så sätt koppla mig till flera andra människors handlingar, både levande och döda. Jag menar här först och främst deras författarskap, men skrivandet är bara en liten del av det handlingsnät som jag är tvungen att koppla mig till för att kunna skriva "min" bok. Bokförsäljning och bokutlåning är redan kopplade, tillsammans med uppfinnande och produktion av understrykningspennor, för att inte glömma datortillverkning samt produktion och distribution av energi. Sådana handlingsnät är faktiskt gränslösa och utan tvekan globala, så forskaren måste avgränsa och begränsa dem för att kunna säga något vettigt överhuvudtaget.

Eftersom jag är fältforskare behöver jag först koppla min tidigare forskning (avspeglad i publikationer) till forskningsfinansiering, och så fort jag har fått pengar kan jag koppla min forskningsverksamhet till det vi kallar vårt fält - organiseringspraktiken. När fältarbetet är avslutat skriver jag ett manus (genom att koppla mig till tillverkning och försäljning av datorer, lampor, pennor, osv.) som nu måste kopplas till en annan kollektiv handling som kallas för publicering.

Efter att denna koppling har åstadkommits måste det redan existerande nätet vidgas för att inkludera marknadsföring och försäljning. Och till slut har det blivit dags att koppla in undervisning och popularisering, och så vidare och så vidare.

Varför behöver man ett sådant begrepp? I en vanlig analys börjar man med "aktörer" eller "organisationer" men med hjälp av "handlingsnät" vill jag visa att de förstnämnda är produkter av, snarare än ursprungskällor till, den organisering som pågår inom handlingsnätet.

Varför inte börja med "en forskare" eller "ett universitet"? Ett universitet brukar betraktas som en organisation, och det betyder att man i förtid bestämmer vad som är "inne" och "ute", vad som är "omgivningen" och var "gränserna" går. Men för att utföra de handlingar som är kärnan av universitetet som institution - forskning och undervisning - behövs det kopplingar till massor av kollektiva handlingar som går "utanför" universitetet som organisation. Nästan alla exempel ovan är av det här slaget, men låt mig ta ett annat. Ett universitet måste till exempel ha kontakter med en eller flera städfirmor, men städfirmorna tillhör inte universitetet och inte heller den sektor som benämns "högre utbildning". Ändå kan en strejkande städfirma lägga oerhört mycket hinder i vägen för universitetets "riktiga" arbete.

Med "handlingsnät" går det att fånga både och. Man kan hävda att samma fenomen kan fångas med hjälp av begrepp som interorganisationella kontakter eller samarbete mellan organisationer. Det är möjligt att studera samarbetet mellan universitetet och städfirman, men vad ska man göra om kontraktet sägs upp? Studera samarbetet med nästa städfirma? Studien som sådan skulle säkert vara intressant, men den bidrar inte till att fånga vad forskare och lärare gör om städarna inte gör sitt arbete, och varför det då blir problem.

Varför inte göra som så många andra - studera nätverk? I nätverksperspektivet finns ett antagande om att det först finns aktörer, som efterhand kontaktar varandra och om kontakterna upprepas uppstår ett nätverk. I handlingsnätsperspektivet är det förbindelser mellan handlingar som skapar aktörer som exempelvis att "en förläggare" blir till eftersom han eller hon publicerar böcker, men för att kunna publicera böcker måste någon skriva dem. "Författaren" är den som faktiskt skriver och publicerar böcker, inte någon som har tryckt ordet "författare" på sitt visitkort. En verklig författare och en verklig förläggare, eller ett förlag och ett universitet, kan forma ett nätverk, men behöver inte göra det för att utföra sitt arbete. Jag är förstås inte först med att vilja publicera böcker, så det färdiga handligsnätet "publicering av vetenskapliga skrifter" existerar redan. Men hur har det vuxit fram? Det är en fråga som bättre besvaras om den breddas: hur uppstår institutioner?

Vissa handlingar upprepas, men varför upprepas de? Det kan man ge olika förklaringar till beroende på vilken världsåskådning man har. Den mest typiska förklaringen är utilitaristisk - handlingen har upprepats eftersom den har åstadkommit önskat resultat. Förklaringen kan förminskas till en funktionalistisk nivå: handlingen visade sig ha en funktion (inklusive en ritualistisk eller psykologisk funktion) eller en estetisk förklaring (den var tilltalande för den som agerat eller för observatören) eller hela vägen ner till förklaringen att den var slumpmässig (den som agerade visste inte bättre än att upprepa handlingen).

Orsaken är inte så viktig, utan det är upprepandet som är det. När upprepningen är så tydlig att den kan urskiljas av en observatör kan vi tala om ett handlingsmönster. En upptäckt av ett icke tidigare existerande handlingsmönster leder naturligtvis till frågan: varför gör ni så? Och om inte svaret kan formuleras i rättfärdigande termer kommer handlingsmönstret att försvinna eller klassificeras som en tic, ett manér, eller en mekanisk rörelse. "Rättfärdigande termer" innebär att svaret måste formuleras med hänsyn till rådande normer och värderingar; om detta accepteras blir handlingsmönstret mindre och mindre synligt. Det "tas för givet" och institutionaliseringen har blivit ett faktum. Tillverkning kopplas till försäljning och om inte så görs måste man förklara det ("jag producerar bara för mitt eget bruk" - men observera att skattemyndigheten är mycket skeptisk till den typen av avvikande förklaringar).

När institutionen "universitet" tog fart fanns en kollektiv handling. Man kom på att undervisning på högre nivå (än den vanliga skolans) och som upprepades i olika former på många olika ställen (lärare vandrade från ett hov till ett annat) skulle bli bättre om man istället samlade studenterna på en plats. Och så blev universitet i Bologna till, för att följas av Oxford, och lite senare Uppsala, men då som nu behöver de bli accepterade av Bologna. Det har dock tagit lång tid för handlingsnätet inom högre utbildning att omvandlas till "organisationer" (somliga hävdar att det ännu inte har hänt...).

Men varför skulle organisationer kunna utgöra ett hinder för organisering? I sitt numera klassiska verk sa Charles Perrow att organisationer enbart är verktyg för att åstadkomma kollektiva mål. Om! Det är korrekt att de vanligtvis skapas med detta som syfte. Man måste registrera ett bolag (starta en formell organisation) för att legitimt kunna fortstätta sin vinstgivande verksamhet. Organisationer är ting - de stabiliserar en del av det handlingsnät som har producerat dem. Men som alla ting kan de vara tunga och störande. En forskare kan då och då behöva lite annan professionell hjälp som inte finns just i den egna organisationen, vilket ofta betyder att man måste ta sig igenom sin egen hierarki för att nå en annan organisationshierarki och som eventuellt når de proffs vars handling man behöver. Observera att man inte behöver proffsen, eller i alla fall inte alltid men man kan ju inte anställa hela världen. I en värld full av organisationer verkar det som att för att kunna organisera något måste man engagera nästan hela världen. För att få hjälp med min dator måste jag egentligen kontakta chefen för it-avdelningen som egentligen måste kolla hur mycket de får lov göra för min enhet... självklart fuskar jag, går en genväg och kopplar min handling direkt till it-supporthandlingen.

Det är inte bara det att vissa organisationer är byråkratiska. Många eller kanske alla organisationer är mycket mer än bara enkla verktyg. De uppfyller också många politiska och symboliska funktioner. Mina kollegor och jag använde framgångsrikt just handlingsnät som analytiskt ramverk i en studie om city management i Warsawa, Stockholm och Rom. Vi kunde ha börjat med aktörer eller organisationer men det skulle bara blivit en lång lista, som varken hade blivit komplett eller aktuell och som inte heller skulle säga så mycket. Istället frågade vi: Vad görs i den här staden? Vad måste göras i den här staden? Hur är de olika handlingarna kopplade till varandra? Om invånarna vill ha kabel-TV måste en kabeloperatör dra en kabel, vilket betyder att någon annan måste gräva ett hål i marken, och någon tredje återställa gatan. Företagen som gräver eller reparerar kan vara olika från gång till gång, eller från den ena offentliga upphandlingen till den andra, men gräver man i en gata måste gropen fyllas igen. Det är handlingarna - inte objekten - även fiktiva såsom formella organisationer som bör stå i centrum för organisationsteorin.