Personligt, estetiskt och politiskt

Spanskt tänkande under 1900-talet

Många spanska intellektuella lever med känslan av att ha haft otur genom ett tungt arv av censur, krig och förtryck som verkat förödande på det intellektuella livet. Historiskt sett har mycken spansk energi kanaliserats in i projektet att erövra och behålla territorier och att sprida den katolska läran. Mycket kraft har också gått till att bekämpa varandra under inbördeskrigen på 1800- och 1900-talen. Ett smärtsamt minne för nationen är att stora delar av den spanska intelligentian gick i landsflykt 1939. De fyrtio år som general Francos regim varade innebar kraftiga inskränkningar i den intellektuella friheten och isolering från resten av det europeiska kulturlivet. Med den demokratiska konstitutionen från 1978 är nu dessa hinder undanröjda. Pessimisterna ser dock nya hot, dels genom en politisk och kulturell fragmentarisering på grund av regionalnationalismen, dels genom den ytlighet i massmedierna som tränger ut tänkandet i Spanien likväl som i andra länder. Det är inte konstigt att Spanien i sig har varit ett problem för de intellektuella. Unamuno, som kommer att presenteras längre fram, brukade säga att "Spanien gjorde ont i honom", en formulering som många tänkare skulle kunna göra till sin. Spanien är idag en modern europeisk stat och en industriell stormakt, men för spanjorerna är det något nytt att känna sig "europeiska".

I ett flerårigt forskningsprojekt har jag undersökt sambandet mellan litterärt och ?loso?skt tänkande i Spanien under 1900-talet, där jag lyfter fram fem av Spaniens mest kända tänkare. Unamuno är romanförfattare och dramatiker men också filosof. Ortega y Gasset är det spanskspråkiga områdets mest kände filosof. María Zambrano är den enda kvinna som brukar omtalas i den spanska filosofins historia. Trías och Savater är båda universitetslärare i filosofi, kända för allmänheten genom sin medverkan i pressen. Urvalet erbjuder en fördelning mellan regioner och generationer. Här finns två basker (Unamuno och Savater), en Madridbo (Ortega y Gasset), en andalusier (Zambrano) och en katalan (Trías). Två av tänkarna är födda på 1800-talet (Unamuno och Ortega y Gasset) och två av dem (Savater och Trías) är mycket aktiva vid 2000-talets början.

Miguel de Unamuno (1864-1936) väste upp i en baskisk, strängt katolsk familj. Han blev skönlitterär författare och journalist, filosof, professor i grekiska och rektor för universitetet i Salamanca. Han skrev romaner, noveller, teater, poesi och litteraturkritik. Det vanligaste är att studera honom som romanförfattare. Det är svårt att sammanfatta Unamunos verk på grund av hans enorma produktivitet, hans mångskiftande ämnen och hans omsvängningar när det gäller åsikter. Snarare än att kämpa för en viss idé är Unamuno sysselsatt med att utarbeta och projicera sin egen personlighet i rollen som det ensamma geniet. Den specialiserade kritiken är överens om att Unamuno är en driven stilist, men i övrigt går åsikterna isär. Unamunos nyckfullhet har uppfattas som charmigt "spansk" samtidigt som andra menat att det är lustigt att ha en Unamuno i ett land, men att ha tjugo skulle vara intellektuell anarki.

Giganten i spanskt tänkande är José Ortega y Gasset (1883-1955). Ortegas intellektuella strävanden var knutna till Spanien och det spanska, och han menade att Spanien behövde en kultur- och forskningsreform för att komma ikapp andra länder. Ortega föddes i en familj med stort kulturintresse, doktorerade snabbt i filosofi och reste sedan till Tyskland, där han satte sig själv i ett hårt studieprogram. Hans framgångar som journalist, föredragshållare och filosof såväl i Spanien som i Latinamerika började 1914 och varade fram till inbördeskriget 1936. Ortega gav ut ett enormt antal artiklar samtidigt som han grundande en tidskrift och ett förlag som båda fick stor betydelse för det intellektuella livet i spansktalande länder. Hans mest kända verk är Massornas uppror från 1930, en studie av demokratin som kulturfenomen. Ortega rörde sig inom så olikartade områden som filosofi, sociologi, statsvetenskap, teknik, naturvetenskapernas historia, litteratur, konst och historia. Outtröttligt försökte han fungera som mellanhand mellan Spanien och Europa genom sina aktiviteter som tänkare, skribent och universitetslärare.

 
Det finns få kvinnor i spansk filosofi, och när det gäller María Zambrano (1904-1991) hör man oftare talas om hennes namn än om hennes tänkande och dessutom nämns namnet nästan alltid i samband med exilen. Dagens bild av María Zambrano verkar ha mer att göra med hennes personliga öde än med hennes intellektuella djup. Hon föddes i Andalusien men flyttade till Madrid, där hon började studera filosofi. Under republikens första år väcktes hennes politiska intresse, vilket medförde att hon lade undan studierna för att ägna sig åt propagandaarbete. Som många andra var hon tvungen att lämna Spanien 1939. Den som närmar sig Zambranos verk kritiskt ser genast att det finns ett genreproblem. Läsaren frågar sig hur det är tänkt att man ska uppfatta påståendena och vems röst man hör i texten. Texterna är inte vetenskapliga, fast de handlar om ämnen som man kan behandla vetenskapligt. Hon intresserar sig för religion men inte för studiet av religiösa skrifter. Hon verkar se sig som en förmedlare av sanningar mellan ett högre väsen och läsaren.

Zambrano vill gå längre än vetenskaperna och längre än nu kända genrer och smälta samman religion, poesi och filosofi i det hon kallar ett poetiskt förnuft. Dessutom tror hon att den för Spanien typiska kunskapen är förbunden med det poetiska förnuftet. Hon menar att det typiska spanska tänkandet skulle vara asystematiskt, spritt och vandrande, det vill säga att hon själv skulle representera det typiska spanska tänkandet.

TUDELAT ÅRHUNDRADE

Eugenio Trías (f 1942) är en tänkare som har sitt ursprung i marxismen liksom nästan alla unga spanska intellektuella i samma generation. I hans verk kan man urskilja tre linjer, nämligen introducerandet i Spanien av strukturalismen och poststrukturalismen, intresset för estetik och försöket att utveckla en egen filosofi, gränsfilosofin. Trías föddes i Barcelona i en katolsk familj i övre medelklassen. Under sina arkitekturstudier kom han att bli en välkänd medlem av den berömda "gauche divine" i Barcelona vid slutet av 1960-talet. Han reste till Paris och lärde personligen känna flera av de mest kända poststrukturalisterna, och i samband med en vistelse i Argentina kom han i kontakt med psykoanalysen. Trías har fungerat som förmedlare också på det estetiska området och har skrivit om exempelvis antika dramer och om psykologiska aspekter på konst, ofta på ett strukturalistiskt inspirerat sätt. Under de senaste decennierna har Trías utarbetat en egen filosofi, "gränsfilosofin". Liksom Zambrano blandar han tänkande och kännande och vill sammansmälta filosofi, religion och konst.

Fernando Savater (f 1947) är knappt fem år yngre än Trías, men om man ser på innehållet i hans skrifter och hans offentliga uttalanden verkar han vara en hel generation yngre. Savater har publicerat ett femtiotal verk och deltar i det offentliga livet också genom debattartiklar i El País. Savater anser att människans frihet, etiken, demokratin och utbildningen hör ihop. Vi människor föds inte "färdiga" utan får vår mänsklighet från vår grupp, från andra människor. Den här processen sker genom utbildning, först i familjen och sedan i skolan, och därför är utbildningen central i alla samhällen. Eftersom människan inte är förprogrammerad att uppföra sig på ett visst sätt måste han eller hon välja sitt uppförande, och detta är etikens områden. Savaters mest kända verk är El valor de educar (1996) [Att uppfostra är viktigt och kräver mod]. I en demokrati får personligheten sitt högsta uttryck i det offentliga livet, eftersom det fulla utnyttjandet av friheten och etiken är förbundet med offentligt handlande. Savater har själv engagerat sig mot ETA:s våld och uppmanar spanjorerna att demonstrera sitt stöd för rättsstaten och konstitutionen.

VAD ÄR "SPANSKT" HOS DE HÄR TÄNKARNA?

Den spansktalande världen har haft en så konfliktfylld och våldsam politisk utveckling, inte minst under 1900-talet, att en stor del av de intellektuellas energi har inriktats mot en reflektion över det offentliga livet. För många spansktalande intellektuella har ordet "tänkande" kommit att uppfattas som synonymt med politiskt tänkande.

Spansk politik under 1900-talet har präglats av regionalismen. Unamuno fick uppleva hur den baskiska nationalismen tog fart, och han slutade aldrig att protestera mot dess förfalskning av historia och språkvetenskap. Trías har publicerat ett antal mycket skarpa artiklar mot den katalanska regionalnationalismen som han menar har förts fram av en grupp regionalpolitiker som velat främja sina egna intressen. Europa är ett annat återkommande tema och har stått för modernisering. Unamuno vill vissa gånger europeisera Spanien och andra gånger skydda landet mot att bli alltför utvecklat. Ortega är däremot en klar anhängare av ett närmande till övriga Europa. Man kan säga att detta är målet med hela hans verk. Zambrano talar mycket lite om Europa och detsamma gäller Trías. Det finns dock en bok av Trías där han anlägger en klart antivästerländsk attityd. Savater stöder Spaniens integration i Europa, och just i argumentationen mot ETA är Spaniens integration i ett demokratiskt Europa ett viktigt argument.

Både Unamuno och Ortega visade intresse för socialismen i sin ungdom, men båda kritiserar hårt det politiska våldet under 1930-talet som kom från både höger och vänster. Båda kan sägas tillhöra "det tredje Spanien" som krossades mellan de båda stridande parterna i inbördeskriget. Zambrano kan kallas både republikan och socialist men hon talar samtidigt om kärleken till det spanska folket och om religionen. Trías har en tydlig vänsterprofil samtidigt som han är en egensinnig tänkare. Savater säger sig vara vänstersympatisör sedan ungdomen, men många av hans åsikter skulle också kunna kallas liberala. Regionalismen, inbördeskriget och motståndet mot Francoregimen verkar ha absorberat nästan all spansk politisk energi, och andra politiska rörelser som feminism, tredjevärldenperspektiv och miljörörelse har fått mindre genomslag i Spanien än i andra västeuropeiska länder.

Kan man då till slut identifiera någon "spansk" linje bland de studerade tänkarna?
- De citerar sällan varandra och kan inte sägas bygga på varandra i någon avgörande grad utan de vill helt klart utarbeta ett eget personligt verk.
- Vid sidan om oron för Spanien som land är det som främst förenar dem deras tydliga intresse för estetik.
- Landets politiska omvälvningar har påverkat både liv och verk för samtliga.

Man skulle därför kunna sammanfatta det spanska tänkandet med att säga att det är personligt, estetiskt och politiskt.