Vägar till kreativ och nydanande forskning

Man kan se det som en fråga om att välja ut kreativa ansökningar i den årliga projektfloden. I en nyligen genomförd undersökning vid Vetenskapsrådet visar det sig att av de fem olika kriterier som bedöms för varje ansökan (allmänkompetens, vetenskaplig betydelse, originalitet, teoretisk förankring och metod/dataadekvans) så var det originalitet som korrelerade bäst med slutbetyget och allmänkompetens sämst. Mönstret var så stabilt att det upprepades i var och en av de nio beredningsgrupperna.

Man kan också se förnyelse som en fråga om att skapa sådana stödformer som gynnar nydanande forskning. Det finns två klassiska recept för detta: att skapa en kritisk massa och att främja gränsöverskridande impulser; tvärvetenskap kan ses som ett specialfall av det senare.

I enlighet med detta tänkesätt ser man en tydlig trend bland forskningsfinansiärer att vilja ge pengar till stora forskargrupper snarare än till enskilda forskare, till exempel Vetenskapsrådets Linnéstöd och Riksbankens stora projekt. Samma vilja att undvika isolering ligger bakom ansträngningarna att öka det internationella samarbetet inom humaniora och samhällsvetenskap. Problemet är att de ekonomiska resurserna för detta är mycket, mycket mindre än för starka miljöer på hemmaplan.

Vid närmare betraktande finner man att dessa båda syften delvis motverkar varandra. Om det finns en kärna av god forskning men miljön är alltför liten, vad gör man då? Ett sätt är att söka kontakt med och inleda samarbete de bästa forskarna i andra länder, ett annat att finna en gemensam nämnare med likasinnade inom samma universitet.

Vilket som är bäst i det enskilda fallet bör prövas förutsättningslöst, men jag är övertygad om att det internationella samarbetet i de flesta fallen är mest effektivt för förnyelse. Det gäller både bredden och det vetenskapliga djupet hos de nya impulserna och den totala mängd ny kunskap som hämtas hem till Sverige. Det ligger så att säga i själva forskningens, särskilt grundforskningens, natur att den är gränslös och bygger mer på utmaningar än på samförstånd.

Men stödformerna bildar ett tryck i motsatt riktning. Praktiskt taget all forskningsfinansiering är begränsad till nationella grupper, och i fallet med Linnéstöden finns det också ett tryck att skapa grupper inom ett och samma universitet, eftersom det är rektorerna som söker. Linnéarbetet har säkert gett rektorerna en god strukturell insikt om det egna universitetet, men det är tveksamt om det gynnar forskningens fokusering och förnyelse. Tvärtom finns det en uppenbar risk för ökad provinsialism i svensk forskning.

En variant vore att låta starka svenska miljöer bilda kärnor i tidsbegränsade internationella forskningscentra (på svensk botten). Något liknande planeras redan nu i fråga om mikrodataforskning, en satsning som kommer att beskrivas närmare i kommande nummer av Tvärsnitt.

Bengt Hansson
Ansvarig utgivare, Tvärsnitt
Huvudsekreterare, ämnesrådet för humaniora
och samhällsvetenskap