"Excellens" - ett hinder för kvinnliga ledande forskare?

Man kan fråga sig om den svenska akademiska världen var mindre excellent förr, innan detta ord hade kommit på var mans läppar. Var svenska fysiker, medicinare och historiker mindre skickliga och framgångsrika på, säg, 1960-talet? Jag tror att det skulle vara svårt att leda något sådant i bevis. Självfallet är det viktigt att svensk forskning är av hög klass. Det är alltså inget fel med målsättningen, men möjligen med medlen.

Befrämjas verkligen forskningens kvalitet bäst genom att man ger några få stora anslag samt etiketten "ledande" till vissa utpekade miljöer eller personer? Det är något man behöver diskutera. Och man behöver dessutom fundera på vad "talet om excellens" gör med de akademiska miljöerna? Hur man talar om ett fenomen är nämligen inte oväsentligt, eftersom man härigenom påverkar människors sätt att tänka om sig själva och varandra.

Mitt intryck är att talet om excellens faktiskt gör mycken skada. Det finns många välmeriterade och erfarna lärare och forskare som mår dåligt i dagens klimat, där man hela tiden tvingas konkurrera med de kollegor man helst vill samarbeta med. Det finns många som inte står ut med att jämt och ständigt behöva framhäva sig själva i skrytsamma ordalag. Sannolikt är det så, att många av de människor som dragits till universitetsvärlden har gjort det just därför att de uppskattat att det är verksamheten - kunskapssökande och kunskapsförmedling, samtal och samarbete - som står i fokus, inte den enskilda personen. Många har dessutom en yrkesstolthet som består i att alltid prestera väl, men utan att tala särskilt mycket om det.

Man kan fundera vidare kring vad talet om excellens egentligen får för effekter. Det är till exempel anmärkningsvärt hur sned könsfördelningen är bland dem som i år ansökt om långsiktigt stöd till ledande forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Inte mer än lite drygt tio procent av ansökningarna har skickats in av kvinnor.

Betyder dessa siffror att det faktiskt finns påtagligt fler män som kan rubriceras som ledande forskare i dagens svenska universitetsvärld?

I mina ögon framstår det som en ganska osannolik slutsats. I och för sig finns det en viss demografisk snedfördelning på fältet, som innebär att de mer seniora forskarna oftare är män - och det är kanske framför allt de seniora som ser sig själva som ledande. Men denna snedfördelning kan ändå inte förklara den markanta skillnad det här är fråga om.

Kan det vara så att kvinnor, av olika skäl, är mindre benägna att kalla sig själva "ledande forskare"? Skulle det kunna vara så, att kvinnor i större utsträckning än män stöts bort av excellensretoriken? Jag vet inte om det är så, men jag menar att man behöver tänka igenom vilka effekter olika stödformer och ordval kan få, för kvaliteten, för arbetsmiljön, och för jämställdheten.