Debatt:

Kan konst förmedla kunskap?

Jag brukar ibland hänvisa till vad författaren och filosofen Lars Gustafsson skriver i sin essäsamling "De andras närvaro". Texterna handlar om konsten som kunskapskälla och han erinrar sig på ett ställe hur han i sin ungdom i 50-talets Uppsala utsattes för en extrem variant av den logiska positivismen som bland annat gjorde gällande att poetiska satser var meningslösa. Han skriver: "Eftersom jag själv var poet redan då visste jag att det var fel... Skulle det verkligen vara sant att poetiska satser, musikaliska idéer eller bilder inte kunde bära kunskap bara därför att de inte — som det hette — kunde vara sanna eller falska?"
Hans råd blev i stället: "Gå till konstverken och se efter vad som egentligen försiggår där. Hur förmedlar konsten kunskap?"

Det är en bra uppmaning till de konstnärliga högskolorna eftersom deras utbildningar, liksom all annan högskoleutbildning, måste vila på en bas av både beprövad erfarenhet och kritisk reflektion. Men om man inte vill hamna i extrema varianter av logisk positivism måste man erkänna att den konstnärliga reflektionen ibland sker utifrån intellektuella paradigm som inte utan vidare kan pressas in i gängse vetenskapsbegrepp.

Det är här konflikter lätt uppstår i Vetenskapsrådets arbete. I botten ligger högskolereformen från 1977, där de konstnärliga utbildningarna kom in i ett vidare sammanhang och där forskningsbasen för de vanliga högskoleutbildningarna fick en parallell i begreppet "konstnärligt utvecklingsarbete". Det har i sin tur lett till att medel för KFoU placerats i en miljö (VR) där många känner sig främmande inför själva utgångspunkten, nämligen att konsten kan vara en kunskapskälla.

Ute i Europa pågår i dag ett intensivt arbete kring begreppet research in the arts. En holländsk debattör som heter Henk Borgdorff har i sammanhanget konstaterat att den stora frågan är "hur denna typ av forskning skiljer sig från annan forskning när det gäller forskningens objekt, när det gäller kunskapsinnehållet och när det gäller de metoder som lämpligen kan användas."

För mig är den konstnärliga reflektionen både genom och kring det konstnärliga skapandet en viktig del av högskolevärldens kunskapssökande och intellektuella miljö. Den behöver säkert ytterligare diskuteras och förmodligen måste dess fortsatta placering övervägas också i forskningspolitiska termer. Men för mig är det en vital och omistlig del av forskningens och den högre utbildningens kulturella uppdrag.

Björn Halleröd:
Inte heller jag är förtjust i begreppet “konstnärlig forskning". Uttrycket antyder att det finns en särskild konstnärlig forskning som fungerar efter en alldeles egen logik. Forskning innebär alltid att ta reda på något som man tidigare inte visste — att komma fram till ny kunskap. Det gäller även den forskning som rör det konstnärliga området. Att förfäkta den åsikten är inte det samma som att omfamna en strikt positivistisk ståndpunk. Det betyder inte heller att den kunskapsmassa som forskningen producerar är av en absolut och slutgilitig karraktär.

Min ståndpunkt är snarare att forskningens uppgift är att ifrågasätta det som tas för givet, att förkasta det som hållits för att vara sant. Den viktiga och centrala poängen är att den nya kunskap som forskningen frambringar är mer sann än den gamla. Gallileo hade mer rätt än Aristotles, Newton hade mer rätt än Gallileo och Einstein hade mer rätt än Newton. Vi vet alltså mer tack vare Einstein, men det betyder inte att vi kan vara säkra på att Einsteins teorier inte en dag kommer att kullkastas av framtida forskare.
Även inom samhällsvetenskap och humaniora måste vi förvänta oss att ny och bättre kunskap genereras. Om vi inte kan hävda att det sker så står vi inför ett stort legitimitetsproblem. Varför ska vi använda skattepengar till att ta reda på sådant som vi redan vet eller, ännu värre, syssla med en verksamhet som leder till ökad förvirring?

Jag är helt enig med dig Torsten om att konstnärlig verksamhet bidrar med kunskap om det samhälle vi lever. Att bedriva forskning om själva den konstnärliga aktiviteten är helt legitimt och inte mindre relevant än någon annan typ av forskning. Men om det nu ska bedrivas forskning, hur ska vi med någorlunda säkerhet kunna bedöma om vi verkligen kommer att veta mer om den konstnärliga verksamheten efter det att forskningen genomförts, att ny kunskap verkligen kommer att genereras? Och hur kan vi göra det troligt att en satsning på konstnärlig forskning är ett vettigt sätt att använda begränsade forskningsmedel? Det verktyg som Vetenskapsrådet förfogar över när det gäller att prioritera är att ställa olika ansökningar mot varandra och i öppen konkurrens ge medel åt de projekt som bedöms vara bäst ur ett vetenskapligt perspektiv. Det är inte ett perfekt system, men det finns i dag inget riktigt alternativ.

Den öppna och vetenskapliga prövningen ska, enligt min bestämnda åsikt, även gälla forskning inom det konstnärliga området. Skälet till det är att jag inte ser någon väsenskillnad mellan denna typ av forskning och annan forskning. Om den verksamhet som hittills bedrivits inom KFoU verkligen är väsensskild, så är det inte fråga om forskning och verksamheten bör då inte ligga under Vetenskapsrådets domän. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Torsten Kälvemark:
Nej, man kan inte både ha kakan och äta den och jag håller med om att ett kunskapssökande på konstens egna villkor kanske borde finansieras i något annat sammanhang. Annars blir det för mycket av jämförelser mellan äpplen och päron. Jag håller också med dig Björn när det gäller den traditionella vetenskapens utveckling. Visst, Galileo hade mer "rätt" än Aristoteles men han bearbetade säkert inte alla de grundläggande filosofiska frågor som Aristoteles ställt. Einstein hade lika "rätt" i förhållande till sina föregångare, men vi vet att många fortfarande vrider och vänder på hans teorier och dessutom utvidgar dem.

Medan jag skriver detta tittar jag på ett foto där Einstein sitter med en violin i sin hand. Han skriver själv i olika sammanhang om sitt beroende av musiken: "Om jag inte vore fysiker skulle jag troligen vara musiker. Jag tänker ofta i musik. Jag dagdrömmer i musik. Jag ser mitt liv i musikaliska termer."  Einstein älskade Mozart och dyrkade Bach. Om den senare skrev han vid ett tillfälle: "Om Bachs verk vill jag säga följande: lyssna, spela, älska, vörda — och håll tyst".

Säkert skulle han i Pythagoras anda ha kunnat sätta Bachs musik på en matematisk formel. Men hans uppmaning till tystnad visar på den självklara sanningen att konstens meningssammanhang är ett annat än den exakta vetenskapens.

"Vad avbildar Bach i sin triosonata?" frågar Lars Gustafsson i den bok som jag tidigare citerat. Han ställer frågan mot bakgrund av Platons statiska syn på konsten som avbildande men svarar: "Ingenting förstås". Så är det naturligtvis. Bach avbildade inte, han skapade någonting nytt. Vad är det då som får Einstein att älska och vörda detta skapande? Man kan till och med ställa frågan mer paradoxalt: Vem har mest "rätt" i tolkningen av tillvarons mysterier: Bach eller Einstein?

I svaret på den frågan ligger problemet med det konstnärliga kunskapssökandets plats i det traditionella vetenskapssamhället.

Björn Halleröd:
Att stora vetenskapsmän som Einstein tycker om musik är knappast något starkt argument för att konst i allmänhet ska betraktas som forskning. Själv tragglar jag utan större framgång med min gitarr. Det är en verksamhet som jag varken vill kalla konst eller vetenskap, trots det ovedersägliga faktum att jag under dessa övningar frambringar ljudbilder som är helt nyskapande och aldrig tidigare nått ett mänskligt öra.

Att musik är matematiskt uppbyggd betyder inte att musikaliskt skapande per definition är forskning. För övrigt är det fantastiskt mycket som är skapande i vår värld och jag har den största respekt för att mycket av den kunskap som vårt samhälle vilar på inte framsprungit ur vetenskapen. Mycket av vår kunskap är framsprungen ur beprövad erfarenhet — ny kunskap produceras överallt i vårt samhälle. Men det betyder inte att all mänsklig verksamhet är forskning som därmed faller under Vetenskapsrådets domän. Det är just här problemet med dagens konstnärliga forskning ligger.  Är det forskning eller är det något annat och om det är forskning är det god forskning?

Jag vill med en dåres envishet hävda att den verksamhet som hittills bedrivits inom KFoU bör utsättas för öppen konkurrens, det vill säga bedömas inom ramen för Vetenskapsrådets reguljära beredningsordning. Att skapa ett eget revir för just denna forskning gagnar bara dem som vill bedriva forskning som inte håller högsta möjlig klass, inte dem som vill utveckla en god konstnärlig forskning. Jag tycker därför att det är olyckligt att en av slutsatserna i utvärderingen av den konstnärliga forskningen är att KFoU ska permanentas som en egen kommitté. Vetenskapsrådet bör inte följa det rådet. Vetenskapsrådet behöver inte fler kommittéer.

En poäng med att integrera KFoU i Vetenskapsrådets reguljära beredningsarbete är att en sådan ordning kommer att tvinga de konstnärliga forskarna att upprätta en tydligare rågång mellan vad som är forskning och vad som är konstnärlig verksamhet i stort. Jag antar att svaret på denna synpunkt från dem som anser att den konstnärliga forskningen skall särbehandlas är att det inte går att hålla isär konstnärlig forskning och konstnärligt utövande. Om det verkligen är på det viset, vilket jag inte tror, så är det min bestämda åsikt att den verksamhet som bedrivits av KFoU helt och hållet ska lyftas ut från Vetenskapsrådet. Att skapa en egen permanent organisation framstår som den sämsta av alla lösningar.

Torsten Kälvemark:
Björn, trots en rad meningsskiljaktigheter tycks vi i alla fall vara eniga om att FoU på det konstnärliga området inte passar så bra in i Vetenskapsrådets sammanhang.

Här vill jag också kort säga något om utvärderingen av KFoU-stödet. Jag tycker att den har gjorts på ett engagerat sätt, även om jag inte delar alla slutsatser. Jag är dock helt enig med utvärderarna i deras starka plädering för det konstnärligt inriktade FoU-arbete som internationellt nu växer sig allt starkare och som Sverige måste vara med i. Jag delar också deras plädering för öronmärkta anslag och helst ett fristående finansieringsorgan som den ideala lösningen. Dessutom finns det i rapporten många andra goda tankar, till exempel om mer systematisk kvalitetssäkring. Det är tankar som kan utgöra en grund för den fortsatta diskussionen om metodfrågor och om konstens plats i det vidare vetenskapssamhället.