Från naturfilosofi till vetenskap

Vedertagna periodiseringar stämmer inte

Programmet överspänner utvecklingen från det Aristoteles filosofi blev känd vid de europeiska universiteten vid början av 1200-talet, till början av 1700-talet och uppkomsten av institutioner som Royal Society och l´Académie des Sciences. Dessa fristående vetenskapliga institutioner verkade för empirisk experimentering, kvantifiering och matematisk behandling av data. De stödde också vetenskapligt samarbete och publicering av forskningsresultat på folkspråk. Den vid universiteten odlade aristoteliska naturfilosofin hade i stort sett förlorat sitt inflytande vid 1700-talets början.

Övergången från den gamla till den nya vetenskapskulturen skedde likväl inte med en gång. Många av de "moderna" idéer som kom till mer allmänt uttryck under och efter den tidigmoderna perioden debatterades redan från 1200-talet.

En populär uppfattning är att ljuset som skiljer "den mörka medeltiden" från nya tidens upplysning började gry först under renässansen och att den innebar ett radikalt brott med tidigare tänkesätt.  Men enligt den metodologiska grundsyn som forskningsprogrammet följer stämmer detta inte. Perioden från senmedeltiden (1200-talets tidigare hälft) till slutet av 1600-talet bör tvärtom behandlas som en helhet. Sedvanliga historiska periodiseringar i medeltid, renässans och tidigmodern tid grundar sig inte på begreppsliga eller ideologiska avbrott i den västeuropeiska intellektuella utvecklingen.  De reflekterar snarare konventionella och institutionella indelningar som styrt utbildningen inom de historiska vetenskaperna.

På senare år har stora framsteg har gjorts i studiet av fysikens utveckling ur naturfilosofin i det tidigmoderna Europa (med fokus på 1500- och 1600-talen). Utvecklingen i ett längre tidsperspektiv har dock varit ett eftersatt forskningsområde. En sådan undersökning kräver samarbete mellan ett stort antal experter med ett gemensamt metodologiskt perspektiv och inom ramen för NPHS har ett sådant samarbete kunnat inledas.

Långdragen förändringsprocess

Den västerländska vetenskapen (Scientia) dominerades från mitten av 1200-talet till slutet av 1600-talet av idén att utforskandet av naturen var identiskt med studiet av Aristoteles naturfilosofiska arbeten (libri naturales).  Den grekiska vetenskapen och filosofin införlivades med den västlatinska kristna tanketraditionen först via arabiska och senare genom latinska översättningar av grekiska källor. Detta skedde främst genom en växande mängd kommentarverk till Aristoteles skrifter, vilka utgjorde studieobjekt vid de europeiska universiteten och lärdomssätena i över 500 år (ca 1200-1600).  Den latinska traditionen korsbefruktades i denna process också med den arabiska islamiska och den judiska kulturen i Främre Orienten, norra Afrika och Spanien. 

Traditionellt talas mycket om paradigmskiften och begreppsliga eller vetenskapliga revolutioner — mindre om kontinuiteterna i den långdragna förändringsprocess ur vilken det moderna vetenskapliga tänkesättet utkristalliserades och som inte kan förstås utan kännedom om denna bakgrund. För att belysa den senare har programmet fokuserat på studiet av skolböcker och kommentarer till några av Aristoteles centrala verk, bland annat "Fysiken" och "Om själen" (De anima). Vi har också studerat växelverkan mellan dessa verk och teologin, samt mellan det aristoteliska synsättet och andra rivaliserande filosofiska teorier.

De anima, för att ta ett exempel, var obligatoriskt studieobjekt över hela Europa och kommentarverkens mål var att komma till rätta med Aristoteles lära om själen — dels i ljuset av den kristna kyrkans dogmer, dels med hänsyn till rivaliserande filosofiska teorier. Enligt den aristoteliska hylomorfismen kan allt varande i världen beskrivas som ett samspel mellan materia (hyle) och form (morphé). Själen är den levande kroppens form — en aktualisering av i kroppen inneboende förmågor som till exempel tänkande. Tänkandet förhåller sig till den levande vuxna människokroppen som seendet till ögat. Det är lika absurt att spekulera om tänkande som oberoende av kroppen som att tänka sig seende oberoende av synorganen.

Denna teori var problematisk. Dels för den kristna teologin med sin lära om själens odödlighet, dels för att den kom i konflikt med framväxande uppfattningar om materian som ren kvantitet med en egen form.  

Den kartesiska dualismen

Aristoteles syn på vetenskaplig kunskap (gr. episteme) i "Den andra analytiken" förblev vägledande från antiken till den moderna perioden. Idealet här är demonstrativ visshet om eviga sanningar om tingens natur och evigt bestående struktur, som kunde härledas ur empirisk iakttagelse av naturfenomenen. Bevisbarhet och visshet kvarstod som ideal, men den nya tidens vetenskapsmän sökte det oföränderliga i naturlagarna snarare än i tingens väsen.

Också naturlagarnas nödvändiga giltighet kom att ifrågasättas, till exempel av David Hume. Han föregicks av tänkare som John Buridan och Nicolas d´Oresme, som redan på 1300-talet försvarade idén om matematiska förklaringar liksom tanken om den empiriska vetenskapens hypotetiska natur.

Hur dessa idéer förändrade diskussionerna om naturfilosofin, logiken, de olika vetenskapsgrenarna och deras olika slag av metoder, bevis och första principer har aldrig tidigare undersökts systematiskt. En viktig fråga som fortfarande debatteras är hur matematiska modeller representerar den verklighet de antas beskriva och vilket värde de matematiska bevisens visshet har i relation till denna verklighet. 

Vid ett möte i Uppsala i maj 2005 diskuterades förekomsten och bakgrunden till skepticism under medeltiden. Gängse uppfattning har varit att skepticismen infördes i Europa först under 1500-talet,  med återupptäckten av den antika skepticismen. Den nya forskningen visar  att den antika skepticismens problemställningar diskuterades långt tidigare i den augustinska traditionen och att en tidigare okänd källa till skepticism under medeltiden står att finna i det arabiska tänkandet, till exempel hos Al-Gazali.  En speciell inspirationskälla för medeltida skepticism kan hittas också i de kristna filosofernas diskussioner om Guds allmakt. Eftersom den allsmäktige guden kunde ge oss kunskap om till exempel icke-existerande ting, ställdes frågan om huruvida Gud kunde vara en bedragare långt för Descartes framkastade tanken i form av sitt radikalaste argument för skepticism, som går längre än de antika skeptikernas djärvaste argument.  Den moderna formen av skepticism har sålunda sitt ursprung i den medeltida teologin snarare än i den kartesiska filosofin.  

Forskningsprogrammet har alltså kunnat belägga att många centrala så kallade moderna ideal och idéer har sitt ursprung i mycket äldre källor än vad som tidigare antagits. Det visar hur mycket av antika och medeltida filosofers idéer och ideal lever kvar i det tidigmoderna och moderna vetenskapliga tänkandet. En utmaning för nästa satsning vore att spåra och betona kontinuiteterna i synen på kunskapen och vetenskap, för att klargöra den självbild som driver den moderna forskningsideologin.