Kvinnors brottskarriärer liknar männens

Sten Levander är professor emeritus i psykiatri och för närvarande knuten till Malmö högskola. Forskningen omfattar främst områdena kriminalitet/personlighetsstörningar, schizofreni och neuropsykologi. Kliniskt är han dubbelspecialist i allmänpsykiatri och rättspsykiatri och har alltid arbetat med psykiatriskt behandlingsarbete parallellt med andra arbetsuppgifter.

Individuella faktorer och social miljö

En annan viktig grupp är "tillfällesbrottslingarna bland tonåringarna" (adolescent limited, nedan benämnda AL). Brottsdebuten ligger något senare, är kopplad till omgivnings- eller situationsfaktorer och avtar snabbt efter tonårstiden. Forskningen pekar dessutom på ytterligare grupper. En sådan är en sendebuterande grupp som trots den sena debuten och en till synes god prognos utvecklar omfattande kriminalitet.

En fjärde grupp utgörs av personer som utvecklar "allvarliga psykiatriska problem" i tidigt vuxenliv och nu finns ute i samhället i stället för på mentalsjukhusen. Många av dem tvingas leva torftigt och isolerat i bostadsområden som präglas av konflikter och kriminalitet. De blir dock oftare offer än gärningsmän.

För alla dessa grupper finns det ett så kallat gender gap. Män utvecklar i högre grad än kvinnor varaktiga brottskarriärer och män begår betydligt fler brott än kvinnor. Skillnaderna är så stora att det är svårt att föreställa sig att enbart sociala strukturer och rollförväntningar kan förklara detta. Tyvärr finns det alldeles för få moderna livsförlopps-studier som fokuserar på kvinnors brottskarriärer, bland annat av statistiska skäl.  För att kunna dra slutsatser av komplexa statistiska analyser behöver antalet personer som analyseras vara stort. Detta är lättare för män eftersom de både är många och brottsaktiva. I brist på bättre underlag utgår vi från att det som gäller för män också gäller för kvinnor. Storleken på the gender gap är emellertid sådant att det rimligen inte behöver förhålla sig på det sättet — det är fullt möjligt att orsaksmekanismerna bakom kvinnors brott ser helt annorlunda ut. Bättre kunskap om hur kriminella karriärer utvecklas under livsförloppet med avseende på könsskillnader och könsroller är alltså nödvändig för förståelsen av orsaksmekanismerna och som underlag för brottsförebyggande åtgärder och kriminalpolitiska strategier.

Data från Metropolitprojektet

Vad har vi då lärt oss av detta med avseende på kvinnors kriminella karriärer? Vid 30 års ålder hade en tredjedel av männen och 7 procent av kvinnorna begått brott som blev kända av polisen. Det finns också könsskillnader med avseende på vilka brott man begått, brottsbredden (hur många olika brott), och tidsförloppet, det vill säga när man begår sitt första (upptäckta) brott och hur det fortsätter (karriärperspektivet).

Den begränsade forskning som finns rörande kvinnors brottskarriärer talar för att dessa liknar männens, vilket också bekräftas i vårt material. Könsskillnaderna avser alltså inte karriärmönster. Däremot finns det klara könsskillnader beträffande fördelningen av individer till olika karriärmönster. En majoritet av kvinnorna har en tillfällesbetonad brottslighet. Mycket få kvinnor tillhör LCP-gruppen (men de finns), det vill säga den grupp som kännetecknas av en tidig debut, hög brottsaktivitet och lång brottskarriär. Flertalet av de persistenta kvinnorna hade i stället en sen debut (efter 20) i kriminalitet. Till skillnad mot männen kom kvinnors debut i kriminalitet i två vågor, en tidig våg inom ett snävt intervall (omkring 13 års ålder) och en sen våg i mitten av 20-årsåldern. Jämfört med männen hade kvinnorna inom varje karriärkategori en mindre brottsbredd (färre brottstyper) och en delvis annan brottsprofil (fler narkotikabrott och bedrägerier, klart färre våldsbrott).

Att identifiera orsaksmekanismer

Den första gruppen möjliga prediktorer handlar om olika slag av sociala bakgrundsfaktorer. Som förväntat kan vi identifiera överrisker för senare kriminalitet. Flickor som växte upp med tonårsmammor och mammor över 40 — det senare ett nytt fynd — hade en sämre prognos. Den riskfaktor som hade störst genomslag var om fadern var kriminell, men också om familjen karakteriserades som lågutbildad och uppbar socialbidrag. Sammanfatt-nings-vis hade emellertid sociala variabler under tidig barndom ett beskedligt direkt förkla-rings--värde för senare kriminalitet.

Ett antagande i kriminologisk forskning är att LCP-gruppens problem speglar vissa individfaktorer, till exempel förmåga till impuls-/affektkontroll och grad av social integrering i samhället, medan AL-gruppens problem är mer omgivningsrelaterade. På basen av skoldata konstruerade vi variabler som mäter relevanta individfaktorer på ett rimligt sätt, särskilt ADHD-problematik (bedömdes bland annat via betyg i ordning i årskurs 6). Sådan problematik var starkt överrepresenterad i LCP-gruppen och kopplad till låg popularitet bland klasskamrater. Däremot var ADHD inte kopplad till sociala bakgrundsvariabler.

Ett sammanfattande mått på positiv framtidsorientering skapades.  LCP-gruppen karaktäriserades av låg grad av framtidsorientering och detta var kopplat dels till social bakgrund (sämre) och till problematik som påminner om ADHD.  Självrapporterat problembeteende annat än kriminalitet följde samma mönster. Kriminella flickor hade lägre betyg och testpoäng än de icke-kriminella (lägst för LCP-gruppen). ADHD och låg grad av framtidsorientering bidrog till detta. De flesta av LCP-flickorna gick inte vidare till gymnasiet och många hade inget slutbetyg från 9:an. De var redan då inne i en kriminell karriär med missbruk. Allvarligt missbruk (intravenöst) förelåg under åtminstone någon period för närmare hälften av flickorna med en tidig debut, men också — vilket var oväntat — för de flickor som utvecklade allvarlig kriminalitet efter 20 års ålder.  Det visade sig att kvinnor i den senare gruppen hade i det närmaste lika dåliga sociala bakgrundsförhållanden som LCP-gruppen och lika allvarligt missbruk. Varför de kunnat avstå från brott fram till tidigt vuxenliv är en ny frågeställning som genererats av vår analys av Metropolitmaterialet.

Komplicerat samspel mellan olika faktorer

För två grupper gick det särskilt illa i vuxen ålder, nämligen den livsförloppskriminella (LCP) och den sendebuterande vuxenaktiva gruppen. De var lågutbildade, levde ensamma och hade fortfarande ett omfattande missbruk.  Den grupp flickor vars kriminalitet var koncentrerad till tonårstiden skiljde sig inte på något markant sätt från andra flickor (utan kriminell belastning) när det gäller utbildning, yrkesliv och familjesituation i vuxen ålder. Varför gick det bättre för dessa flickor jämfört med flickorna med en längre brottskarriär? En trolig förklaring är förstås att orsaksmekanismerna skiljer sig åt för de olika grupperna. I de mer brottsaktiva grupperna har individegenskaper (som är stabila över tid) större betydelse och i de tonårsaktiva grupperna är brottsligheten snarare ett resultat av livsstil och exponering för negativa miljöer under en avgränsad period, nämligen tonårstiden.

I dessa dagar av diskussioner om betyg i skolan visade det sig alltså att lärarna i den tidens skola, via betyg i läsämnen och i ordning, hade en god förmåga att "förutsäga" kriminalitet bland flickorna. Hade man satt in tidiga och adekvata behandlingsinsatser för flickor med sociala problem och en riskprofil i skolan i form av svaga betyg i läsämnena och i ordning, då hade man antagligen kunnat förhindra en destruktiv utveckling för många av dessa.

Har undersökningen gjort oss klokare med avseende på gender gap? Den stora skillnaden mellan könen är andelen som begår brott, att brottsbilden varierar något mellan könen och att de kvinnor som begår brott är mindre brottsaktiva än männen.  Skillnaderna i övrigt är egentligen förvånansvärt små. Karriärmönstren ser ungefär likadana ut, de sociala bakgrundförhållandena, skolgången, individegenskaperna etcetera är i stort sett identiska. Kan vi då påstå att kön är en faktor som i sig förklarar skillnader i brottslighet? Svaret är nog nej. Att vara flicka/kvinna innebär visserligen att risken är mindre att debutera i kriminalitet. Det ger däremot inget svar på varför vissa flickor faktiskt väljer att begå brott. För att besvara den frågan krävs att vi kan arbeta med longitudinella studier som är specialdesignade för dessa frågor och där vi har möjlighet att studera det komplicerade samspelet mellan individ och social miljö över längre tidsperioder.