Man får vad man betalar för

— Om betydelsen av incitament inom företag och på arbetsmarknaden

Ett annat exempel berör den fundamentala frågan hur man belönar byråkrater. En av mina studenter arbetade extra som rösträknare i samband med valet 2002. Vid ett tillfälle hade rösträknarna, i sina egna ögon, jobbat på bra och blivit färdiga tidigare än planerat. I stället för att berömmas för detta möttes de emellertid av uppmaningen att arbeta långsammare. Det är frestande att förklara detta med omotiverad stelbenthet, men det är svårt att direkt kontrollera de räknandes noggrannhet. I frånvaron av sådan kontroll kan det indirekta instrumentet att göra det oattraktivt att skynda sig fungera som ett trubbigt men tillgängligt verktyg.

Förändrad syn på incitament

Gemensamt för de flesta nationalekonomiska studier av organisationer är systemtänkandet som här uttrycks i insikten att effekten av ett instrument (till exempel pekuniär belöning baserad på måttet x) inte kan förstås frikopplad från de drivkrafter som skapas med andra instrument. Detta systemtänkande är också något som skiljer ut den nationalekonomiska ansatsen till organisationer och som mer allmänt är ett viktigt element i nationalekonomisk metod: Ett teoretiskt ramverk ska förstås till fullo i meningen att all återkoppling mellan systemets delar ska genomlysas. I gengäld tillåter man sig ofta att göra grova förenklingar vad gäller till exempel mänsklig motivation och detaljer i de verkliga omständigheter man vill fånga.

Olika sätt att skapa belöningsstrukturer

En winner-takes-all-marknad kännetecknas av att den som lyckas nå toppen belönas rikligt och att de som lyckas lite sämre också belönas sämre. Marknaden för till exempel fotbollsspelare är av allt att döma sådan, men det finns också en utbredd föreställning om att många andra och mindre speciella marknader har utvecklats i denna riktning.
Exemplet med den tillrättavisade rösträknaren illustrerar även det en enkel logik som emellertid först under de senaste 15—20 åren artikulerats på ett tydligt sätt. Logiken är att ändamålsenliga incitament i många sammanhang inte bara handlar om att skapa drivkrafter för hårt arbete, utan också om att skapa drivkrafter för att arbeta med rätt saker och att dessa två målsättningar i allmänhet inte går att separera från varandra.

De mest handfasta tillämpningarna av dessa insikter handlar om att långt driven prestationslönesättning ofta skapar oönskade sidoeffekter i form av att uppmärksamhet dras bort från försiktighet eller kvalitetsmedvetande. Ett fall som uppmärksammats i forskningslitteraturen är prestationsersättning till lärare baserad på uppnådda betyg eller resultat. Även om man inte tror att sådan prestationsersättning leder till direkt manipulation, så är risken stor att verksamheten på olika sätt snedvrids i strävan att åstadkomma goda resultat utifrån de mått som belönas.

En annan viktig byggsten är teorin om hur ägande av fysiska tillgångar (t.ex. maskiner och byggnader) avgör vem som i slutändan bestämmer hur det som produceras med hjälp av dessa tillgångar används. Om man inte kan specificera alla detaljer kring framtida tvister i någorlunda enkla kontrakt, spelar ägandet stor roll för vilka incitament som skapas för att anpassa dessa tillgångar till kundernas eller leverantörernas önskemål. Därmed kan frågor kring företagets gränser och valet mellan att köpa saker på en marknad och att göra motsvarande saker inom ett företag belysas.

Ytterligare en viktig byggsten handlar om att förstå gränsen mellan kontraktsrelationer och ömsesidiga förtroenderelationer. Den senare typen av relationer gör kontraktsliknande överenskommelser möjliga under förutsättning att de inte bara är ömsesidigt värdefulla i det långa loppet, utan även ömsesidigt värdefulla vid varje tidpunkt så att ingen av parterna har incitament att bryta dem under några omständigheter.

Instrument för ändamålsenliga incitament

• starka ekonomiska incitament, viss kontroll över produktionsmedel och svag regelstyrning
• svaga ekonomiska incitament, obetydlig kontroll över produktionsmedel och stark regelstyrning

Sätten att arrangera saker och ting kan vidare identifieras med ett ganska typiskt förhållande mellan ett företag och en entreprenör i det förra fallet och ett ganska typiskt anställningsförhållande i det senare fallet.

Systemperspektivet är också viktigt för att studera den miljö i vilken organisationer verkar. Reglering och avreglering av marknader som av olika anledningar inte fungerar väl utan stöd av speciallagstiftning eller specialarrangemang, som kreditmarknader och el- och telemarknader, är ett viktigt exempel. De incitament som skapas via konkurrens på marknaden har betydelse för de incitament som skapas inne i de organisationer som agerar på marknaden. Sålunda har avregleringarna av till exempel el- och telemarknaderna utan tvekan skärpt kostnadskontrollen och detta har sannolikt påverkat de interna förutsättningarna för att dimensionera exempelvis kundservicefunktioner och reparationsberedskap.

Huruvida dessa effekter är samhällsekonomiskt önskvärda eller inte är en svår fråga som ligger utanför denna framställnings ramar. Mycket talar dock för att de skärpta incitamenten för kostnadskontroll behöver kompletteras med skärpta incitament för att upprätthålla nivån i kvalitets- eller servicedimensioner. Man kan längs dessa linjer till exempel argumentera för att elleverantörers ekonomiska ansvar vid driftsstörningar bör vara större på en avreglerad elmarknad just för att balansera de starka incitament som skapas för att sänka kostnader.

Forskningspolitisk tillämpning

Som en avslutande reflektion åt det lite mer spekulativa hållet kan jag inte låta bli att föreslå en forskningspolitisk tillämpning. De incitament som skapas i den akademiska världen inbjuder till många frågor som inte ska ställas här. Det ökade beroendet av extern finansiering under senare tid har utan tvekan ändrat incitamenten på lokal nivå. Konkurrensen mellan kollegor har i någon mån försvagats då man inte direkt konkurrerar om samma pengar när man söker anslag. (Potten är tillräckligt stor för att "sprida ut" konkurrenterna.) Samtidigt stärks konkurrensen inom systemet. En trolig konsekvens av detta är att kostnaden på institutions- och fakultetsnivå för att anställa fel person är större än den har varit historiskt, vilket kan betyda att risken för nepotism blir mindre. Detta kan användas som ett argument för att de krav som ställs på proceduren för akademiska anställningar, i syfte att garantera objektivitet genom hela processen, kan mjukas upp och att det kan vara rimligt att i högre grad låta institutioner och fakulteter anställa dem de önskar.