Mänsklig kultur — vad är det för speciellt med den?

Kimmo Eriksson är professor i matematik vid Mälardalens högskola och tillhör också centret. Tillsammans koordinerar de EU-projektet Cultaptation, som handlar om processer för kulturell förändring och anpassning.

Nu finns det förstås många tänkbara sorters kulturella diskussioner. Man kan till exempel tvista om vilken konstnär som är bäst, eller försöka dra den precisa skiljelinjen mellan barock och rokoko, eller fråga sig om det är majoritetskulturen som skapar invandrarnas underordning. Dessa är intressanta, specifika spörsmål. Men diskussionen på Madeira berörde kultur och kulturell förändring på ett mer generellt plan. De grundläggande frågorna var:

I vilken mening har andra djur kultur och på vilka sätt är i så fall mänsklig kultur speciell? Det verkar vara specifikt mänskligt att kultur ackumuleras, det vill säga att den i någon lös mening byggs på med tiden, men kan man precisera denna idé på ett fruktbart sätt?

Inom biologisk evolution talar man om "anpassning" till miljön genom att de bäst anpassade individerna överlever och fortplantar sig; kan man på motsvarande sätt tänka på kulturell utveckling som anpassning? Och i så fall, anpassning för vems skull — människornas eller kulturens? Det finns framgångsrika matematiska modeller som beskriver biologisk utveckling — kan man på motsvarande sätt modellera den kulturella dynamiken med matematik?

Kulturell dynamik och anpassning

Det verkar dock som om kulturella tillväxtperioder uppvisar ett återkommande mönster av exponentiell tillväxt, oavsett vilken kulturell aspekt man studerar. År 1947 skrev sociologen Harvey Lehman en artikel där han gav empiriska belägg för exponentiell tillväxt i flera specifika fall. En figur visar hur mängden matematiska resultat, vetenskapliga artiklar om insekter och stora operor tillväxer parallellt från år 1450 till 1900, med brant stigande kurvor från slutet av 1700-talet och framåt. 

Återkommande mönster av denna typ tyder på någon fundamental karaktär hos de underliggande processer som skapar, sprider och upprätthåller kultur. Det är dessa processer som tillsammans utgör kulturens dynamik.

I slutet av år 2006 dök det plötsligt upp en utlysning av EU-anslag för flervetenskaplig forskning på kulturell dynamik inom programmet New and emerging science and technology (NEST). Med anledning av denna utlysning träffades artikelförfattarna för första gången. Vi bestämde oss för att ta initiativet till det som sedan blev Cultaptation och strävade efter att ha ett så litet och så fokuserat konsortium som möjligt. Medverkande länder är därför tre stycken (det för EU minimala antalet). Vi valde forskargrupper i Bologna och St Andrews som båda redan höll på med kultur utifrån ett evolutionärt perspektiv.

Centrum för evolutionär kulturforskning  

En av de stora utmaningarna är självfallet att gifta ihop humanvetenskapliga och naturvetenskapliga synsätt och metoder. Humanvetare bidrar med empiriska data om kulturell förändring från historiskt och arkeologiskt material, liksom med förklaringsmodeller från sina fält. Naturvetare bidrar med kunskap om kultur hos andra djur och vad som biologiskt skiljer ut människan (som kan ge henne den unika kapaciteten för kulturell utveckling), liksom med en matematisk teori för evolution. Den biologiska evolutionsteorin kan tjäna både som direkt inspiration och som modell för hur långt det ändå går att nå när det gäller formalisering av processer som bildar komplexa system.

Varför gå ihop i ett flerdisciplinärt forskarlag på detta sätt? Vi menar att mänsklig kultur och hur den utvecklas är fenomen av sådan komplexitet att dess studium inte är betjänt av några ämnesgränser. Det är ofruktbart att ignorera de biologiska förutsättningarna för kultur och parallellerna mellan genetisk och kulturell utveckling, men minst lika dumt vore att ignorera att kulturen, när den väl är på plats, har sin egen dynamik som inte kan begripas utan teorier och empiriska data från kulturvetenskaperna.