Nu skrivs historien om Europas historier

Det kan, visar det sig, vara svårt att hålla känslorna i styr när man ska skriva en nationell historia om en stat och "ett folk" som har så flexibel karaktär i förhållande till grannländerna och deras invånare. Ofta har man i historiska framställningar, inte minst i historiska läroböcker, tagit ut svängarna vid beskrivningen av den egna storheten och grannarnas nedrigheter. Samtidigt har det funnits återhållande moment. I Europa har det främsta varit den europeiska historien. Alla länder har förhållit sig till Europa och alla har i någon utsträckning försökt göra sin historia till en del av den europeiska.

Historien som nationellt paradigm

ESF-projektet Representations of the Past: The Writing of National Histories in Europe (förkortat NHIST) går ut på att analysera hur man har skrivit nationella historier i Europa. (Avsikten är dock inte att avväga det berättigade i olika nationella ståndpunkter.) Det finns naturligtvis en rad känsliga teman, men projektet visar att det går utmärkt att i ett stort övernationellt projekt genomföra jämförande studier av uppfattningar som kan vara brännbart stoff i den nationella miljön.

Många historiker har också visat en tydlig vilja att klarlägga "historiebruk", som en nu populär term inom historievetenskapen lyder. Det innebär att man visar upp hur historien använts i olika politiska och kulturella sammanhang — tillfällen då den inte sällan tänjts avsevärt för att passa den avsedda ideologiska ramen. Exempel på sådan hantering finns det gott om från nästan varje land. Hjältar skapas på grannarnas bekostnad, egna misslyckanden blir till oförrätter och framgångar får dölja på vems bekostnad de skett. Sådant bruk av historien för nationella och nationalistiska syften kan ha många mildare varianter vid konstruktionen av nationella historiska identiteter.

Projektet Representations of the Past har delat upp sitt arbete på fyra olika temagrupper. I var och en av dessa ingår representanter för i stort sett alla ESF:s bidragarländer och ibland ytterligare något land. Samtliga temagrupper har organiserat sitt arbete runt tematiskt sammanhållna konferenser och alla har haft minst en konferens per år.  De fyra grupperna (kallade teams) har följande inriktningar:

1) institutioner, nätverk och gemenskaper (communities)
2) berättandet av nationshistorier
3) nationshistorier och deras samband med regionala, europeiska och världsomfattande historieframställningar
4) överlappande nationshistorier

Kartläggning och analys av historiska institutioner

Den andra gruppen har inriktat sitt arbete mot berättandets tekniker och innehåll. Ett viktigt moment i den typ av berättande som den nationella historieskrivningen utgår från är att konstruera en motpol till den nationella identitet man beskriver, bejakar och berättar om. Denna motpol kan ha etniska drag. Det är vanligt att nationella identiteter söker profilera sig mot andra folk som man menar är av andra folkslag. Bryan Ward-Perkins, Oxford, berättade i ett föredrag vid en av projektkonferenserna om den anglosaxiska identitet som man hyllade i England under 1800-talet och som fick drag av germanism och rasism. Han beskrev också hur den vittrade sönder när den ideologi som den byggde på ifrågasattes och bekämpades under 1900-talet. Identitetens motpol behöver dock inte vara andra folk (etniska grupper), utan kan ha drag av religiös art. En annan religion än den "egna", vare sig det är fråga om nyanser av kristendom eller någon annan världsreligion, är en vanligt förekommande identitetsskapande kontrast. En sådan konstrast kan man också finna i klass eller kön: "rotlösa existenser" mot borgerligt stabila, internationella arbetare mot borgerligt nationella, manliga beslutsfattare och kraftkarlar mot kvinnliga veklingar.

Olika syn på samma historiska händelser

Resultatet handlar också om en ökande förståelse i takt med en politisk utveckling som främjat samarbete. Hur man löser den nationella historieskrivningens problem vid sådana förändringar är en spännande uppgift som ligger i händerna på en tidigare östtysk och en ungersk historiker.

Aldrig tidigare har man tagit ett så omfattande och djupt grepp på utvecklingen av historieskrivningen i Europa. Intresset bland historikerna för disciplinens nationella förändringar har alltid varit starkt, i synnerhet på den europeiska kontinenten, men i NHIST-projektet går man medvetet in för att bryta ner de nationella perspektiven i analytiska termer. De tre projektledarna (som ska ge sammanfattande synpunkter på resultaten och helheten i den avslutande sjätte delen av det bokverk som projektet ska utmynna i) har en delikat uppgift framför sig, som inte bara kan lösas med diplomatisk finess utan också kräver att de sätter ner foten mer bestämt i en rad avseenden.