Nya vägar i europeisk historieskrivning

En av ECE:s största framgångar var när representanter för regeringar i både Öst- och Västeuropa kunde underteckna ett avtal om Europavägar i september 1950. Avtalet innebar att regeringarna åtog sig att tillsammans åstadkomma det sammanhängande nät av motorvägar som idag går kors och tvärs över Europa.

Det fanns dock starka krafter som inte ville se en integration mellan öst och väst. USA använde Marshall-hjälpen för att stödja ett ökat infrastrukturellt samarbete inom Västeuropa och Sovjet försökte åstadkomma en liknande utveckling i Östeuropa. Trots ECE:s och Myrdals ansträngningar blev Europas infrastruktur därför under lång tid uppdelad i en östlig och västlig del. Medan transportflödena över nationsgränser växte snabbt på ömse sidor av järnridån förblev flödena mellan öst och väst små.

Efter murens fall har många nya länkar byggts som förenar öst och väst och idag utgör alla transnationella infrasystem ett sammanhängande europeiskt "tekniklandskap". Det går enkelt att bila, flyga och ringa över gränserna och det flödar stora mängder gas och elektricitet över nationsgränser. Även etern ovanför Europa är väl samordnad, vilket bland annat innebär att fotbollsälskare över hela Europa kan följa en match mellan till exempel Milan och Liverpool.

Hela denna tekniska integration är en central men hittills tämligen okänd och outforskad del av Europas historia. I den förhärskande historieskrivningen är det politiska och ekonomiska processer som står i förgrunden. Det är politiker, diplomater och militärer som framhålls som de viktigaste aktörerna, och det är avtal som Comeconfördraget (1949), Romfördraget (1957) och Maastrichtfördraget (1992) som skildras som de centrala milstolparna. Men som Myrdal insåg för länge sedan, denna ekonomiska och politiska integration hade inte varit möjlig utan väl fungerande transporter och kommunikationer.

Teknikens Europa

En bra sammanfattning av Tensions of Europe ges i ett specialnummer av tidskriften History and Technology (Vol. 21, no. 1, Mars 2005), med en övergripande artikel och därtill artiklar om fyra centrala teman inom projektet: de tekniska nätverkens Europa, de stora teknikprojektens Europa, de europeiska konsumtionssamhällena och Europa och dess kolonier. Nätverkens Europa har jag redan diskuterat ovan, men jag ska kort beskriva de tre övriga temana.

Under efterkrigstiden har en viktig form av europeiskt samarbete bestått av stora tekniska och vetenskapliga projekt. Grundmotivet för samarbetet har varit att projekten varit av en sådan skala eller svårighetsgrad att de varit svåra att realisera för enskilda länder. Ett annat motiv har i många fall varit att kunna konkurrera på världsmarknaden med i första hand USA. Många av samarbetsprojekten har skett inom högteknologiska områden som kärnfysik, kärnkraft, rymdteknik och flygteknik, ofta med både militära och civila inslag.

Den europeiska organisationen för kärnfysik, CERN, framhålls ofta som ett paradexempel på europeiskt vetenskapligt samarbete. CERN bildades i början av 1950-talet av 11 västeuropeiska stater och etablerade ett gemensamt storskaligt laboratorium i närheten av Genève. Samarbetet var långt ifrån enkelt, och inte minst Storbritannien var länge en rätt motsträvig partner. Men trots detta har CERN blivit mycket framgångsrikt. Man har byggt gigantiska forskningsanläggningar och ett flertal nobelpris vittnar om forskningens banbrytande karaktär. Inte minst har det byggts starka personliga nätverk mellan europeiska forskare, vilket underlättat kunskapsflöden mellan länderna.

Flygteknik är ett annat viktigt samarbetsområde och har resulterat i både militära flygplan som Tornado och Eurofighter och civila som Concorde och Airbus. Alla projekten kännetecknades av ständiga dragkamper om finansiering och om hur stora order som skulle gå till varje deltagarland, vilket ledde till talrika förseningar. Mot den bakgrunden är det förvånande att alla fyra projekten ändå lyckades producera fungerande flygplan, som i några fall kunnat konkurrera framgångsrikt på världsmarknaden.

Ett annat tema har handlat om hur europeiska konsumtionsmönster har vuxit fram under påverkan från både öst och väst. År 1959 inträffade ett uppmärksammat gräl — den så kallade "köksdebatten" — om kapitalismens och kommunismens för- och nackdelar för vanliga människor. Det var i samband med invigningen av en amerikansk utställning i Moskva av moderna konsumtionsvaror, som vicepresident Richard Nixon hamnade i en hetsig dispyt med Sovjets regeringschef Nikita Chrustjov. Vid en monter med General Electrics senaste spisar och kylskåp framhöll Nixon dessa blänkande apparater som konkreta exempel på hur bra människor hade det i kapitalismens USA. Chrustjov svarade att Sovjet inte satsade på lyxprodukter utan på varor som vanligt folk behövde, men han lovade att Sovjet snart skulle gå ifatt och förbi USA även på konsumtionsteknikens område. (Två år tidigare hade Sovjet skickat upp Sputnik.)

USA och Sovjet stod för två ytterligheter vad gällde konsumtion. USA var inriktat på individuell konsumtion där konsumenter fritt kunde välja mellan alla upptänkliga varor bara de hade tillräckligt med pengar. I Sovjet däremot skedde en stor del av konsumtionen i kollektiva former, till exempel i form av billiga bostäder och gratis utbildning och sjukvård. Det officiella utbudet var dock mycket begränsat och kompletterades av en inofficiell, svart marknad.

Kvinnliga initiativtagare

Det har även etablerats en rad andra organisationer och nätverk med syfte att vara förmedlare och reglerare mellan konsumenter och producenter, ofta med kvinnor som initiativtagare. Ett bra exempel är just elektriska apparater. I många europeiska länder skapades allianser av kvinnoorganisationer, hushållsskolor, konsumentföreningar och senare även offentliga konsumentverk som aktivt försökte att förmå tillverkare att göra bättre och billigare apparater. Även på detta område har det funnits mycket erfarenhetsutbyte mellan länder i Europa.

En historieskrivning om Europa och dess teknik måste även innefatta världen utanför Europa och inte minst dess kolonier. Ja, själva begreppet "europeisk" fick delvis sin innebörd i kolonierna, där engelsmän, holländare och portugiser började betrakta sig själva som européer, med många gemensamma egenskaper inte minst tillgång till en överlägsen teknik. Militär teknik var själva förutsättningen för etableringen av kolonier. Och järnvägar, ångbåtar och andra transporttekniker möjliggjorde en storskalig exploatering av naturresurser. Den amerikanske teknikhistorikern Daniel Headrick har beskrivit detta i en bok med den talande titeln The Tools of Empire. Technology and Imperialism in the Nineteenth Century.

Den hittillsvarande forskningen har dominerats av en Europa-centrerad syn med en betoning på hur moderna tekniker utvecklade i Europa har spridits till kolonierna och konkurrerat ut "primitiva" inhemska tekniker. Men kolonierna har inte bara varit passiva mottagare av teknik. I en del fall har de, som under Mahatma Gandhis ledning, aktivt bekämpat europeisk teknik därför att de ansett att inhemska tekniker varit bättre lämpade för lokala förhållanden. Och i andra fall har europeisk teknik modifierats och anpassats till annorlunda klimatologiska eller kulturella förhållanden, ibland på helt oväntade sätt. Som när den vietnamesiske generalen Giap år 1954 lät använda cyklar för att forsla upp kanoner till den avlägsna militärbasen Dien Bien Phu och lyckades besegra de franska styrkorna.

Unikt historieprojekt

Denna ambitiösa satsning kommer förhoppningsvis att kunna ge väsentliga nya bidrag till en europeisk historieskrivning där för första gången teknik och teknikförändring står i förgrunden och den har redan skapat många nya länkar och kopplingar mellan forskare över hela Europa. Gunnar Myrdal ler nog uppe i sin himmel.