"Arkivrevolutionen" i Ryssland sedan 1992:

Nytt ljus över mörka sidor i sovjetisk historia

Undantagen beträffande tillgänglighet till historiska arkiv gäller i viss utsträckning de levande arkiven (tjänstearkiven) vid utrikes- och försvarsministerierna samt Presidentarkivet. Men de som uttalar sig om "stängda arkiv i dagens Ryssland" noterar inte skillnaden mellan till exempel säkerhetstjänstens arkiv, som har sina egna förordningar, och de statliga arkiv som lyder under arkivlagen från 1994.

De statliga arkiven finns såväl i Moskva — för regeringsorgan, ministerier och enskilda personligheter — som i regionala centra runtom i den Ryska Federationen (motsvarande landsarkiven i Sverige). Vid de statliga arkiven fortskrider granskningen av de hemliga samlingarna. En detaljerad förteckning som utkom i fjol ger en föreställning om hur mycket som avhemligats och ställts till forskningens tjänst vid Ryska Statliga Ekonomiarkivet (RGAE).[i]

Mina erfarenheter inskränker sig till att de senaste femton åren främst vid RGAE ha forskat om Stalinepokens krigsindustrier. Utifrån mina snäva forskningsinriktningar kan dock generella betraktelser göras. Tidigare var jag som andra utländska forskare hänvisad till tryckta källor i biblioteken, med de begränsningar censuren medförde. Ett troféarkiv från Smolenskregionen som efter andra världskriget hamnade i Library of Congress gav visserligen inblickar i kommunistpartiets göranden, men det var endast en bråkdel av stadens politiska arkiv som tyska trupper kom över. Frågan var därför om man kunde dra allmänna slutsatser från denna regions bevarade handlingar.

Även om Sovjetunionens historiker hade viss tillgång till arkiv för perioden efter 1917 var de fram till Gorbatjovs tid hämmade av kommunistpartiets tolkningar och direktiv. "Tövädret" i början av 1960-talet hade för några inneburit en öppning mot en mer sannfärdig skildring av exempelvis industrialiseringen och den stalinistiska terrorn. Men därefter tvingades de under tjugo år skriva för byrålådan eller endast publicera vad ideokraterna i partiets centralkommitté godkände.[ii] Tack vare glasnost på 1980-talet fick inte bara ryska forskare utan alla intresserade tillgång till en mängd arkiv.

Pionjärer i den sovjetiska historieforskningen

Motsvarande gäller för forskningen om Gulag, de koncentrations- och arbetsläger som fick sin största utbredning från mitten av 1930-talet tills de avvecklades åren närmast efter Stalins död. År 1960 överfördes Gulagförvaltningens centrala arkiv till det ryska riksarkivet GARF, men först under glasnost fick några ryska forskare tillstånd att undersöka dess handlingar. I dag räknas Oleg Chlevnjuk (f. 1959) till en av de ledande ryska historikerna för utforskningen om Stalins ledarskap, repressionen och Gulaglägren.[v]

Det internationella projekt som initierats av Hoover Institution for Peace, War and Revolution vid Stanford University och den ryska arkivstyrelsen Rosarchiv uppdrog åt forskare att gå igenom hela det centrala Gulagarkivet och de regionala arkivens handlingar om enskilda läger. Mängder av dokument har därmed blivit lättillgängliga. Ingen tvivlar på att dokumenten är samtida och ger ett rimligt ramverk om förhållandena i lägren.[vi] Idag har ett tiotal doktorsavhandlingar om Gulag försvarats i USA, Storbritannien och Italien och ett otal ryska monografier och artikelsamlingar har getts ut.

Teman om förföljelserna under kommunistepoken har inte alls har samma brännbarhet som somliga tycks tro i väst. Det är allmänt bekant att miljoner människor dömdes för politiska brott.  Däremot har källkritik och tolkning av Gulags arkivmaterial kommit i förgrunden. Uppgifter i den tidigare litteraturen och memoarerna ifrågasätts. Det administrativa språkbruket i Gulagchefernas rapporter bör tolkas med hjälp av de uppteckningar som gjordes av fångar som var utsatta för repressionen. Litteraturvetaren Leona Toker som undersökt den omfattande "lägerlitteraturen" har sedan fokuserat på vilka vittnesberättelser av fångarna som ger en bättre bakgrundsbild till materialet i Gulagarkiven.[vii]

Gulags roll i den sovjetiska kommandoekonomin

Huruvida Gulag främst var straffinstrument eller förintelseläger har diskuterats. I dag finns detaljerad statistik från de olika avdelningar vid lägren, vilka mer eller mindre sannskyldigt och oberoende av varandra rapporterade om epidemier, sjukdomar och utmattning samt om dödsfall genom olyckor och avrättningar. Dödligheten i lägren var fram till 1940-talets slut högre än för motsvarande åldersgrupper i samhället. Men syftet med lägren var inte att utplåna individerna, även om elementär respekt för mänskliga rättigheter saknades. Endast som en följd av det tyska anfallet 1941 och ockupationen av rysk jordbruksmark förvärrades försörjningssituationen så att dödligheten under 1942-44 låg omkring 200 per tusen man.

Stalintidens repression mot vetenskapsmän och tekniker

Ofta drabbades ingenjörer för att som mentor ha haft någon av de generaler i Röda armén som utsattes för Stalins terror.[viii] Endast ett fåtal av dessa dömda specialister räddades — paradoxalt nog av samma hemliga polis som fabricerat målen mot dem. Dessa fick sina lägerstraff omvandlade till straffarbete på vanliga fabriker och konstruktionsbyråer knutna till hemliga polisen. Där arbetade i särskilda avdelningar hundratals experter som dömts för fingerade brott. De var inhysta i fängelseliknande förläggningar intill fabrikerna. Dessa delar av Gulag kallades pejorativt sjarasjki, ett slangord för platser där man inte gör något vettigt. Sjarasjkor inrättades under två perioder: från slutet av 1920-talet fram till 1934, samt från 1937 till Stalins död 1953. I takt med att de dömda fångarna lyckats ta fram projekt kunde de friges i förtid och benådas. Dessa utrensningar var kända genom de senare berömda sovjetiska flygplans- och raketkonstruktörerna Andrej Tupolev och Sergej Koroljov (Sputnikens "fader"). [ix]  

Rehabilitering av offer för politiskt förtryck blev en viktig angelägenhet under Gorbatjov. Då kom mycket fram om de otaliga specialister som anklagades för sabotage, spioneri eller liknande. Genom källorna från GARF och Federala säkerhetstjänstens centralarkiv har jag rekonstruerat ett hundratal specialisters öden, bestämt vilka projekt de var involverade i fram till deras arrestering samt hur länge de förhördes innan de dömdes och överfördes till "sjarasjkor". För krigsindustrins olika sektorer (flygplan, artilleri, pansar, motorer, marin teknologi) kan klargöras hur omfattande arresteringarna var i förhållande till det totala antalet specialister, samt vilken eftersläpning i den internationella kapprustningen som 1930-talets terror medförde.

Genom min undersökning har förhoppningsvis ännu en pusselbit lagts för att begripliggöra Stalintidens märkliga paradox av monstruös terror och monumental omvandlig under loppet av en mansålder.