"Tappar vi namnen bort, även kunskapen om tingen vi mister"

Linnés gärningar bör ses mot en sådan bakgrund. Han såg det som sin uppgift att bringa ordning i det som Gud skapat. Linné var långt ifrån först med att klassificera företeelser i naturen men han lyckades skapa ett system som, åtminstone till vissa delar, överlevt i mer än 250 år. Många av oss känner ju till namn som Homo sapiens och Anemone nemorosa. Inte fullt lika många känner till de vetenskapliga tankarna som ligger bakom dessa namn och ännu färre är bekanta med hur Linnés system står sig i modern biologi.

Det man kanske först kommer att tänka på i samband med Linné är hur han klassificerade växterna efter sitt sexualsystem samt hur han gav alla växter och djur två namn — den binära nomenklaturen. Linné var ett barn av sin tid och inte lika revolutionerande i sina tankegångar som Newton och Darwin — Linné förändrade ingen världsbild. Däremot förankrade han sitt system i samtidens tänkande och man kan hitta både praktiska och teoretiska skäl i det han gjorde.

Linné och skapelsen

Ytterligare en komponent är viktig i sammanhanget och det är att kunna klassificera dessa naturliga klasser i ett hierarkiskt system av kategorier. Innan Linné hade botaniker använt de två kategorierna art och släkte. Linné utökade antalet till fem inom varje rike: varité, art, släkte, ordning och klass. Utökningen ansågs praktisk eftersom den skulle göra det lättare att memorera varje växts tillhörighet, men det fanns också teoretiska skäl som att världen faktisk bestod av just fem kategorier. I Linnés system kännetecknades klasserna av antal och position av ståndare medan ordningarna definierades av antalet pistiller. Släktena ansågs mer komplexa och här användes alla de 31 reproduktiva karaktärer som Linné identifierat för att beskriva essensen — släktet var den kategori som tydligast bar upp en växts essens. Arten sågs inte som lika viktig utan här använde man sig istället av karaktärer som rot och blad som hade med näring snarare än reproduktion att göra.

Man kan säga att Linné hade tre teoretiska hörnpelare i sitt system; kreationismen, essentialismen samt att släktet var den viktigaste kategorin i klassificeringssystemet. Linnés sexualsystem utgjorde det empiriska underlaget för essensen hos växterna och han använde sig av Aristoteles kriterier för indelning i de olika kategorierna. I kombination med detta införde Linné det binära namnsystemet. Även här finns en tydlig teoretisk koppling till essentialismen. Eftersom essensen var som tydligast i släktet, var det viktigt att vitsippan hade både ett släktesnamn (Anemone) och ett artnamn (nemorosa). Utan släktesnamnet var, skulle man kunna säga, namnet på växten vetenskapligt tomt. Eller, som Linné själv skriver i Critica Botanica, "tappar vi namnen bort, även kunskap om tingen vi mister".

Hur mycket av allt det här finns kvar inom modern biologi? En del, men mellan Linné och oss dök Darwin upp vilket har inneburit en helt ny världsbild. Evolutionsteorin har gjort upp med skapelseberättelser av olika slag och dominerar i dag synen på naturen och vårt ursprung. Som en följd av evolutionsteorin har essentialismen fått en mindre framträdande roll inom biologin och sexualsystemet har sedan länge spelat ut sin roll. Växter och djur grupperas idag efter sitt evolutionära släktskap, inte efter sina reproduktiva karaktärer. Om Linné såg arter och släkten som skapade och eviga med essentiella egenskaper såg Darwin dem som uppkomna genom naturligt urval och förgängliga med avsaknad av essentiella egenskaper. Dessutom spelar arten huvudrollen hos Darwin medan släktet hade den rollen hos Linné. Om naturens enheter, ur ett filosofiskt perspektiv, var naturliga klasser i Linnés system ses de ofta som individer i Darwins system. En art i evolutionsteorin har en födelse, ett liv och en död. När den väl är borta kan den aldrig någonsin komma tillbaka, den har en bestämd plats i tid och rum. För Linné å andra sidan var arten evig, förutbestämd och saknade bestämd plats i tid och rum — medlemmar kunde alltid återuppstå och fylla ut sin plats i Guds skapelse. Detta är speciellt tydligt i fallet med hybridarter.

Delar av systemet lever kvar

Allt fler röster höjs att det är dags att även byta ut själva kostymen. På Linnés tid sågs rangerna som något verkligt, det fanns något i naturen som var ett släkte eller klass, medan vi idag ser dessa ranger som klassifikatoriska hjälpmedel. Det är inte rangerna som är verkliga utan djur och växtgrupperna som är klassificerade under rangerna. Man kan inte upptäcka en klass eller familj i naturen, men däremot till exempel Rosacaea (en västgrupp som består av bland annat rosor och hallon). Det finns ingen naturlig koppling mellan Rosacaea och rangen familj. Trots det ser man ofta i litteraturen att forskare hänvisar till släkteskaraktärer eller familjekaraktärer som om det ändå fanns något verkligt över rangerna. Dessutom används ofta antalet arter, släkten eller familjer för att kvantifiera biologisk mångfald vilket är olyckligt eftersom resultatet beror på hur taxonomen valt att klassificera. Vissa föredrar att klumpa ihop flera grupper i ett släkte medan andra hellre delar upp samma grupper i flera släkten. Oavsett hur man gör är den evolutionära historien densamma och genom att använda genvägen att räkna antalet släkten blir resultatet godtyckligt. En klassificering med många släkten representerar inte mer biologisk mångfald än en med få släkten. Av dessa anledningar finns det strömningar inom modern biologi som vill avskaffa användandet av taxonomiska ranger. Även om Linné trodde att rangerna var verkliga höll han inte strikt på dem i taxonomiska sammanhang, det var trots allt djur och växtgrupperna som var det väsentliga. Den strikta kopplingen mellan namn och rang är snarare något som blivit tydligare under 1800- och 1900-talen. Så i någon bemärkelse är faktisk modern fylogenetisk nomenklatur en återgång till hur man praktiserade taxonomi på Linnés tid.

Ursprung och historisk essens

Biologiska arter har både före och efter Linné setts som skolboksexempel på vad som kallas för naturliga klasser. Men forskning i linje med Darwins evolutionsteori har ifrågasatt detta och snarare lyft fram biologin som en historisk vetenskap där arter ses som filosofiska individer som förändras och evolverar. Statiska klasser passar dåligt i ett sådant evolutionärt sammanhang. Trots det har filosofer har svårt att släppa tanken på arter som naturliga klasser eftersom just dessa utgör en väsentlig del i vetenskapsteori och teorier om vetenskapliga lagar. Arter som individer har mindre generaliserbarhet i vetenskapliga sammanhang. En stark trend inom modern biologifilosofi är att se över vad som menas med naturlig klass. Man kanske helt enkelt har sökt efter essensen på fel ställe? Idag finns det en växande skara filosofer som pratar om naturliga klasser med historisk essens. Är det något som är nödvändigt att dela med sina artfränder så är det ursprunget. Ursprunget, inte utseendet i form av morfologi och genetik, gör oss till de vi är. Detta är ett spännande område där biologi, filosofi och historia tillsammans kan öka vår kunskap om hur det naturliga systemet hänger ihop. Forskning i Linnés kölvatten har med andra ord en potential att förena historicitet med essentialism.

Hur står sig då Linné år 2007? Trots att mycket har förändrats både teoretiskt och innehållsmässigt sedan Linnés tid har vi fortfarande samma mål och behov, nämligen att organisera kunskapen om vår omvärld. Vi söker fortfarande efter ett naturligt system. I dag tänker vi oss ett släktskapsträd format genom årmiljoner av evolution, på Linnés tid handlade det om att ordna Guds skapelse. Om vi på Linnés tid sökte efter essensen hos djur och växtgrupper söker vi idag efter deras släktskap. Men som vi sett ovan finns en trend inom biologins filosofi att prata om historisk essens -— en essens som i stort är detsamma som ursprung. Så i någon bemärkelse kanske skillnaderna mellan då och nu är mindre än vad som ofta görs gällande. Och namnens roll i kommunikation och som informationsförmedlare kommer inte att försvinna. Problem som Linné brottades med på sin tid är även i dag heta forskningsfält inom såväl naturvetenskap som humaniora.  Säga vad man vill, men att i både vetenskapliga och populära sammanhang vara så debatterad och så aktuell 300 år efter sin födelse är få förunnat. Det ska väl till en envis smålänning för att klara av det...