Krönika:

Om en forskare faller i skogen, hörs det då?

Ipod är en av de mest omvälvande innovationerna i modern tid, om man tänker på det stora antalet människor runt om i världen som vet vad en Ipod är och hur den ser ut, som äger en och som dessutom tycker att den är närmast livsnödvändig. Det intressanta är att Ipod fanns långt innan Ipod, det vill säga tekniken fanns långt innan Apple marknadsförde den, men då kände få människor till den och ännu färre tyckte att den var livsnödvändig.

På samma sätt fanns Ipren långt innan Ipren, det vill säga identiskt samma värktablett (som dessutom innehåller samma aktiva substans som flera konkurrerande värktabletter) såldes under samma namn och förde en högst anonym tillvaro på marknaden långt innan en liten blåvit man marknadsförde den som den intelligenta värktabletten. Resten vet ni. Ipren har tagit sjumilakliv framåt på marknaden.

Här skulle man kunna ställa en ny filosofisk fråga: Är det forskarna bakom Ipod och Ipren som ska tackas för de tjänster de gjort samtiden (det vill säga de som en gång i tiden utvecklade tekniken respektive läkemedlet) eller är det marknadsförarna? En retorisk fråga, för svaret är ju självklart. Självklart är det marknadsförarna som ska hyllas. För vilken nytta gjorde Ipod-tekniken för världen innan Ipod? Bevisligen föga. Liksom Ipren gjorde föga mer än de värktabletter som redan fanns på marknaden, innan den blev intelligent.

Visste du att studier visar att mindre än en procent av all publicerad forskning läses av någon nämnvärd publik, det vill säga fler än författaren själv, någon granskare och eventuellt någon stackars anhörig. Det innebär att mer än 99 procent av forskningen i praktiken är verkningslös. I jakten på att göra allt vederhäftigare forskning, med målet att skapa viktigare och betydelsefullare rön, gör vi oss mindre tillgängliga och därmed mindre viktiga och betydelsefulla. Låt oss börja i den andra änden istället. Hur kan forskningen ses och höras av så många människor som möjligt? Att bli slarvigt citerad i en kvällstidning kan kanske vara 99 gånger nyttigare än att publicera en minutiöst skriven artikel.