Sänk censurtrösklarna!

Vetenskapshistorien är fylld av liknande fall. Under starkt motstånd både från sina föräldrar och från det omgivande samhället lyckades den i hög grad självlärda Sophie Germain i början av 1800-talet lämna ett väsentligt bidrag till Fermats sista teorem, medan Charles Darwin några årtionden senare som förmögen privatforskare formulerade sin teori om arternas utveckling. I ett kloster i Brünn genomförde dess abbot Gregor Mendel på 1860-talet korsningsförsök mellan ärtsorter på ett för genetiken omvälvande sätt, och det var från sin exil i Istanbul som Erich Auerbach färdigställde sitt för litteraturvetenskapen så betydelsefulla arbete Mimesis. Då Michel Foucault på 1950-talet arbetade på sitt med tiden banbrytande arbete om vansinnets historia vegeterade han som undanskymd fransklektor i Uppsala. 

Alla dessa forskare och många därtill utförde vetenskapliga insatser som i sin samtid skulle ha räknats som världsledande — om bara ordet hade varit uppfunnet då. Flera av dem har bidragit med rön som står sig än idag på den internationella forskningsarenan.

Exemplen är så många att frågan osökt infinner sig om det finns några allmänna lärdomar att dra av deras exceptionella framgångar. Var det avgörande att de verkade utanför och inte inne i akademin och kanske också att de i sin vardag var sysselsatta med annat än den forskning som de blivit ryktbara för?

Nej, inte direkt. Men kanske indirekt, på så sätt att de ser ut att ha haft mycket lite att förlora på att vara kompromisslösa i sitt sanningssökande. De hade inga tjänster att förlora, inga finansiärer att tillfredsställa och inga kolleger på nära håll att vänta sig obehag ifrån. De kunde hålla på avstånd sådana omständigheter som kan få en aldrig så hederlig forskare att redan då hennes idéer befinner sig i det intellektuella fosterstadiet ändra på dem av rädsla för vad kollegerna ska tycka.

Blir slutsatsen då att de mest nydanande forskarna borde lämna universiteten, avstå från att söka forskningsmedel och isolera sig från varandra? Naturligtvis inte. Skälet är uppenbart: det skulle vara en smal sak att mobilisera en helt annan exempelrad, den på forskare som just med stöd av offentliga medel, i nationellt och internationellt samarbete vid universitet eller akademier gjort banbrytande vetenskapliga insatser.

Det vi kan lära av exemplen ovan är snarast vikten av att skapa ett forskningsklimat med låga censurtrösklar, utan uttalade eller outtalade förväntningar på forskarna om vilka slutsatser de borde komma till. I ett sådant klimat behöver de nydanande forskarna inte hålla sig för sig själva, utan kan utnyttja alla de fördelar det innebär att ha tillgång till goda materiella resurser och kolleger runtom i världen att tampas med i ett fritt och "oängsligt" meningsbyte.

Är detta självklarheter? Desto bättre i så fall.

 
Arne Jarrick
Ansvarig utgivare Tvärsnitt
Huvudsekreterare, ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap