Porträtt:

Mellanöstern bakom slöjan

I ett kommande projekt ska Annika Rabo, tillsammans med forskare från bland annat Holland, Tyskland och Storbritannien, studera muslimskt mode och hur det kan förstås som en politisk och social kraft i Europa. Islam as a social force in Europe: Islamic fashion and the politics of presence har beviljats anslag inom ramen för NORFACE ERA-NET:s forskningsprogram Re-emergence of Religion as a Social Force inEurope ?

— Projektet har fokus på mode och inte på förtryck och sekularisering, vilket ofta förknippas med den muslimska klädedräkten, säger Annika Rabo. Vi ska bland annat försöka få tag i nyckelinformanter för att studera deras garderob. Vi är också intresserade av detaljhandeln — hur stora kedjor medvetet försöker locka muslimska kunder och hur det växer fram allt fler muslimska modebutiker.

Projektet har komparativa perspektiv och observationer kommer att utföras i bland annat London, Berlin och Amsterdam. Detta möjliggör jämförelser mellan länder som skiljer sig åt vad gäller bland annat inställningen till islam, förhållandet stat—religion och de muslimska immigranternas olika ursprung. I Holland, där projektledaren professor Annelies Moors arbetar, bor till exempel många marockaner, medan det i England finns en stor andel pakistanier. Hur har det muslimska modet spridits över gränserna och hur har designers, tillverkare och konsumenter i de olika länderna lyckats förena islam och mode?

En annan fråga som projektet vill undersöka är hur unga muslimska respektive icke-muslimska kvinnor ser på och förhåller sig till modernt kontra traditionellt muslimskt mode.
Och en tredje: Hur mycket av det personliga klädvalet hos muslimska kvinnor handlar om intresse och hur mycket handlar om avståndstagande? Det finns en rad olika skäl till varför kvinnor väljer att bära slöja. De kan vara religiösa, sociala eller praktiska. Det kan också handla om provokation eller feministisk markering.

Tidigt intresserad av andra kulturer

Intresset för andra kulturer fick hon tidigt, när hennes mamma på 60-talet jobbade i Libanon med lärarutbildning för palestinier, på uppdrag av Sida och FN:s flyktingorganisation UNWRA. Så småningom började Annika Rabo studera jordbruk vid The School of Agriculture i Libanons huvudstad Beirut.

- Jag tyckte att jag skulle göra något nyttigt, förklarar hon, men antropologin var roligare. Den utlösande faktorn var när jag på inrådan av mina föräldrar läste Margaret Meads bok "Kvinnligt, manligt, mänskligt".

Studierna fortsatte vid Stockholms universitet och 1986 tog hon sin doktorsexamen. Doktorsavhandlingen, som handlade om byggandet av en damm över floden Eufrat, byggde på två års fältstudier i Raqqaprovinsen i nordöstra Syrien. Avhandlingen skildrar hur utvecklingsprojektet påverkar det sociala och ekonomiska livet för tre kategorier människor: befolkningen i den lilla byn Sabgha (fiktivt namn), de ursprungliga Raqqa-invånarna samt de för projektet nyanlända arbetarna.  

Hösten 1995 fick Anders Jeffner, huvudsekreterare vid dåvarande HSFR (Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet) och bland andra professor Bo Utas i uppdrag att utveckla en programskiss om kultur- och samhälle i Väst- och Centralasien för att stärka de humanistiska och samhällsvetenskapliga fälten inom detta geografiska område. Rådet beslöt att driva ett forskningsprogram till och med år 2001. En av forskartjänsterna gick till Annika Rabo, vars forskning om staden Aleppos souq (basar/marknad) till vissa delar inlemmades i projektet. Handelsmännen i den syriska staden ingår i en mycket lång tradition av regionala och transnationella ekonomiska nätverk, där souqen utgjort en viktig nod i kedjan av gränsöverskridande handelsutbyten. I projektet undersöktes bland annat hur souqen fungerar som arena för debatter om nationella, regionala och kulturella tillhörigheter.

Annika Rabos samarbete med Vetenskapsrådet pågår än i dag. Under hösten ska hon, tillsammans medBo Utas , presentera slutrapporten från programmet "Kultur- och samhälle i Väst- och Centralasien". Hon sitter också som bedömare i Vetenskapsrådet/HS beredningsgrupp 3 (sociologi, antropologi, etnologi, socialt arbete, demografi, kriminologi, pedagogik), och hon driver ett VR-stött projekt om transnationella syriska familjer och familjerätt.

Forskar om familjerätt i Syrien

— Det pågår oerhört mycket inom det familjerättsliga området, förklarar Annika Rabo.  I Syrien finns ett system med officiell så kallad rättslig pluralism. Olika familjelagar gäller beroende på vilken religion man tillhör och dessa lagar ligger för de kristna utanför det statliga rättssystemet. I Syrien har kyrkan exklusiv rätt över de kristna, deras giftermål och skilsmässa, och enda sättet att komma ur ett äktenskap är att konvertera, vilket i sig är laddat. Särlagstiftningen är ett problem och ett hinder, men möjliggör samtidigt att dessa sekter överlever.

Annika Rabo har under sina år i Mellanöstern hunnit forska kring en rad teman.

— När man kan kontexten och dessutom talar arabiska är det lättare byta ämnen, förklarar hon.  Samtidigt kan man inte ta allt för givet. Saker och ting förändras.
En av de missuppfattningar som råder om Mellanöstern är att det av till exempel yttrandefrihetsskäl skulle vara svårt att forska där, men det håller inte Annika Rabo med om.

— I stora delar av Mellanöstern är det inga som helst problem att jobba. Framför allt Syrien har fått oförtjänt dåligt rykte. Det kan visserligen vara svårt att få forskningstillstånd, myndigheterna är inte vana vid att antropologer gör fältarbete, men väl på plats är människor oerhört vänliga och gästfria. Dessutom går det lättare ju äldre man blir. Man får en auktoritet som forskare.

Våren 2007 kommer Annika Rabo ut med en bok om hur man i "multikulturella" samhällen (i detta fall Sverige och Turkiet) formar klass, kön och etnicitet i utbildning och lärande. Boken, som fått titeln Education in ´multicultural´ Societies. Turkish and Swedish Perspectives, är redigerad tillsammans med fil.dr Marie Carlsson, Göteborgs universitet och professor Fatma Gök, Turkiet. Boken ges ut av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, därAnnika Raboexaminerar svenska studenter.

— Jag ser fram emot releasepartyt!, säger hon glatt på telefon från Syrien.

Positiv till open access

— Jag försöker lära mig att dega och inte bara arbeta.
Frispråkig anses hon också vara och om humanioras förmodade "kris" säger hon:

— Är det humanioras kris eller utövarnas? Ibland har jag en känsla av att humanister gnäller lite. Det görs mycket bra forskning internationellt.
Publicering på engelska är en annan het debattfråga inom humsam-området. 

— Vi måste stödja flerspråkighet, anser Annika Rabo. Publicering på engelska får inte vara allenarådande, vi måste även skriva på svenska, av demokratiska skäl. För övrigt är det är inte bara engelskan som ger tillgång till stora världen. Det går till exempel inte att arbeta i Syrien med engelskan som ett slags lingua franca. Det är viktigt att som forskare också kunna andra språk.

Slutligen, hur ser du på open access?

— Åh, det älskar jag! Jag vill verkligen jobba för det, med tanke på den fula, explorativa industri som förekommer där dyra böcker och tidskrifter ges ut på prestigeförlag. Tryckta böcker måste naturligtvis få finnas kvar, men med internet kan även fattiga länder få tillgång till forskningsresultat. Förutsättningen är förstås att det finns någon form av peer review inom systemet. Jag tror att de skandinaviska länderna skulle kunna gå i bräschen för denna utveckling. Vi har hög nivå på forskningen och stora möjligheter att göra en insats för forskningen globalt.

Helena Bornholm